Roten till det onda

Federal Reserve, USAs centralbank, bakom taggtråd. 13 december 2022.

Hypotes: Roten till det onda är A) för mycket av det goda, men kan också vara B) för lite av det goda. Om det inte är så att roten till det onda är C) ondska. 

Ta fem fenomen som bidrar till stigande fattigdom globalt idag. 

Ett. Vi är i en kombinerad global klimat- och miljösystemkris. Översvämningar. Torka och svält. Stigande temperatur och havsnivåer. Galopperande förlust av djur- och växtarter. Ännu så länge drabbar detta världens fattiga värst. Detta är typexempel A, för mycket av det goda som rot till det onda. Mänskligheten har länge konsumerat för mycket av det som producerats på ohållbart sätt. 

Två. Fattigdom igår är den tydligaste orsaken till fattigdom idag. Och fattigdom är i grunden en historia om brist. Brist på utbildning. Brist på hälsa och hälsovård. Brist på möjligheter. Brist på rättigheter. Brist på kapital. Brist på säkerhet. Brist på rättssäkerhet. Ofta också på brist på jämlikhet. Dessa brister skapar stor sårbarhet i turbulenta tider som dessa. Typexempel B, för lite av det goda som rot till det onda.

Tre. Vi har hög inflation, som urholkar köpkraften för dina pesetas. Och inte bara dina, men allas. Och mest drabbar det de fattiga. Centralbanker höjer räntorna för att motverka inflationen, inte minst här i USA, vilket bidrar till att kapital strömmar från fattiga länder till väst. Resultat - färre investeringar i låg- och medelinkomstländer som skapar jobb, tillväxt och fattigdomsminskning. Är det Fed-chefen Jay Powells och hans polares fel? Nej, det blev för mycket av det goda. Bidens megasatsningar med lånade pengar, ovanpå stora skattesänkningar av Trump, överhettade till sist amerikansk ekonomi. Tillbaka till typexempel A.

Fyra. Förutom det att i stora delar av världen beror hög inflation också på rekordhöga energipriser och galopperande matvarupriser, vilka i sin tur är som direkt följd av Rysslands invasionskrig i Ukraina. Och detta krig, mina vänner, handlar om typexempel C, ondskan som orsak till det onda.

Fem. Invasionen och bombningen av Ukraina har skapat en massiv humanitär och ekonomisk kris i landet. Kriget har lett till omfattande förstörelse av infrastruktur. Närmare en tredjedel av den ukrainska befolkning har fått fly sina hem. Ekonomin har i det närmaste halverats. Fattigdomen har femdubblats. Och detta är innan vi börjar tala om död och lidande. Snacka om ett renodlat typexempel C - ondska som direkt orsak till det onda!

Är du övertygad? Inte jag heller. Men Putin inför rätta för brott mot mänskligheten står högt på önskelistan i år.

Alternativ julmusik (tack!)

Livet går i vågor. Och cirklar. Och man minns de mest märkliga detaljer. Jag minns till exempel en speciell detalj från julen 2010, vår första i USA och även täckt i denna blogg. Detta var innan mina barn lyckats ta kontrollen över musikvalet hemma och innan deras ömtåliga hjärnor förgiftats av Mariah Careys bjällerklangsterror. Eftersom jag då liksom nu har begränsad uthållighet för vanlig julmusik hade vi en kväll julmys med gran och eld i öppna spisen till tonerna av Ryan Adams. Nej, inte Bryan - honom lämnade vi på 90-talet - utan just Ryan.

Denne singer-songwriter/amerikana/alt-rockartist hade jag på allvar upptäckt något år tidigare, och hans melankoliska, berättande och vackert klagande låtar tilltalade mig. Faktum är att de passar väldigt bra som julmusik. I alla fall om man hör till dem som kan bli lite melankoliska i dessa tider.

Tilltalade skrev jag, men tilltalar får jag väl säga, även om jag knappast varit en helt dedikerad lyssnare det senaste årtiondet. I alla fall, efter en dag med julmottagning på jobbet, där någon bl.a. fann det lämpligt att kittla kräkreflexen med José Felicianos ”Feliz Navidad”, var det ganska passande att jag på kvällen drog på ”julkonsert” i min smak. Med Ryan Adams, förstås! Tja, om man nu bor i en amerikansk storstad ska man väl ta tillvara på tillfällena. En cirkel sluten, en ny våg av julfirande sveper in.

Adams med Adams. En jultradition.

Ryan, garanterat mindre välfriserad än Bryan. 

Hemlös(ning?)

Att gå omkring i centrala DC 2022 är att med jämna mellanrum stöta på tält. Många står i större eller mindre parker, men ett inte oävet antal är uppslagna på trottoarer och till och med i kanten av trafiktunga korsningar. De flesta verkar stå där relativt permanent, och känslan de förmedlar är att DC har ett stort och kanske växande problem med hemlöshet. Det var också det jag trott sedan jag kom hit, eftersom denna företeelse inte var lika vanlig för 10 år sedan.

Washington Circle, med K street undertill, på min väg till jobbet. Krucifix, extra stenläggning och flerdubbla tältdukar indikerar en viss permanens. 

Skönt att ha fel ibland. Inte så att dessa tält inte har hemlösa boende i dem, men hemlöshetsproblemet i DC har faktiskt drastiskt förbättrats på senare år. Enligt stadens statistik har antalet hemlösa minskat med över 40 procent sedan 2016, från knappt 8.500 då till ca 4.400 nu. 

Men så har staden också satsat ordentligt på att hantera problemet. Man stängde ett ökänt jättehärbärge och har öppnat sju nya mindre och säkrare, som dessutom är öppna året om och inte bara på vintern. Man har utökat antalet subventionerade boenden, och har expanderat olika stöd för att förhindra ”nyrekryteringar”, såsom hjälp med elräkningar vid kort arbetslöshet. Det sociala skyddsnätet är vidmaskigt i USA, men med rätt ambitioner lokalt kan en del göras. 

Så hur är det med tälten då? Hemlösa som aldrig flyttar in på härbärgen är de som är svårast för myndigheterna att nå. Under pandemin slutade man att rensa gator och parker på tält för att reducera smittspridning via överfyllda härbärgen. Det ledde till att fler blev mer ”bosatta”, samlade på sig fler ägodelar, och ja, i många fall tydligen också fler tält per person. Det är därmed inte helt konstigt att känslan är att problemet växer. 

Varför inte bara rensa upp nu då? En speciell utmaning är att 40 procent av DC är federal mark, och där har staden alltså inte rätt att ingripa. Det måste federala myndigheter göra. Och koordination är tydligen inte så lätt. Därtill återstår problemet att det inte finns obegränsat med alternativa boenden i en stad med svår bostadsbrist till att börja med. Vi pratar också fortfarande om flera tusen personer. Plus att de som bor på detta sätt är de som på olika sätt är längst från att få rätsida på sina liv. Med en annalkande lågkonjunktur kommer tälten antagligen inte att försvinna från DCs gator och parker i första taget.

Thanksgiving, 401 år senare

Årets stora familjehögtid står för dörren. Sista torsdagen i november högtidlighåller amerikanerna den tredagarsfest 1621 som de nya kolonistpilgrimerna i Plymouth i dagens Massachusetts höll tillsammans med mer långtida amerikaner från Wampanoag-stammen för att tacka gud(arna?) för den första skörden som de förstnämnda fått i det nya hemlandet. Thanksgiving alltså. Trevligt med traditioner!

Thanksgiving är nuförtiden synonymt med gemenskap, familj, matöverskott, parader, välgörenhet och football, men föstås också med fulla flygplatser och vägar. I år förväntas 55 miljoner amerikaner (och andra) resa i samband med denna långhelg, för att äta ofattbara 46 miljoner kalkoner.

