Från nationell skamfläck till huvudstadens stolthet

1968 fanns det ingen återvändo. Folk som trillade i Potomacfloden i Washington och nedströms råddes att omedelbart ta en stekrampsspruta. Politikerna tvingades till handling, men först och främst genom att allt badande och simmande i floden förbjöds detta år. 300 dollar i böter eller tio dagar i häkte väntade dem som blev fångade om de bröt mot lagen. Inte för att någon gjorde det frivilligt ändå. Floden luktade tydligen som den avloppskanal den de facto var. President London B. Johnson utnämnde floden till en ”national disgrace” när han fick reda på att sannolikheten var högre att få hepatit än fisk från den. Förbuden står sig till än idag, även om floden numera får användas för SUP, kajak, rodd etc. 

Vissa förståsigpåare menar att förbudet har försvagat incitamenten för politikerna att hitta lösningar på de problem som präglat vattendragets lokala hälsa. Trots en Clean Water Act från 1972 fortsatte Potomac att vara synonymt med osunt (trots att fem miljoner människor här får sitt dricksvatten, starkt klorerat, från floden). När vi bodde här sist ruskade folk på huvudet åt tanken att bada i floden. Än idag finns problem, framför med allt läckage av orenat avloppsvatten och då speciellt vid översvämningar och skyfall. Men tillräckligt mycket har uppenbarligen gjorts för att Potomacs hälsa ska ha förbättrats avsevärt. Som bekant kan man aldrig stiga ner i samma flod två gånger. Floden läker, fiskar återvänder. Så sent som 2011 fick floden betyget D i en stor undersökning, Potomac Reportcard (där A är ren och F är, tja, väldigt illa). År 2020 hade floden ett B-. Ändå blev jag förvånad, och glad, när jag upptäckte att det vid National Harbor, bara 13 kilometer fågelvägen söder om Sveriges ambassad vid Georgetown Waterfront, hålls regelbundna simträningar och tävlingar. Det generella badförbudet i Potomacfloden gäller alltså fortsatt, men man kan numera tydligen få enskilda undantag om mätningar av vattenkvalitet konsekvent visat på hög tjänlighet på en viss plats, samt förstås om vissa säkerhetskrav efterlevs. Man kan förstås inte låta folk simma så där hur som helst! Kom ihåg att USA är tvåhövdat: stora friheter på vissa områden  (tänk t.ex. på mitt förra inlägg) kombineras med höga förmynderikonster på andra. Så det ska finnas ett visst antal säkerhetspersonal i kajaker ute, det måste simmas på en utmärkt bana, alla måste skriva under en ansvarsfriskrivelse osv osv.

Idag begick jag så min simpremiär i floden. Under rubriken HarborFest samlades ett hundratal begeistrade denna tidiga söndagsmorgon, varav en klar majoritet var triatleter, till simning på en rektangulär 1000-metersbana och en 400-metersbana. Vid säkerhetsbriefingen innan start slår det mig hur oändligt lyckligt lottade (läs bortskämda) vi triatleter (och andra hugade) är där hemma när det gäller möjlighet att bygga upp vana vid att simma i öppet vatten. Många av de jag träffade idag hade bara gjort en handfull OW-simningar i sitt liv, och då ofta i samband med lopp, Ett par jag pratade med gjorde sin första OW-simning någonsin, bara någon vecka innan en IronMan. 

Hur var det då? Tja, det är ju sötvatten och känslan var mer som i svenska insjöar (noll sikt) än som i havet, och det var väldigt snälla förhållanden utan vågor och skvalp. Lukt och smak var neutral (nej, jag drack inte, men man får vatten i munnen vid frisim, så är det bara), men vattnet kändes mjukare, lite som vatten med sköljmedel i, om ni förstår vad jag menar. Att simma ”bana” kändes först begränsande men sedan var det lite skönt att slippa använda en massa energi på att ”sikta” och orientera sig. 25 grader, så ingen simvåtdräkt. Tackar som frågar: jag simmade mitt längsta oavbrutna sim någonsin, 6400 meter, eller nära nog motsvarande halva sträckan från National Harbor upp till ambassaden. 

2025 ska Alexandria (en förort till DC på andra sidan floden) ha färdigställt ett översvämningssäkrat avloppssystem, och DC ska ha gjort detsamma till 2030. Om vi kommer tillbaka om tio år till kanske man kan simma hela vägen däremellan. Eller ännu tidigare? Det vore coolt. Redan idag är floden en magnet för invånarna - båtturer, picknick och promenader, solens glittrande strålar på vattnet bortom de mäktiga monumenten på The National Mall. Tiden med Potomacfloden som en av DCs verkliga stoltheter och glädjeämnen är kanske inte så långt borta.