Tung helgdag

Idag är det Memorial Day i USA, och Washington D.C. är ett hett resmål för många amerikaner denna långhelg. Arlingtonkyrkogården (bilden) och alla minnesmärken är förstås också nära sammankopplade med denna fina tradition att minnas de fallna i mer eller mindre välmotiverade krigsinsatser. Samtidigt drar många Washingtonbor ut till stränderna i öster eller skogarna i Appalacherna några timmar västerut. Mina observationer på stan gör gällande att DCs demografi ändrats synbart över helgen.

Huvudspaning: de som rör sig i stan denna helg är större, ja, alltså tjockare. När jag började kolla statistik visade det sig att det inte nödvändigt vara en synvilla. Washington DC har faktiskt den lägsta andelen med fetma (BMI>30) i USA, ”bara” 25 procent mot ett genomsnitt på över 42 procent i hela USA. Det är ett helt galet tal, och kan jämföras med 16 procent i Sverige (en markant uppgång över tid har skett både här och där hemma). Och andelen med grav fetma i USA (BMI>40) har nu nått 10 procent efter att ha stigit under covid-åren. Bara för att klargöra - en 180cm lång man måste väga över 130kg för att ha ett BMI på 40. En 165cm lång kvinna måste väga 110kg eller mer. Det är, på alla sätt, gravt ohälsosamt.

Det finns förstås massor av saker man kan gräva ner sig i kring detta. De komplexa orsakssambanden. De stora socioekonomiska skillnaderna. De många olika kort- och långsiktiga effektena av denna situation som fortsätter att förvärras. Men det värsta är på något sätt att det verkar saknas en reell krismedvetenhet, den extra höga dödligheten från Covid, den fallande medellivslängden i USA och det stora lidandet till trots. Det dysfunktionella politiska systemet hjälper förstås inte, även om detta borde vara något man skulle kunna enas kring som ett problem. Men vi människor verkar vara förunderligt dåliga på att hantera långsamma kriser, även om de inte är långsammare än att vi kan se och känna effekterna själva. 

Crunch time

Mycket av livet är dagar som omärkligt glider in i och ut ur varandra. På ett par veckors sikt är det omöjligt att särskilja den ena dagen från den andra. Livet har sin gilla gång, som det heter. Till och med med ett brutet ben blir det så (även om dagarna kan kännas lite längre). Men vi vet alla att det finns undantagsperioder. När man får känslan av att tiden accelererar, eller för den sakens skull krymper. När allting koncentreras. När man är på väg mot en förändring som är ofrånkomlig. När det ska avgöras. När det är dags att ta beslut eller kanske bara verkligen leverera. Crunch time.

Med tio dagar kvar till Agnes student känns det så. Visst, det är hennes liv, men det påverkar oss allihop. Tio dagar kvar, men inte bara till att klura på fyndiga saker att skriva i kompisarnas studentmössor. Nej, leverera överblivna uppgifter till höger och vänster, klämma in missade prov bland de andra sista, gasa vådligt in i mål, fixa en fest, gå på tio till. Glöm inte att le och ha roligt.

Samtidigt som jag försöker vara behjälplig Agnes och familjen tusentals mil bort, koncentreras livet även här på ett märkligt sätt. Det hänger delvis ihop. Nytt bostadskontrakt lusläses och paragrafer omförhandlas, tidigare kontrakt ska sägas upp. Det blir konkret på ett helt annat sätt att familjen nu också snart ska flytta hit, och jäklar vad mycket det är som måste fixas. Skolgång, vaccinationskrav och sport. När är det try-outs? Advanced Placement eller inte? Kostar simning verkligen så mycket? Hur flyttar man när man är ensam och bara har en arm att bära med?

Samtidigt accelerar styrelsearbetet i Världsbanken. I år kommer lika många projekt att godkännas under räkenskapsårets sista kvartal (april-juni) som under de tidigare tre. Och de sista sex veckorna är som avslutningen på Tour de Ski (uppförsbacke modell brant, för de som inte talar vinterstudiomål). Och så kan man ju klämma in en resa med andra europeiska styrelserepresentanter till EU-institutionerna samtidigt. Plus att organisera sagda resa - ett privilegium mig förunnat tack vara Sveriges ordförandeskap i Rådet. Här är det dags att knyta ihop alla säckar på allvar - vi reser om några dagar. Missförstå mig rätt - det är coolt och spännande och intressant också. Ett privilegium. Bara lite intensivt. Och sedan ska man kasta sig från EU:s hjärta till en välbekant tätort på V i unionens utkant. En student ska bärgas!