Jag kastar mig fullt ut i traditionen i år. Målet är att fira tacksägelsedagen med den närmaste familj jag har här i landet. nämligen systerson Joel och hans utbytesfamilj i Waunakee, Wisconsin. Det kan rapporteras att det idag, onsdag, har varit fullt men ändå välordnat på de flygplatser i Washington och Chicago som jag passerat. Sitter nu på en (enbart halvfull!) buss på väg till universitetsstaden Madison (som Waunakee är en förort till). Solen skiner från en blå himmel, det platta landskapet fladdrar förbi. Snön som kom för några dagar sedan har smält, och fälten är brungult vintertrist. Det ska vara en tretimmarstur från Chicago i normalfallet. Om det håller trots den täta trafiken på I-90 har jag ännu en anledning att vara tacksam.

Reagan National Airport

Gränstrakter mellan Wisconsin och Illinois. 

Tankar om ledarskap

Vad är en bra ledare? Efter 22 år i offentlig sektor är jag trött på icke-visionära ”visionärer”, egenkära kommunikatörer, lismande klättrare, detaljstyrare med dålig självkänsla och förändringsivrare utan riktning. Så hur låter det här: någon som kan välja bort? 

Inte så sexigt kanske, och heller inte det som verkar efterfrågas hett, vare sig i chefsrekrytering eller när vi väljer våra politiker. Men en av de bästa cheferna jag haft gjorde just det, och fick oss i teamet att bli bättre på det som verkligen var viktigt genom att försöka göra färre saker. Jag har försökt själv, och kan konstatera att det är svårare än vad det låter. 

En annan av mina bästa chefer lärde mig kraften i att delegera. Det är på sitt sätt också att välja bort överdriven kontroll, nu när jag tänker på det. 

De sämre cheferna jag haft, och det är tyvärr flertalet, följer motsatt modell. De lägger på nya ”prioriteringar” men tar inte ansvar för att plocka bort något. Allt är viktigt. Kollegorna blir antingen stressade eller cyniska. Stämningen lider. Effektivitet blir något man oftare säger än agerar efter. Det levereras ändå då de allra flesta medarbetarna vill väl, vill göra gott, kanske till och med brinner för uppgiften. Men tänk så mycket bättre det kunde ha varit. 

En relaterad förmåga som få goda ledare/chefer har är att kunna sluta i tid. De överger inte, men kan välja bort sig själv när de inser att organisationen, eller de själva, skulle må bättre av det.

Donald Trump har ikväll annonserat att han startar en kampanj för att åter bli vald till president 2024.  Han kommer då att vara 78 år, och har bekräftade osunda ledaregenskaper.  Jag hoppas innerligt att President Biden visar riktigt ledarskap och annonserar det motsatta inom kort. Väljer bort sig själv för att ge partiet, ja landet, en chans att gå vidare i god ordning. Varför inte på hans egen 80-årsdag nu på söndag? Please go, Joe! 

Vår dagliga burgare, giv oss idag, och förlåt oss våra kreditkortsskulder…

Ber Askungen om ursäkt för plagiatet, men vad är väl en vecka med en jetlaggad familj i en lite för liten lägenhet? Det kan bli irritationsmoment i massor: känslomässiga tår som trampas på, kö till toaletten, kö till duschen, luftmadrasser som pyser, resväskor och butikskassar överallt, Wi-Fi som överbelastas, för lite energidryck, för mycket energidryck, exploderande kattungar, dålig doft, dålig luft. Ja, allt det där, och det kan ändå samtidigt vara alldeles, alldeles underbart (Exploding Kittens är ett kortspel!).

Förutom en helg i NYC var det här i DC som Holmbergsbarnen med moder spenderade höstlovet 2022. Mat, monument, museibesök och skoshopping var de kollektiva fokusområdena. Isak drack baconmilkshake, förutom att äta en daglig burgare. Agnes fick monsterskoskav av nya Dr. Martens-kängor. Elsa fick fira sin andra Halloween i USA, men den första med kilovis av egenhändigt insamlat godis (hon var bara 4 månader sist det begav sig). Barnen blev all-American, lånade pappas kreditkort och åkte till köpcentret själva. Vi satt i bilköer. Vi var på grillafton utomhus i 22-gradig novembervärme och i glada vänners lag. Barnen fick se pappas ”fängelse”.  

Kanske inte det helt ”stora stora”, men ganska mycket av det ”lilla lilla” med varandra som varit uteslutet för mig sedan i somras. Det var i alla fall ”mycket mycket” välkommet. Som bonuskörsbär på cheesecaken kom vänbesök från Malmö också hit och skämde bort mig (tack Johan och Nils!). Således ”boostad” inför den dryga handfull veckor som återstår innan julresan till hembygden. 

Land of opportunity vs. land of opportunism

För två år sedan förlorade Donald Trump presidentvalet, och ändock förväntar många sig att han om två år kommer att stå på valsedeln igen som republikanernas kandidat. Tisdagens mellanårsval i USA utspelar sig väldigt mycket i förhållande till denne mans varande och tyckande, trots att Delawares store son Joe Biden nu varit president i 22 månader. Då borde väl det kommande valen vara viktiga? Jag sticker ut hakan och säger: inte speciellt viktiga. I alla fall om man tänker på kongressvalen (1/3 av senaten och hela representantshuset byts ut). Om republikanerna får en majoritet i senaten och/eller representanthuset kommer deras initiativ att neutraliseras av presidentens vetorätt, och så går ett par år med positionerande inför nästa presidentval. Inget ovanligt. 

Normalt sett ”borde” också ett maktskifte ske i detta val. Demokraternas majoritet är liten till att börja med, och en del av de politiktilltag som de drivit igenom de senaste åren har varit felslag som bidragit till den rekordhöga inflation och kraftigt inbromsande ekonomi vi ser idag. Skolresultaten har fallit mest dramtiskt i demokratiskt ledda delstater, där lärarfacken hindrade en återgång till normal undervisning efter covid. Biden ser trött ut, och hans vicepresident är osynlig. Normalt sett, säger jag. Att det ändå inte är säkert säger något om den tveksamhet väldigt många här känner inför den trumpifierade republikanska oppositionens tokerier. Inte minst den extremt hårda abortpolitiken.

Republikanerna har genomgått en lång förvandling från ett marknadsorienterat företagar- och lågskatteparti med relativt flexibla kulturpolitiska värderingar till ett reaktionärt, faktaförnekande och konfrontatoriskt populistparti mer eller mindre kontrollerat av en narcissist med storhetsvansinne. Flera av dess kandidater erbjuder inte kompetens men svavel, aska och oftast komplett svuren trohet till "den store mannen". Detta är väl känt och säkerligen ingen nyhet för er som läser dessa rader. Därtill verkar strategin bygga på att hitta opportunistiskt lagda personer med någon form av "name recognition" - kändisskap som strategi (något Trump själv oförnekligen förfinat till en konst).

Av underhållsningsskäl för de masochistiskt lagda är de två senatsvalen i Ohio och Pennsylvania något att studera närmare som exempel på ovanstående. I båda valen i dessa "swing states" ställer republikanerna upp med kändiskandidater utan politisk erfarenhet men med stor utvisad lojalitet mot Trump och åtminstone en del av partiets reaktionära politikuttryck. 

I  Pennsylvania skickar republikanerna fram en TV-kändisläkare, Mehmet Oz. Enligt honom är alla aborter "mord", han menar att alla döttrar hatar deras pappors doft som en försvarsmekanism mot att vilja ligga med dem, och han kallar motkandidaten för "the most pro-murderer candidate in the country". I valet ställs han mot John Fetterman, en demokratisk politiker som ser ut som du tänker att en amerikansk lastbilschaufför gör. Tidigt under kampanjen drabbades Fetterman av en stroke, och har haft lite svårt att tala och agera som kandidat efter detta, något Oz hånat. 

