Litet trauma i förtid?

Snart har det gått fyra veckor sedan jag lämnade Sverige för ännu en utmaning här borta. Som alla Hollywoodbitna vet är det där med sequels, uppföljare, inte den lättaste konsten att lyckas med. Tur att det finns storverk som Aliens, Terminator 2 och Die Hard 2 (jodå!) som motbevisar den generella trenden av smärre besvikelser. Inte för att någon av dessa filmer har så mycket med min vardag här i Washington att göra, om nu någon skulle dristas att fantisera om det.

Den stora fördelen med att flytta ensam till en stad man tidigare bott i är att det inte är tomt på det sociala kontot. Snarare är jag närmast förbluffad och nästan lite rörd över hur den ena efter den andra gamla kontakten visat sig vara skinande blank och välfungerande när dammet svepts bort. Grillmiddag hos de gamla grannarna, mountainbikecykling med en vän från Guatemalatiden, häng med Agnes gamla klasskamratsföräldrar, luncher med tidigare kollegor från Danmark som nu finns här samt redan närmast otaliga fikor och ölhäng med trevliga gamla kollegor och jobbkontakter från alla världens hörn.

Men. Det finns ett stort men. Frånvaron av tjejen som funnits vid min sida i vått och torrt sedan vi för 25 år sedan blev ett par (exakt idag, hörni, wauw!), samt av våra älskade stora ungar, är det våta tyngdtäcket på min tillvaro. Det går hyggligt bra att mota undan känslan av ensamhet och självömkan för det mesta, men jag har svårt att undvika saknaden, inte minst på kvällarna i en mestadels tom lägenhet när tidsskillnaden gör videosamtal eller chattar olämpliga. Samtidigt har det slagit mig att flera av de ovannämnda vänner som här åter öppnat sina liv och hem för mig är lika halvtraumatiserade som jag. Flera av de jag hängt med är nämligen föräldrar till 18-åringar som just i dessa dagar har flyttat eller ska flytta till college. Ett par vänner ”behåller” barnen inom enbart någon timmes resa hemifrån (in-state tuition, dvs. terminskostnaderna för den som väljer ett universitet i hemdelstaten, är oftast mycket lägre). Några andra står parata att köra och lämna sina nu vuxna barn i Kentucky och Wisconsin i den kommande helgen. De verkar alla en smula desorienterade och präglade av en slags sorg. För mig är mina barns högst sannolika flytt hemifrån fortsatt något halvabstrakt, trots att jag själv just flyttat hemifrån. Men det kommer att ske en dag, och det är förstås bra och naturligt och självklart, men icke desto mindre en smula traumatiskt. Huruvida jag bara fått mitt lilla trauma i förtid eller om det blir en ”double whammy” återstår att se. Att det blir både en och två och tre uppföljare är redan så gott som säkert. 

Men imorgon kommer Pia hit, 25 år och en dag efter att hon med en månads indonesisk ryggsäcksluff i erfarenhetsbanken landade på Kastrup och där möttes av en ung man med bultande och bankande hjärta. ❤️