Livet på botten

”I am a man of constant sorrow, I’ve seen trouble on my way”… Har man en gång blivit insnärjd av Coen-brödernas genialiska remake av Odysséen, alltså filmen ”O Brother Where Art Thou” från 2000, är det alltid lätt att börja nynna på temalåten som inleds som ovan. I filmen är det tre förrymda fångar i 30-talets depressions-USA som av en händelse spelar in låten på en radiostation. Låten blir till årets slagdänga och dem till tidens musiksensation, självklart också kopplat till den mystik som råder kring bandets okända identitet. Det snabbt påhittade namnet på denna pojkbandstrio, förnämligt anförd av George Clooney som Odysseus/Ulysses, är ”The Soggy Bottom Boys”. 

Med detta kulturella bagage är det kanske inte helt konstigt att jag hela tiden tänker att stadsdelen i Washington där jag nu aningen mer permanent slagit ner mina bopålar heter Soggy Bottom, och inte Foggy Bottom vilket ju är dess verkliga namn. Som namnet antyder har jag nu landat i mer låglänt terräng, närmare bestämt just ovanför Potomacflodens stora böj från öster till söder, och mellan det välkända och charmiga Georgetown och stadens centrala delar kring Vita Huset. Dimmigt är det dock överlag inte nu för tiden, men det är viktigt att komma ihåg att innan staden anlades fanns det inget annat än malariainfekterad träsk- och sumpmark i just dessa trakter. Soggy hade antagligen varit passande. Om Foggy-namnet härstammar från mikroklimatet vid floden i dessa tider, eller om det härrör från de rökiga utsläppen från det tidiga Washingtons industrier nere vid floden, ja därom tvistar de lärde. Idag är i vilket fall området centralt sammankopplat med just ”de lärde” genom närvaron av George Washington University, som sedan 1910 har sitt huvudcampus just här. Man får faktiskt i dessa terminsstartstider lite Lunda- eller Uppsalavibbar när man rör sig i kvarteret. Alla dessa unga studenter med sina drömmar, ambitioner och märkliga klädval, förtrollade av ungdomens sirensång…

Till jobbet kommer jag på bara en kvarts promenad längs Pennsylvania Avenue. Überlyxigt med så kort ”pendling” efter femton år i förorten. ”Penn”, som gatan kallas (och det har förstås inget med Odysseus drottning Penelope att göra), är inte så charmerande just här: ganska hårt trafikerad med först och främst schabrakiga kontorsbyggnader från de senaste 40 åren på varje sida. Därtill med omasfaltering just i dessa dagar. Men om man tar sidogatorna på universitetsområdet blir det som sagt mer ”liv” och mindre trafik. Till och med en del cykelbanor, och därtill mycket träd och grönt. Tyvärr har GWU dock inte förärats med ståtliga och anrika universitetsbyggnader à la Dead Poets Society, utan mest olika varianter av brutalistiska fyrkantiga höga byggnader i mörkrött tegel, men det är en liten stad i staden, väl värd en liten omväg för promenadpendlaren som stilla nynnar vidare på pojkbandsdängan: ”Maybe your friends think I’m just a stranger; My face, you’ll never see no more; But there is one promise that is given; I’ll meet you on God’s golden shore”…

PS. Tack för kommentarer till tidigare inlägg. Tyvärr har de flesta varit anonyma - detta är ju utanför Facebook-bubblan, och vill man ge sig tillkänna måste man aktivt skriva sitt namn.