Oz. vs. Fetterman

I Ohio ställer en snubbe som heter JD Vance upp för republikanerna. Han är ganska spännande faktiskt, eftersom han på några få år har omvandlats från en darling för den "liberala" kultureliten till MAGA-hardliner, samtidigt som han tjänat ett antal miljoner som riskkapitalist. 2016 utkom hans "Hillbilly elegy", en självbiografisk bok om uppväxten i det amerikanska rostbältet med white trash-familjer och oxycontindöd runt omkring sig. New York Times jublade över ett känslosamt och intellektuellt porträtt av vad som gått fel i det amerikanska samhället. Idag är Vance en hårdför kritiker av amerikanska medier, ifrågasätter vicepresidentens patriotism för att hon inte har barn, och tvekar inte att ge stöd åt diverse absurda konspirationsteorier, inklusive att Trump blev bestulen på valsegern 2020. I valet möter han en kongressledamot, Tim Ryan, som är mest känd för att han ställde upp i det demokratiska primärvalet för att bli presidentkandidat 2020 och för att han obehindrat använder svordomar i sina valtal. 

Vance vs. Ryan

Om ett par dagar vet vi hur det går i dessa val. Men som jag sa, kongressvalet är nog inte så viktigt. Viktigare, men säkerligen lägre ner på radarn i mediefokus både här och i Sverige, är de många valen till guvernörer och andra delstatspositioner, där vinnarna kommer att kunna ha ett inflytande på rösträkning och röstcertifiering i presidentvalet 2024. Där finns ett antal republikanska kandidater som får Vance och Oz att se ut som liberala mjukisar. I deras eventuella framgångar på tisdag  ligger den större faran för den amerikanska demokratins framtid.

Uppföljning 9/11: Det blev Fetterman respektive Vance som vann just dessa race mellan vita gubbar. 1-1 mellan partierna just här, och totalt jämnare än väntat, faktiskt så jämnt att ingen vinnare kunnat utses i någon av kamrarna två dygn efteråt. 

In New York you can be a new man!

Från det ena till det andra. Plötsligt var min lilla lägenhet invaderad av en höstlovsfirande familj, men bara ett drygt dygn innan vi tog en långhelgstur till New York. Staden som aldrig sover. Nåväl, tonåringar med eget hotellrum sover i alla fall längre än de borde om de skulle maximera besöket, men det är klurigt, det där med prioriteringar. Istället fick föräldrarna jogga en morgonrunda i Central Park med solen från en blå hösthimmel skinande in mellan skyskraporna i öster. Inte så illa ändå. 

Vi hann förstås med en hel del i alla fall. Det blev lite många donuts. Jag fick släpat allihop med till 9/11-museet, och Isak fick med oss på att äta världens bästa burgare (enligt burgerdudes.com, och då är det väl så) på ett ställe i West Village. Vi spanade utsikten från nybyggda skyskrapan Edge i Hudson Yard, och vandrade typ traditionsenligt över Brooklyn Bridge. Halloweenfirare och turister i drivor på Times Square såg vi. En trevlig kväll med kompisar från Malmö fick vi. Och det är inte vardag för oss att se någon injicera narkotika på trottoaren, vilket tyvärr också var ett av de många ”intryck” vi fick med oss. 

Agnes var den som njöt allra mest, inklusive med flest upplevda gåshudsögonblick, av musikalen Hamilton på en tvärgata till Broadway. Det var en kul show, och samtidigt en skruvad historielektion om självständighetskriget och USAs tidigaste historia. Alexander Hamilton var en av de mest tongivande militärerna och politikerna från denna period, något som skulle ha varit svårt att tro om man enbart sett till hans påvra bakgrund och tuffa uppväxt som föräldralös på en karibisk utpost. Men han lyckades ta sig till New York och där ”bli en ny man”, som en av låtarna i musikalen förmedlade. Den amerikanska drömmen och NYC som transformationens plats i ett. Någon ny man blev det väl inte av mig denna resa, men det var enormt välkommet att få lägga till några gemensamma familjeögonblick i minnesbanken efter nästan tre månader utan flocken samlad.

Livslång bästa vänskap

Helt plötsligt var jag efter nära tre månader hemma i Sverige igen. I torsdags morse köpte jag en biljett, och i lördags morse var jag åter hemma på Lindesgatan i Vellinge. Som ni förstår var det inte planerat, men för mig helt nödvändigt. Efter tolv och ett halvt fina år som hundägare till vår Tage var det dags att säga farväl. En dag man visste skulle komma men som man ändå inte helt kunnat förbereda sig på. 

För någon som inte har eller har haft hund kan det kanske te sig märkligt att akutflyga över Atlanten för att vara med under dens sista timmar och ögonblick. Jag kan inte förklara det bättre än med att det kändes som det enda rätta för mig och familjen. Att ha genomlevt de senaste dygnen har gjort ont i hela kroppen på det sätt som indikerar djup sorg. Tanken på att inte vara där gjorde mer ont. Vi har gråtit, kramats och tagit hand om varandra.

Nu tvingas vi vrida fokuset mot de många fina minnen som vi bär med oss från åren med vår älskade följeslagare. Hur han kom till oss som en förskrämd liten valp, en övergiven stackars liten blandrashund som vi via en organisation för ”Rescue Dogs” fick hämta i Harrisburg, Pennsylvania. På grund av Tage Danielssons formidabla monolog ”Om sannolikhet”, som handlar om denna orts avtryck i världshistorien, fick han sitt namn - trots att det inte fungerade speciellt bra i USA (Tagué, Tachey, Target???). Hans mjuka sätt, och hans fantastiskt underbara mjuka päls. Hur han alltid anpassat sig till förändringarna i familjen, inklusive en liten baby 2012. Hans speciella utseende (Sankt Bernhard, men….?) som aldrig upphörde att vara ett samtalsämne. Hur hans svans växte ut till att bli en fantastisk plym. Hans efterhand mörka skall när någon som han inte kände igen ville komma in på tomten. Hans skall som ekade i den tomma avgångsterminalen när vi flyttade med honom över Atlanten. Hur han njutit av det svalare klimatet i Norden, och inte minst den stora trädgården hemma i Vellinge. Hur han älskat de många promenaderna på stränderna nere på Näset. Hans passgång. Hur han älskade att komma med i bilen när vi skulle åka till fjällen, och hur han njöt av promenaderna i snölandskapet. Hans försiktiga nyfikenhet, men inte påflugenhet, gentemot andra hundar. Hans ”wildlife encounters” - några med dödlig  utgång. Hans lugn - koppel var egentligen aldrig något som behövdes. 

Tage fick ett riktigt bra hundliv efter en tuff start. Alltid frisk och stark intill det sista halvåret. Älskad av alla oss som haft honom som nära kamrat i vardagen, inklusive Lucila under åren i Washington och Bo&Lisen, hos vilka han alltid hade ett andra hem under alla åren i Vellinge. Det är hemskt hur mycket vi saknar dig, vännen. Tack.

Ur ett berg av förtvivlan, en hoppets sten

Jag gillar verkligen att komma ner på The National Mall, den drygt tre kilometer långa parken som går mellan kongressbyggnaden i öster och Lincoln Memorial i väster, med obelisken Washington Monument i mitten skuggandes Vita Huset. Dess östra halva är späckad med muséer och andra halvan har en rad monument och minnesmärken av olika slag. 