Det är fascinerande när tiden knakar. Det är en ynnest att få vara med när det händer. Livet blir såsom mer levande. När saker ställs på sin spets. Men samtidigt finns det inte en så liten del av mig som ser fram mot en ny "gilla gång" där bortom kommande kaosmånad. När familjen bor ihop igen och har en fungerande vardag här borta. I den långsamma filen med relativt gott om tid kvar till nästa crunch time.

Från människa till hybrid

I mitt huvud fanns en lös plan på att någon gång skriva en bloggpost om triatlonträning i Washingtonområdet. Att det inte blivit fallet kan jag delvis beskylla min höftartros och därmed bristande löpträning på, men den stora anledningen är väl densamma som lett till total stiltje på denna blogg sedan februari: motivation. Det har känts som att jag saknat spännande vinklar på mitt ensamliv i Washington. Men nu får jag villigt erkänna att jag faktiskt har något att berätta om. 

Som relativt nybliven cyklist (alltså modellen i lycra) har jag väl tänkt tanken på att en rejäl vurpa mycket väl kan hända, men samtidigt hållt det ifrån mig. Min första rejäla cykelvurpa har nu vilket fall hänt. Det var för ett par veckor sedan. Ordentlig vårvärme hade kommit och en hel söndag låg framför mig att bara njuta av efter en superintensiv vårmötesvecka. På lördagen hade jag kommit ut en liten sväng, men blev överraskad av en åskskur och fick en intressant upplevelse hur det är att cykla när det regnar så att vägarna blir floder på bara några minuter. En fördel med att cykla då är att det inte finns några andra som stör. Den fördelen fanns inte på fina söndagen, då jag gav mig ut för att träffa en kompis och cykla ut längs Washington and Old Dominion Trail. 

W&OD trail är en gammal järnvägslinje som gjorts om till gång- och cykelstråk för en massa år sedan. Den sträcker sig oavbruten från södra Arlington, på andra sidan Potomacfloden från DC, ut till byn Purcellville vid foten av Shenandoah-bergen i väster, knappt 7 mil enkel väg. För någon som varit bortskämd med fantastiskt välhållna, väl tilltagna och löjligt många landsvägar på Söderslätt är förstås inte en fram- och tillbakarunda på en cykelstig något som vid första anblick lockar, och ändå har W&OD blivit något av en standardtur för mig här borta. Fördelarna är flera. Den allra främsta är att man är skyddad från bilar, vilket i en region med fem miljoner till största delen bilburna invånare är otroligt skönt. Sedan är den relativt naturskön jämfört med vägarna i suburbia, mer kuperad än man kan tro, relativt vindskyddad (sååå skönt) och har ett väl tilltaget antal kaféer, ölbryggerier och BBQ-restauranger med lagom mellanrum. Jag har lärt mig att gilla den, får man väl säga.

Den största nackdelen är väl att trailen är populär, dvs. att det finns ganska mycket folk där. Det får sägas att Washingtonborna utvisar stor disciplin: man går längst ut till höger och sällan två personer i bredd. Cyklister signalerar tydligt att de kommer och kör om, och väntar om det kommer möte. Hundar är alltid kopplade och hålls till höger. Men det är klart, med mycket trafik ökar risken att saker händer. Och det gjorde det till under den vackra söndagen. 

Vi hade just passerat förorten Vienna på väg utåt, inte mer än 2 mil från stan, då vi kom ifatt en racercyklande äldre man. Min kompis körde om medan jag lade mig bakom mannen för att vänta på att mötande cyklister skulle passera. Dock svajade gubbskrället till när mötet kom, fick hjulen utanför asfaltkanten, fick panik och lutade sig in och föll naturligtvis pladask rakt framför mig. Det gick sannolikt inte i mer än 25 km/h just då, men med bara en halvmeters avstånd fram (inget konstigt för cyklister, bara så att ni vet) hade i alla fall jag inte en chans att väja. Framhjulet pang in i gubben och jag gjorde en volt över styret. Eller bara en halv volt, ska sägas, eftersom jag landade på hjälmen och axeln innan framåtrotationen fick mig över på rygg. Någon sekunds verk.

Nu sitter jag i soffan, två veckor senare, med ett 15 cm långt ärr på axeln. Fem dagar efter kraschen opererades jag för att rätta till en svår fraktur på vänster nyckelben, lite ligamentskador och annat. Det korta av det långa är väl att det har gått bra. Min erfarenhet är att det gör ont att bryta ben (något jag inte lyckats med tidigare i livet), men att det gör mer ont att vara nyopererad för benbrott. Åtminstone i detta fallet. Jag har fått en lång metallbrygga inopererad som håller ihop bitarna av benet, fastsatt med tio små skruvar, samt med en "stropp" som går ner inuti axeln för dra ner benet på rätt plats. Den längre biten av det brutna nyckelbenet låg två centimeter fel. Operationen tog 3,5 timme, och ansågs nödvändig då brottet var så komplicerat att det fanns stor risk att det aldrig skulle läka rätt. Jag har blivit en hybridmänniska, nästan cyborg.