Favoritplatsen är Lincoln Memorial. Dit har jag vid ett flertal gånger gått bara för att sitta ner och njuta. Utöver sin pampighet med vita marmorstoder och sin vackra belägenhet just intill Potomacfloden är monumentet också en daglig folkfest som väl hedrar den viktigaste presidenten landet haft. Det är helt enkelt bara väldigt underhållande att hänga där ett tag, när man än kommer dit. Vid gryningen utför armérekryter sin morgonexercis på planen mellan monumentet och vattenbassängen, i vilken Washington Monument speglar sig. På dagarna passerar mängder av turistgrupper och skolklasser. På eftermiddagarna trängs familjerna där med ungar som med strålande ögon glider nerför marmorbalustraderna bredvid den breda trappan upp till templet i grekisk stil, medan föräldrar och farföräldrar går in och tittar på den tronande jättestatyn av Lincoln. Senare, när solen gått ner, sitter kärlekspar och vängrupper på trappor och avsatser, och på torget nedanför har man ”pop-up” salsalektioner medan mängder av elscooters med kids svänger fram och tillbaka. En levande plats på alla sätt.

Trappan upp till Lincoln Memorial är också platsen från vilken ett av 1900-talets med kända tal hölls. Den 28 augusti 1963 höll Martin Luther King Jr. ett 16 minuter långt tal där, under avslutningen av den "March on Washington"som medborgarrättsrörelsen anordnat den protestsommaren. Talet har efterföljande blivit känt som "I have a dream"-talet (länk här), och man måste nog ha vuxit upp under en sten om man inte hört talas om det.   Efter att ha passerat såväl minnesmonumentet dedikerat till MLK som Lincoln-monumentet på vägen hem från en löptur idag satte jag mig ned och såg hela talet på YouTube. Jag hade aldrig lyssnat på hela talet förr. Sen såg jag det två gånger till. 

En krans lagd på platsen där talet hölls, 59 år senare

Utan att vara detaljinsatt i medborgarrättskampens historia eller med förmåga att följa alla de religiösa referenser som denne pastor använde, måste jag säga att det fortfarande är ett helt fantastiskt medryckande och känsloskapande tal. Vackert språkbruk och fantastiska metaforer. Gåshud flera gånger, inte minst när han kommer till crescendot med "jag har en dröm", och speciellt när han relaterar till sina egna små barn (han var bara 34 år när talet hölls). 

"I have a dream that one day on the red hills of Georgia, the sons of former slaves and the sons of former slave owners will be able to sit down together at the table of brotherhood. /.../ I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character."

Men även passagen när han betonar vikten av icke-våldsprincipen för kampen, säkerligen en klart  bidragande faktor till att han fick Nobels fredspris bara ett år senare, är mycket stark.

"In the process of gaining our rightful place, we must not be guilty of wrongful deeds. Let us not seek to satisfy our thirst for freedom by drinking from the cup of bitterness and hatred. We must forever conduct our struggle on the high plane of dignity and discipline. We must not allow our creative protest to degenerate into physical violence. Again and again, we must rise to the majestic heights of meeting physical force with soul force."

Vad skulle MLK tycka om dagens USA? Han skulle kanske vara stolt över de förbättringar som skett, men ändå inte nöjd (för att halvt citera ett av svenskt 2000-tals bästa politiska uttryck - courtesy of Pär Nuder). Han skulle säkerligen ha stött Black Lives Matter-protesterna och upprörts över den segregation och stora ekonomiska ojämlikhet som fortfarande präglar USA. 

"We can never be satisfied as long as the Negro is the victim of the unspeakable horrors of police brutality. /... / No, no, we are not satisfied, and we will not be satisfied until justice rolls down like waters, and righteousness like a mighty stream."

MLK Memorial är ganska nytt, det invigdes 2011 och ligger en tre-, fyrahundra meter från Lincoln Memorial. Det visuella upplägget för monumentet är också hämtat ur "I have a dream"-talet: en majestätisk stenstod av MLK som dragits fram ur ett fiktivt berg bakom. 

"This is our hope. This is the faith that I go back to the South with. With this faith, we will be able to hew out of the mountain of despair a stone of hope."

Lokal vardag i global motvind och uppförsbacke

På ytan lever jag, liksom de allra flesta människor, ett mycket lokalt liv. På två månader är den längsta utflykt jag gjort till IKEA ute i förorterna, och de flesta dagar är det bara kontoret och lägenheten som gäller, två platser med en dryg kilometer emellan. Samtidigt är jag tillbaka på en arbetsplats där hela världens utveckling står i fokus på ett sätt som ibland gör att man får lite svindel. Och Världsbanken inte bara följer det som sker, utan försöker också påverka den så mycket den bara kan: den är världens största utvecklingsaktör med knappt 13.000 anställda och låneåtaganden på 104 miljarder dollar det senaste året för projekt i samtliga låg- och medelinkomstländer på vår planet (förutom Nordkorea och Kuba, som inte är medlemmar). Och även om Banken just slagit utlåningsrekord så går det plötsligt sämre med det som vi arbetar för. 

Under 2020 erfor världen den största ökningen av antalet människor som lever i extrem fattigdom sedan andra världskriget, självfallet som en följd av framför allt covid-pandemin. Även om man kan välja att se detta som en tillfälligt bakslag i mänsklighetens fabulösa framgång vad gäller just att reducera global fattigdom, kan ingen säga att det inte var ett hårt slag. Andelen människor som lever i extrem fattigdom har fallit från sex av tio 1950 till under var tionde människa idag. Det är förstås fortfarande väldigt många människor; över 700 miljoner. Men 2020 steg antalet extremt fattiga med nära 70 miljoner människor, eller nästan 10 procent. Och det är förstås bara mätt på förlorade inkomster. Barn i utvecklingsländer har i genomsnitt missat ett helt läsår i skolan. Om historiska samband håller betyder det att deras framtida inkomster får sig ett ordentligt hack ner. Över de närmsta trettio åren kommer ”kostnaden” av denna förlorade lärdom att vara mer än dubbelt så hög som det inkomsttapp världens fattiga drabbades av 2020. Uppförsbacke. 

Vi vet att världsekonomin studsade tillbaka 2021, men vi vet också att vi nu sannolikt är på väg in i en rejäl global recession. Inflation och räntor stiger historiskt snabbt, och många länder, rika som fattiga, står med historiskt höga skuldberg som hämmar förmågan att agera, inte minst att finna resurserna till den energiomvandling som världen behöver för att kunna bromsa den accelererande klimatkrisen. Krig i Ukraina betyder därtill svält och lidande i Afrika när stora delar av världens spannmålsexport slagits bort. Redan i slutet av 10-talet såg FN-systemets, och Världsbankens, mål om att utrota extrem fattigdom globalt till 2030 tufft ut att nå, och nu är det närmast ouppnåeligt. Och det är motvind. 

Att vara med och diskutera analyser av utvecklingen globalt, regionalt och i varje enskilt land, samt vad Banken gör och borde göra, tillhör nu min vardag i styrelsearbetet. Jag jobbar med folk från hela världen, och använder alla de språk jag kan så mycket jag kan. Mental vardagsglobetrotting. Någon annan gång ska jag försöka förklara mer pedagogiskt vad Martin från Vellinge egentligen håller på med, men jag kan i vilket fall slå fast att jag, mitt begränsade och hyperlokala rörelsemönster till trots, nog aldrig har känt mig så mycket som en del av hela det här klotet och dess ödesfrågor som nu. 

Kill your darlings

När jag för snart tio år sedan uppsummerade några av de bästa sakerna med att bo i USA fanns åtminstone en ganska eklektisk punkt med: "right turn on red", det vill säga rätten att svänga höger vid ett rödljus så länge det inte explicit är förbjudet på det stället (och ingen kommer på den korsande gatan förstås). Så himla smidigt när man kör bil, inte minst då rödljusen här ofta är eoner långa.

Således borde jag kanske ha känt frustration eller sorg när jag i veckan fick veta att lagstiftarna i DC (alltså de för distriktet, inte obstruktionisterna i den federala kongressen) lagt fram ett lagförslag om att förbjuda denna "frihet" här i stan. Så var dock inte fallet. Allt handlar om perspektiv. Det som är bra för bilister är förstås inte nödvändigtvis bra för andra trafikanter, speciellt de mer oskyddade varianterna. Att kunna köra mot rött ökar riskerna.

I en WhatsApp-grupp för landsvägscyklister som jag kommit med i ekar det ännu av sommarens protester för säkrare förhållanden för cyklister och fotgängare i DC. En rad demonstrationer hölls efter att tre cyklister dödats i stan i juli. I augusti dog två personer till, båda på cykelbanor av svängande bilar. En av dem, en tvåbarnsmamma i 40-årsåldern, var en personlig bekant till en av mina gamla kollegor.

RTOR blev liksom i övriga landet lagligt i DC i slutet av 70-talet, bland annat med argumentet att det skulle minska bensinförbrukningen i en tid då priserna stigit mycket. Det senare kan verkligen också sägas gälla idag, men stadsmiljön är i snabb ändring här, och prioriteringarna ser annorlunda ut idag. Det går förstås inte att jämföra DC med verkliga cykelstäder som Amsterdam, Köpenhamn eller Malmö, men det görs verkligen tydliga ändringar för att göra staden mer cykelvänlig. Grönmålade cykelstråk upptar nu delar av många gator kors och tvärs i DCs rutnät, till och med mittstråket på Pennsylvania Avenue hela vägen mellan Kongresshuset och Vita Huset. Inte snyggt men det blir i alla fall tydligt. 2018 kom borgmästaren med en nollvision för antalet döda i trafiken. 

Protesterna har alltså snabbt gett utslag: ett enhälligt trafikutskott röstade i tisdags för att ändra lagen och ta bort RTOR. Att förbjuda RTOR är också lättare när staden New York redan gått före och gjort just detta. Men i DC går man går ännu längre. Det förslås nämligen också att cyklister och elsparkcyklister ska kunna behandla stoppskyltar som väjningspliktsskyltar och rödljus som stoppskyltar, något som här kallas "the Idaho stop" (inget pris för den som gissar rätt på var i USA idén testades först…). Om Idaho-stoppet förväntas göra cykelåkning säkrare vet jag inte, men dels avkriminaliserar det något som typ alla redan gör, dels blir det onekligen lite smidigare för cyklisten. De nya reglerna förväntas träda i kraft i slutet av oktober. 

Självklart är det extra lätt för mig att acceptera dessa förändringar nu - jag har ingen bil och såväl cyklar som går flitigt i stan. Men jag hoppas att jag även utan denna livsstilsändring skulle kunna se poängen i att denna min gamla favorit avpolletteras här. Oskyddade trafikanter måste komma först. Ibland måste man ”kill your darlings” och gå vidare. Dessutom finns ju möjligheten att "njuta" av RTOR i resten av nationen kvar. Åtminstone ett tag till, och då självklart ansvarigt. 

Till de sälla jaktmarkerna

Den 22 mars 2062. Det är en onsdag, och det är dagen då jag ska dö. I alla fall rent statistiskt, varandes man, svensk och född när jag nu är född, allt enligt en hemsida framtagen av institutet World Data Lab, baserat på demografidata från min arbetsgivare, Världsbanken. Det känns i alla fall helt ok med nästan fyrtio år kvar. Kan hinna med ganska många glas fint vin och goda skratt till dess. 

Idag träffade jag Somalias nyvalde president Hassan Sheikh Mohamud på ett möte. Han var i Washington för att bl.a. för styrelsemedlemmar i Världsbanken förklara sina reformplaner. Han passade också på att tydliggöra de akuta hjälpbehov som landet nu står inför efter den femte misslyckade skörden i rad på Afrikas horn, detta samtidigt som globala spannmålsmarknader knakar som följd av kriget i Ukraina. 

Hade jag varit en genomsnittlig somalisk man boende i Somalia, född 1975, hade jag haft cirka 25 år kvar att leva nu. ”Inte så pjåkigt att bli 72 år” kan man lite slarvigt tänka, och det är säkerligen mycket bättre än utsikterna för bara några årtionden sedan. Samtidigt är den förväntade livslängden för en just idag nyfödd pojke i Mogadishu bara 61 år. Hur går det ihop? Ja, det där med förväntad livslängd är lite skumt, men man måste tänka på att det är ett genomsnitt. Förklaringen stavas barnadödlighet. I länder där den är hög, som i Somalia, drar detta ner genomsnittlig förväntad livslängd vid födseln. Uttryckt annorlunda: om man väl ”klarar” den farliga barndomen i dessa länder kan man leva ”ganska länge” (men fortsatt 14 år kortare för Somalia-Martin än för Sverige-Martin).

Världsbanksstatistiken och dessa ”prognoser” tar garanterat inte in risken för en omfattande svältkatastrof i Somalia nu, men bygger enbart på senaste tillgängliga befolkningsstatistik. Det kan alltså bli värre. Fler korta liv.  Vi vet nämligen att det är de små barnen som är mest utsatta för risken att dö när maten tryter. Känns nästan lite förmätet att sitta med fyrtio år av vinnjutning och skratt kvar på kontot. Men det är den världen vi lever i. 

Plikt, rätt och underhållning

När jag skriver det här är det den 10 september 2022 hemma i Sverige, på dagen 18 år sedan jag och Pia blev föräldrar för första gången. Jag har redan haft privilegiet att prata med och gratulera min vuxna dotter på hennes födelsedag, även om det är ett minst sagt uselt substitut till den bamsiga pappakram hon förtjänar. Den får vänta. Om du som läser detta är det minsta samhällsintresserad (och i Svea rike boende) är det högst sannolikt att du redan räknat att Agnes, med sina 18 år plus en dag på valdagen, kommer att vara en av de yngsta personerna att välja hur land, regioner och kommuner ska styras de närmsta åren nu på söndag. Hon har länge varit medveten, stolt och glad över detta privilegium, och den dagen är det alla er tur att ta ansvar och dela glädjen med min dotter. Således uppmuntrade: gå och rösta!

Själv gjorde jag just detta redan för två veckor sedan nere på Sveriges coola ambassad i House of Sweden, belägen vid Potomacflodens strand nere vid Georgetown Waterfront. Jag gissar att jag borde vara topp-15 bland svenska medborgare som bor närmst ambassaden. Med  ca 600 meter till vallokalen var det inte direkt någon ansträngande resa som krävdes för att att jag skulle kunna utnyttja min rätt och göra min plikt denna gång. Lite lättare än för utbytesstudenter i Michigan (hej systerson Joel!). 

Att valet är stora nyheter i Sverige gör dock inte att så direkt är fallet här. New York Times senaste artikel om Sverige är en vecka gammal och handlar om att man i juni hittade en av fågelinfluensa smittad sköldpadda på en strand i vårt avlånga land! Inte en endaste artikel om valet. CNN då? En blänkare från förra fredagen nämner att Santiago Calatravas arkitektoniska mästerverk i Sveriges tredje största stad, alltså Turning Torso, fått två skruvade kusintorn i Kina. Fascinerande i sig, men alltså inget om valet där heller. 

Nu i dagarna domineras förstås de amerikanska mediekanalerna fullständigt av en viss 96-årings chockerande död på ett slott i ett regnigt Skottland, så någon ”bättring” innan söndag är nog inte att vänta. Tänk vad de går miste om: Annie Lööfs historiska och unika blockförflyttning av Centerpartiet (30 år efter att Radikale Venstre senast gjorde precis samma sväng i Danmark). Jimmy från Sölvesborg som pressar 20-procentsgränsen, tillsynesvis totalt obesvärad av att hans trupper ständigt decimerar sig själva då unkna skelett livligt vandrar ut ur garderoberna. Gamle gymnasten Ulf Kristersson som prekärt balanserar mellan att bli den svagaste statsministern sedan Ola Ullsten och någon som partiet snart helst glömmer bort att de valde till partiledare (hej Bosse Lundgren och Anna Kinberg Batra!). Den första kvinnliga statsministern, som på blott ett år blivit vår egen Angela Merkel, och som liksom alla S-ledare excellerar i konsten att vara i opposition mot de orättvisor som råder trots det egna partiets långa regeringsinnehav med fokus på att bekämpa orättvisor. Därtill ett miljöparti som verkar ha bestämt sig för att absolut inte dra någon som helst nytta av att medvetenheten i deras kärnfråga (och mänsklighetens största ödesfråga, klimatet) är större än någonsin, och en kristdemokrat som hellre har upphetsade monologer om falukorv än om värderingar. 