En diskussion om det knasiga amerikanska sjukvårdssystemet är alltid intressant, men jag känner att jag haft väldigt bra flyt. Men mest av allt känner jag mig tacksam över att det inte gick värre. Hjälmen gjorde sitt och det var "bara" en axel som fick ta en rejäl smäll (en spricka i ett ben i vänsterhanden och diverse skrapsår tillhör också historien, men är sekundära). Tacksam är jag också för turen att en av mina cykelkompisars bästa vänner är ledkirurg och tog sig en titt på mig redan samma dag, och knödde in en operation samma vecka. Enormt tacksam är jag också för att Pia kunde och ville komma över Atlanten samma dag som jag opererats för att tycka synd om knyttet i en dryg vecka.

Hur gick det med gubben? Den andra gubben alltså, inte jag. Sanningen är att jag inte riktigt vet. Vi bytte aldrig namn eller nummer där i villervallen. Direkt efter kraschen kom det folk rusande till, inkl. en kille som normalt jobbade som akutsköterska. Han kollade till mig och sedan gubben. Denne hade förvisso fått skrapsår och en Bianchi inkörd i ryggen, men klagade inte något nämnvärt. Visst, det var chock och så, men han verkade inte speciellt illa däran. Jag hoppas att mitt dimmiga intryck är korrekt. Verkligen. Visst står han i stor mån som ansvarig för att jag kommer att få metalldetektorerna på flygplatsen att tjuta nästa gång jag ska flyga, men det som hände var ett misstag och berodde inte på allmän vådlighet. Han hade otur, och det hade jag också.

Hur det gick med cykeln är nog en fråga som bara de som vet vad en bra racercykel kostar skulle fråga. Tyvärr inte jättebra. Jag håller fortfarande på och debatterar med mig själv om lagningskostnaden kan berättigas eller om det är bättre att börja om på ny kula. Det kan också vara en historia att berätta i bloggformat någon gång, men nu får det räcka för idag.

Om tre månander kan det hända att jag är helt återställd. Det ser ut att finnas goda möjligheter för det. Något triatlonträningsblogginlägg kommer det i alla fall inte att bli innan dess.

Shrink and stink

Varför är det svårt att köpa deodorant, duschtvål och tvättmedel i Washington i dessa dagar? En sak som omedelbart förvånade mig när jag flyttade till USA i denna vända var de låsta glasdörrar som står mellan dig och dessa basvaror när du släntrat in i en butik för att snabbt fylla på förrådet. Istället gäller det att lokalisera en knapp som kallar på personal - en bristvara när arbetsmarknaden är stark och dagligvaruhandeln gör allt man kan för att automatisera. Tålamod krävs. 

Till slut hittade jag i en nyhetsartikel förklaringen till denna förhöjda risk för ”stink”: nämligen ”shrink”. Shrink är jargon i branschen för snatteri, och den har tydligen nått industriell skala på sina håll i USA. Det handlar inte om 13-åringars spänningssökande eller fattigmormors nödlyft, utan om ”organized retail crime” där stora mängder standardvaror stjäls för återförsäljning i bulk på nätet. Efter jätteförluster under senaste året har affärer och apotek helt enkelt tvingats till att låsa in Old Spice, medan man väntar på en ny lag som stramar upp kraven på ”privat” försäljning via e-handelsplattformar. Tålamod krävs även där, med tanke på kongressens kroniska oförmåga att stifta nya lagar. 

Andnöd i onödan

Samhällsinformation på busshållplatsen vid Washington Circle. 

I förra veckan hände något allvarligt. Eller gjorde det det? USAs federala skuld nådde då det maxtak på godkänd upplåning för staten som kongressen beslutat. Man skulle kunna tänka att 31,4 biljoner dollar borde räcka länge, men nu är det så att landet lånat upp till denna gräns, och har därtill ett stort budgetunderskott att löpande finansiera. Går det ihop? Nej, löpande budgetunderskott och ett skuldtak är förstås inte kompatibla. Det borde innebära att staten inte kan betala för sig. Detta stämmer också, men det amerikanska finansdepartementet har lite tricks såsom försenade investeringar i pensionsfonder, frysta investeringsbudgetar och annat skoj som gör att man kan skjuta fram dagen då USA inte kan betala sina förfallande skulder. Ingen vet lite hur länge dessa tricks kan hålla skutan flytande, men det krävs inte mycket för att förstå att ju längre man gör det, desto större blir obehaget. Någonstans till sommaren är ekonomernas bästa gissning för hur länge det kan hålla.