Ja, vänner, det må vara deras förlust här borta att de inte förstår att uppskatta dylika finesser. På söndag blir det i alla fall svensk valvaka hemma i mitt lilla amerikanska hem. 

In the air tonight

Phil Collins sologenombrottslåt från 1981 handlade om något helt annat, men det är verkligen något som är annorlunda i luften i DC 2022 jämfört med 2012. Orsaken till detta heter ”Initiative 71”, ett lagstiftningsförslag som i november 2014 fick stöd av närmare två tredjedelar av röstande DC-bor i en folkomröstning. Det jag pratar om är naturligtvis den omisskännliga, sötkvalmiga doften av rökt marijuana, för vilket personligt rekreationsbruk alltså blev lagligt genom sjuttioettan. Inte för att jag vandrade så värst mycket i DC sist det begav sig, men den senaste månaden har detta doftintryck slagit sig fram förbluffande ofta. Därav detta inlägg. 

Legaliseringen i DC kom relativt tidigt, men det är ett större skifte som skett i USA under det senaste årtiondet. Dels handlar denna förändringsvåg om större social acceptans, men också mycket om att försöka komma tillrätta med baksidan av hård repressionspolitik i form av överfyllda fängelser och social stigmatisering kopplad till fällande domar. Idag är weed lagligt för rekreationsbruk i 19 delstater plus DC. Lagligt betyder dock inte fritt. Lagen baserad på Initiative 71 säger till exempel att det är lagligt att inneha 2 ounces (56 gram) marijuana (och upp till sex plantor), men försäljning är inte tillåten. Dock har man rätt att skänka bort upp till 28 gram, vilket naturligtvis lett till att en marknad uppstått där man exempelvis köper en t-shirt och får marijuanan som en ”gåva” på köpet. Detta enligt framgooglad information - jag har själv ingen aning och inget intresse. Men för den som undrar behövs tydligen cirka ett gram till en joint, så upp till 28 kan man alltså frikostigt skänka bort. Hyggligt liberalt. Marknadspriset för denna mängd ska vara mellan 160 och 350 dollar beroende på plats och kvalitet, återigen om nu någon av er undrar. I DC är därtill innehav och användning bara lagligt om man är över 21 år (yngre som påkoms av ordningsmakten får dock inget straff utöver beslag av sitt rusningsmedel), och får enbart användas i privatbostäder. Användning är därtill explicit förbjuden i parker eller på federalt ägd mark (vilket 25 procent av DC består av). Således en relativ frihet, vilket är rimligt. Hur prioriterad efterlevnaden av reglerna är av rättsvårdande myndigheter vet jag dock inte. Doftintrycken på stan indikerar att det verkar finnas relativt stort rådrum, men jag har faktiskt sett polis ”ingripa” vid en mycket distinkt osande picknick i Hains Point-parken nere vid floden. Om det nu var rökan och inte annat och ”mer olagligt” poliserna var ute efter…

Personligen tror jag att en ökad grad av tillåtelse av rekreationsbruk av vissa droger är rätt väg att gå. Att underminera finansieringskällor för organiserad brottslighet samt öka brukarsäkerheten är de huvudargument som fäller avgörandet för mig. Därtill verkar legalisering av just marijuana, som här i USA länge varit socialt accepterat och vars negativa hälsoeffekter av många bedöms vara relativt lindriga, vara ett rimligt steg när man ska balansera personlig frihet och samhällets ansvar. Men jag skulle ljuga om jag sa att det är något jag vet mycket om. De amerikanska delstaternas experiment, liksom de i mer tillåtande regimer i många andra länder, kommer dock med säkerhet att ge oss mer fakta och mindre ryggmärgsreaktionsupprördhet i frågan om effekterna av legalisering. Och det är obetingat bra. 

PS. Ett långt inlägg ska definitivt tolkas som att jag nu återigen har mer egentid än vad jag kanske helt skulle önska. Det var härligt att ha Pia på besök i en vecka och jag längtar till höstlovet då hela flocken kommer hit. Ändå är det lite märkligt att en lägenhet kan kännas så tom trots att antalet möbler och växter i den växte exponentiellt i förra veckan… 

Livet på botten

”I am a man of constant sorrow, I’ve seen trouble on my way”… Har man en gång blivit insnärjd av Coen-brödernas genialiska remake av Odysséen, alltså filmen ”O Brother Where Art Thou” från 2000, är det alltid lätt att börja nynna på temalåten som inleds som ovan. I filmen är det tre förrymda fångar i 30-talets depressions-USA som av en händelse spelar in låten på en radiostation. Låten blir till årets slagdänga och dem till tidens musiksensation, självklart också kopplat till den mystik som råder kring bandets okända identitet. Det snabbt påhittade namnet på denna pojkbandstrio, förnämligt anförd av George Clooney som Odysseus/Ulysses, är ”The Soggy Bottom Boys”. 

Med detta kulturella bagage är det kanske inte helt konstigt att jag hela tiden tänker att stadsdelen i Washington där jag nu aningen mer permanent slagit ner mina bopålar heter Soggy Bottom, och inte Foggy Bottom vilket ju är dess verkliga namn. Som namnet antyder har jag nu landat i mer låglänt terräng, närmare bestämt just ovanför Potomacflodens stora böj från öster till söder, och mellan det välkända och charmiga Georgetown och stadens centrala delar kring Vita Huset. Dimmigt är det dock överlag inte nu för tiden, men det är viktigt att komma ihåg att innan staden anlades fanns det inget annat än malariainfekterad träsk- och sumpmark i just dessa trakter. Soggy hade antagligen varit passande. Om Foggy-namnet härstammar från mikroklimatet vid floden i dessa tider, eller om det härrör från de rökiga utsläppen från det tidiga Washingtons industrier nere vid floden, ja därom tvistar de lärde. Idag är i vilket fall området centralt sammankopplat med just ”de lärde” genom närvaron av George Washington University, som sedan 1910 har sitt huvudcampus just här. Man får faktiskt i dessa terminsstartstider lite Lunda- eller Uppsalavibbar när man rör sig i kvarteret. Alla dessa unga studenter med sina drömmar, ambitioner och märkliga klädval, förtrollade av ungdomens sirensång…

Till jobbet kommer jag på bara en kvarts promenad längs Pennsylvania Avenue. Überlyxigt med så kort ”pendling” efter femton år i förorten. ”Penn”, som gatan kallas (och det har förstås inget med Odysseus drottning Penelope att göra), är inte så charmerande just här: ganska hårt trafikerad med först och främst schabrakiga kontorsbyggnader från de senaste 40 åren på varje sida. Därtill med omasfaltering just i dessa dagar. Men om man tar sidogatorna på universitetsområdet blir det som sagt mer ”liv” och mindre trafik. Till och med en del cykelbanor, och därtill mycket träd och grönt. Tyvärr har GWU dock inte förärats med ståtliga och anrika universitetsbyggnader à la Dead Poets Society, utan mest olika varianter av brutalistiska fyrkantiga höga byggnader i mörkrött tegel, men det är en liten stad i staden, väl värd en liten omväg för promenadpendlaren som stilla nynnar vidare på pojkbandsdängan: ”Maybe your friends think I’m just a stranger; My face, you’ll never see no more; But there is one promise that is given; I’ll meet you on God’s golden shore”…

PS. Tack för kommentarer till tidigare inlägg. Tyvärr har de flesta varit anonyma - detta är ju utanför Facebook-bubblan, och vill man ge sig tillkänna måste man aktivt skriva sitt namn. 

Litet trauma i förtid?

Snart har det gått fyra veckor sedan jag lämnade Sverige för ännu en utmaning här borta. Som alla Hollywoodbitna vet är det där med sequels, uppföljare, inte den lättaste konsten att lyckas med. Tur att det finns storverk som Aliens, Terminator 2 och Die Hard 2 (jodå!) som motbevisar den generella trenden av smärre besvikelser. Inte för att någon av dessa filmer har så mycket med min vardag här i Washington att göra, om nu någon skulle dristas att fantisera om det.

Den stora fördelen med att flytta ensam till en stad man tidigare bott i är att det inte är tomt på det sociala kontot. Snarare är jag närmast förbluffad och nästan lite rörd över hur den ena efter den andra gamla kontakten visat sig vara skinande blank och välfungerande när dammet svepts bort. Grillmiddag hos de gamla grannarna, mountainbikecykling med en vän från Guatemalatiden, häng med Agnes gamla klasskamratsföräldrar, luncher med tidigare kollegor från Danmark som nu finns här samt redan närmast otaliga fikor och ölhäng med trevliga gamla kollegor och jobbkontakter från alla världens hörn.

Men. Det finns ett stort men. Frånvaron av tjejen som funnits vid min sida i vått och torrt sedan vi för 25 år sedan blev ett par (exakt idag, hörni, wauw!), samt av våra älskade stora ungar, är det våta tyngdtäcket på min tillvaro. Det går hyggligt bra att mota undan känslan av ensamhet och självömkan för det mesta, men jag har svårt att undvika saknaden, inte minst på kvällarna i en mestadels tom lägenhet när tidsskillnaden gör videosamtal eller chattar olämpliga. Samtidigt har det slagit mig att flera av de ovannämnda vänner som här åter öppnat sina liv och hem för mig är lika halvtraumatiserade som jag. Flera av de jag hängt med är nämligen föräldrar till 18-åringar som just i dessa dagar har flyttat eller ska flytta till college. Ett par vänner ”behåller” barnen inom enbart någon timmes resa hemifrån (in-state tuition, dvs. terminskostnaderna för den som väljer ett universitet i hemdelstaten, är oftast mycket lägre). Några andra står parata att köra och lämna sina nu vuxna barn i Kentucky och Wisconsin i den kommande helgen. De verkar alla en smula desorienterade och präglade av en slags sorg. För mig är mina barns högst sannolika flytt hemifrån fortsatt något halvabstrakt, trots att jag själv just flyttat hemifrån. Men det kommer att ske en dag, och det är förstås bra och naturligt och självklart, men icke desto mindre en smula traumatiskt. Huruvida jag bara fått mitt lilla trauma i förtid eller om det blir en ”double whammy” återstår att se. Att det blir både en och två och tre uppföljare är redan så gott som säkert. 

Men imorgon kommer Pia hit, 25 år och en dag efter att hon med en månads indonesisk ryggsäcksluff i erfarenhetsbanken landade på Kastrup och där möttes av en ung man med bultande och bankande hjärta. ❤️

Från nationell skamfläck till huvudstadens stolthet

1968 fanns det ingen återvändo. Folk som trillade i Potomacfloden i Washington och nedströms råddes att omedelbart ta en stekrampsspruta. Politikerna tvingades till handling, men först och främst genom att allt badande och simmande i floden förbjöds detta år. 300 dollar i böter eller tio dagar i häkte väntade dem som blev fångade om de bröt mot lagen. Inte för att någon gjorde det frivilligt ändå. Floden luktade tydligen som den avloppskanal den de facto var. President London B. Johnson utnämnde floden till en ”national disgrace” när han fick reda på att sannolikheten var högre att få hepatit än fisk från den. Förbuden står sig till än idag, även om floden numera får användas för SUP, kajak, rodd etc. 

Vissa förståsigpåare menar att förbudet har försvagat incitamenten för politikerna att hitta lösningar på de problem som präglat vattendragets lokala hälsa. Trots en Clean Water Act från 1972 fortsatte Potomac att vara synonymt med osunt (trots att fem miljoner människor här får sitt dricksvatten, starkt klorerat, från floden). När vi bodde här sist ruskade folk på huvudet åt tanken att bada i floden. Än idag finns problem, framför med allt läckage av orenat avloppsvatten och då speciellt vid översvämningar och skyfall. Men tillräckligt mycket har uppenbarligen gjorts för att Potomacs hälsa ska ha förbättrats avsevärt. Som bekant kan man aldrig stiga ner i samma flod två gånger. Floden läker, fiskar återvänder. Så sent som 2011 fick floden betyget D i en stor undersökning, Potomac Reportcard (där A är ren och F är, tja, väldigt illa). År 2020 hade floden ett B-. Ändå blev jag förvånad, och glad, när jag upptäckte att det vid National Harbor, bara 13 kilometer fågelvägen söder om Sveriges ambassad vid Georgetown Waterfront, hålls regelbundna simträningar och tävlingar. Det generella badförbudet i Potomacfloden gäller alltså fortsatt, men man kan numera tydligen få enskilda undantag om mätningar av vattenkvalitet konsekvent visat på hög tjänlighet på en viss plats, samt förstås om vissa säkerhetskrav efterlevs. Man kan förstås inte låta folk simma så där hur som helst! Kom ihåg att USA är tvåhövdat: stora friheter på vissa områden  (tänk t.ex. på mitt förra inlägg) kombineras med höga förmynderikonster på andra. Så det ska finnas ett visst antal säkerhetspersonal i kajaker ute, det måste simmas på en utmärkt bana, alla måste skriva under en ansvarsfriskrivelse osv osv.

Idag begick jag så min simpremiär i floden. Under rubriken HarborFest samlades ett hundratal begeistrade denna tidiga söndagsmorgon, varav en klar majoritet var triatleter, till simning på en rektangulär 1000-metersbana och en 400-metersbana. Vid säkerhetsbriefingen innan start slår det mig hur oändligt lyckligt lottade (läs bortskämda) vi triatleter (och andra hugade) är där hemma när det gäller möjlighet att bygga upp vana vid att simma i öppet vatten. Många av de jag träffade idag hade bara gjort en handfull OW-simningar i sitt liv, och då ofta i samband med lopp, Ett par jag pratade med gjorde sin första OW-simning någonsin, bara någon vecka innan en IronMan. 

Hur var det då? Tja, det är ju sötvatten och känslan var mer som i svenska insjöar (noll sikt) än som i havet, och det var väldigt snälla förhållanden utan vågor och skvalp. Lukt och smak var neutral (nej, jag drack inte, men man får vatten i munnen vid frisim, så är det bara), men vattnet kändes mjukare, lite som vatten med sköljmedel i, om ni förstår vad jag menar. Att simma ”bana” kändes först begränsande men sedan var det lite skönt att slippa använda en massa energi på att ”sikta” och orientera sig. 25 grader, så ingen simvåtdräkt. Tackar som frågar: jag simmade mitt längsta oavbrutna sim någonsin, 6400 meter, eller nära nog motsvarande halva sträckan från National Harbor upp till ambassaden. 

2025 ska Alexandria (en förort till DC på andra sidan floden) ha färdigställt ett översvämningssäkrat avloppssystem, och DC ska ha gjort detsamma till 2030. Om vi kommer tillbaka om tio år till kanske man kan simma hela vägen däremellan. Eller ännu tidigare? Det vore coolt. Redan idag är floden en magnet för invånarna - båtturer, picknick och promenader, solens glittrande strålar på vattnet bortom de mäktiga monumenten på The National Mall. Tiden med Potomacfloden som en av DCs verkliga stoltheter och glädjeämnen är kanske inte så långt borta. 

Guns n’ Roses

Att bo i Washington D.C. innebär på vissa sätt att man INTE upplever det typiska USA. Om du exempelvis gillar cowboyhattar och countrymusik är det här inte stället för dig - dessa kulturyttringar har jag inte skymtat sedan jag kom. Mer allvar ligger förmodligen i det att jag på två veckor i staden inte sett ett skjutvapen, förutom i hölstret på vandrande poliser på stan. 

Vapendebatten är het. Nationell amerikansk media är fylld av rapporter om vapenvåld på ett sätt som jag inte minns från ett årtionde sedan, vilket sannolikt är kopplat till att vapenrelaterad brottslighet vänt uppåt de senaste par åren efter en trettioårig nedgång, liksom att rätten att bära vapen blivit en än mer totemisk fråga ju mer polariserad den politiska debatten blivit här borta. De senaste dagarna har exempelvis bjudit på den (trots allt) halvlustiga nyheten att antalet amerikaner som försökt flyga med vapen (men som fastnat i säkerhetskontrollen) har fördubblats under det senaste året, och ligger nu på 6000 om året jämfört med cirka 1000 för ett årtionde sedan. 

Men en artikelserie i New York Times om det exploderande vapenvåldet i USA’s sjätte största stad Philadelphia har inget lustigt över sig. Över 1.400 personer har skjutits i staden i år, varav 320 har dött, vilket är mer än i Los Angeles och New York som är tre respektive sex gånger större. Direkt orsak: ”Everybody has a gun”, som den lokale välgörenhetsarbetaren intervjuad i artikelserien säger. De senaste två åren har antalet lagligt sålda handeldvapen i Pennsylvania fördubblats. Och för varje lagligt vapen finns en handfull illegala, ofta införda från stater mer mindre restriktiva lagar. I landet som helhet såldes ofattbara 40 miljoner handeldvapen under de senaste två åren. Och då fanns ju några redan innan dess.

New York, Kalifornien och Washington D.C. har några av landets tuffaste vapenlagar. Pennsylvania ligger ungefär i mitten, och staden Philadelphia har förstås liksom D.C. en massa socioekonomiska bekymmer som gör att den just nu är särskilt hårt drabbad. Inte oväntat finns i vilket fall en tydlig korrelation mellan hur liberala vapenlagarna är och hur många som dör av skjutvapen, enligt statistik från Gun Law Scorecard. Trots den raketaktiga stigningen är Philadelphia dock ”bara” landets elfte farligaste stad räknat till antalet mord per invånare (20 mord per 100.000 invånare), långt efter landets farligaste stad St. Louis (69) men väldigt långt framför trygga New York (3) och även framför Washington D.C. (17), som så sent som 1991 var landets farligaste stad med en mordfrekvens på 81. 

I Sverige låg vi på 1,1 mord per 100.000 invånare 2021 enligt BRÅ, varav mindre än hälften var skjutvapenrelaterade. Inte för att säga att Sverige inte har utmaningar att brottas med, men kanske i alla fall ett intrressant perspektiv att ta med in i den kommande svenska valdebatten med sitt fokus på kriminalitet och otrygghet?

Hur var det med den krystade rubriken då? Jo, bland annat eftersom jag inte kommit förbi National Rose Garden vid kongressen än ligger också antalet beskådade rosor också fortsatt väldigt lågt. Men jag hoppas kunna se långt fler rosor än vapen över tid.

Back, now at the pleasant scene of the crime

I början av 2013 lämnade vi Washington. Nio och ett halvt år senare är jag tillbaka för att bo och arbeta här igen. Om det ska bloggas regelbundet framöver vet jag inte, men avsaknaden av min familj skapar själsliga och tidsmässiga hål som måste fyllas med något. Låt detta således vara ett försök i terapeutiskt småförfattande.

Basfakta: 2010-2013 jobbade jag på det nordisk-baltiska styrelsekontoret på Internationella Valutafonden, IMF. Nu har jag påbörjat ett kontrakt med samma längd, titel och hemvist förutom att det är på systerorganisationen Världsbanken. Efter sju arbetsdagar med oändliga mängder byråkratiskt formulärifyllande, sjukförsäkringsval, garageregistrering av cykeln samt covidtest och struliga IT-lösningar är jag dock inte så sugen på att skriva något om jobbet.  

Roligare att skriva om något ”trivsamt”. Mina första tio dagar här i DC har nämligen haft sin bas i ett lånat townhouse i området Mount Pleasant. Området är lite udda, trevligt men lite schizofrent. Som kan utläsas av namnet ligger området på en höjd ovanför de mest centrala delarna av stan (där jag också jobbar). Mount Pleasant var en av de första förorterna som anlades efter Washingtons grundande i slutet av 1700-talet. Efter knappt hundra år som en liten avskild men växande by halvt gömd i en krök av den frodiga Rock Creek Park kom spårvagnens ankomst att radikalt sätta fart på utvecklingen i området, som således växte och blev en integrerad del av staden. Men när bilen blev medelklassens egendom  och nya förorter byggdes upp längre och längre ut hamnade Mt Pleasant på mellanhand, och blev snabbt en segregerad svart enklav mellan de vita förorterna och centrum. Från 1950-talet blev området också hem åt många salvadoraner i en av de första större vågorna av inflyttning av latinos längs östkusten. Från 1980-talet började en gradvis gentrifiering av området, vars ståtliga radhus, trädfyllda gator och närhet till stan drog till sig ett klientel med lite mer pengar igen.

Idag är Mount Pleasant befolkning ungefär en tredjedel vita, en tredjedel svarta och en tredjedel latinos. Områdets hjärta, Mt Pleasant Street, är ett slitet sammelsurium med gamla byggnader som huserar spanskspråkiga småbutiker, igenbommade antikvariat, lite för många liquor stores, hipsterkaféer med åtta sorters veganglass, centralamerikanska taquerias och en malplacerad 7/11-butik, kring vilken en större grupp hemlösa hänger. Åt väster, där jag bor, ligger kvarter efter kvarter av de ofta uppiffade radhusen framför vilka de politiskt progressiva vita medelklassägarna älskar att sätta upp skyltar som deklarerar deras värderingar. Här och där står små privata minibibliotek uppsatta, där det är fritt fram att låna - eller lämna- en bok. Det är väldigt mycket D.C. Åt öster ligger ordentliga men lite själlösa flerfamiljshus, många av dem med subventionerat boende för låginkomsttagare. Vissa kvarter bor det mest svarta i, och i vissa mest latinos. När jag gick därigenom i helgen fick jag världens Guatemala-vibbar: små runda kvinnor kommer ut från Sagrada Corazón-skolan bärande på statyetter av jungfru Maria över axeln och med en påse tamales i den andra, grupper av män i olika åldrar som hänger i gathörn och ordboxas på släpig centralamerikansk spanska. Många högtalare som står och skräller: reggaeton förstås. Självklart pratar jag spanska i matbutiken. Området är således väldigt annorlunda mot det Vellinge jag nyss lämnat, men det känns tryggt och lugnt. Samtidigt jag får på huvudgatan en känsla av att alla bor här tillsammans men ändå inte. De vita medelklasshipstersarna befolkar restaurangernas uteserveringar, studenterna (varav många är Asian American) fyller kaféerna, latinos och afroamerikaner är på gathörnen och i de små parkerna, men man rör sig sävligt  i separata grupper. Den klibbiga augustihettan gör sitt för att sänka tempot. Allt detta bara 20 minuters bussresa från Vita Huset och de stela kontorskvarteren i downtown.