Är skuldtaket då inte ett nödvändigt ont, att sätta en gräns för hur skuldsatt ett land kan bli? Jag tillhör den gamla skolan som gärna skulle se budgetbalans lite oftare och lägre statsskulder generellt, men skuldtaket är ett idiotiskt sätt att försöka uppnå målet. Det är som att på förhand bestämma sig för att man bara ska få ta ett visst antal andetag på en långsimning, för att sedan ligga där hundra meter från stranden och tvinga dig själv att hålla andan medan du simmar vidare. Javisst, du borde kanske inte simmat så långt ut, men när du väl är där ute är det ganska kontraproduktivt att bestraffa dig själv med att inte fortsätta att andas. Jobbigt och onödigt. För det är ju inte så att USA inte kan låna fler pengar, eller ta fler andetag för att följa liknelsen. Det kan man på alla sätt och vis. Det är inte som för simmarna från Sri Lanka och Ghana, som förra året blev för tunga och sjönk under ytan. Men visst, USA har ett skuldproblem, simmaren har stenar i badbyxefickorna, om vi leker vidare med liknelsen. Denna skuldövervikt har dock inget med skuldtaket att göra, utan är kopplat till ett polariserat politiskt system där långsiktigt ansvarstagande inte premieras. Det är inte bra, men ingen orsak att vara en idiot. Att hålla andan och simma vidare är dumt. Dumt, jobbigt och onödigt. Sedan snabbt farligt. Blodtrycket stiger. Simmaren kommer att tuppa av av syrebrist någon gång, och hjärtat kan stanna. En amerikansk statsbankrutt skulle vara finansvärldens motsvarighet till simmarens hjärtinfarkt. Varför det är så kan man spendera många timmar i hetsig diskussion kring, men ingen större tvekan finns bland ekonomer kring att tillit till amerikanska skuldpapper och dollarn är helt centrala delar i det förtroendespel som är en förutsättning för stabilitet i dagens globala finansiella system.

Vän av ordning frågar: varför höjer kongressen bara inte skuldtaket då? Tillbaka till det polariserade, dysfunktionella politiska systemet – ena sidan tänker att man kan straffa den andra genom att tvinga hela staten att hålla andan. Trogen läsare av ekonomiska nyheter frågar: har inte det här med att slå i skuldtaket hänt förut i USA, bara för att försvinna när man hittar någon poltiisk kompromiss "down the line"? Rim och reson dikterar ju att man hittar en lösning. Jodå, det har hänt massor av gånger. Men bara för att man simmat långa sträckor utan att andas förr betyder inte att det inte är riskfritt att göra det igen. Det som oroar mig är att rim och reson inte är något som biter på de extremistiska kulturkrigare som utgör en mindre men inflytelserik del av det republikanska parti som sedan några veckor har en majoritet i kongressens ena kammare, representanthuset. De kommer att kräva orimligheter för att stödja ett höjt skuldtak, eller bara tvärvägra. Och skulle något mer moderata delar av republikanerna söka stöd hos demokraterna för ett höjt skuldtak kommer en häxjakt på förrädare att skena genom republikanerna. Ingen vet hur det skulle sluta. En hjärtinfarkt för det globala finansiella systemet vet vi dock lite mer om, eftersom det i princip var vad som hände 2008. Det blev inte vackert. Ingen anledning att testa igen, speciellt inte i onödan.

In Command - några NFL-betraktelser

Inför säsongen 2022/23 fick Washingtons NFL-lag (vi pratar amerikansk fotboll alltså) ett nytt namn: the Commanders. Det har väl landat sådär hos fansen. Old habits die hard - många kände samhörighet med det gamla Redskins-namnet. Andra såg namnbytet som ett utslag av överdriven politisk korrekthet, ja närmast som ett inlägg i det politiska kulturkrig som numera råder i landet. Andra förkortar det nya namnet till "the Commies" och skojar om hur välgenomtänkt det kan vara. Några få kanske tvekar kring militariseringen som följer med dessa "befälhavare", även om jag inte tror att detta är ett problem för gemene amerikan. Men namnbytet var nödvändigt, ja oundvikligt. Det gamla namnet hade överlevt närmare 60 år av kritik för att använda ett starkt nedsättande begrepp om urbefolkningen, och det var till sist vågen av förhöjd identitetsmedvetenhet som följde på Black Lives Matter-protesterna 2020, inte minst i Washingtonområdet, som slutligen fick ägarna att ge upp sitt varumärke. Eller rättare sagt, det var pengarna. När Nike och arenasponsorn FedEx sa att de inte längre ville associeras med det gamla namnet var sagan all. Dags att byta.

Jag fick aldrig sett en Redskinsmatch live, men idag fick jag se Commanders (eller "the Washington Team" som tvivlarna nu säger) tvåla till ärkerivalen Dallas Cowboys med 26-6. Sportsligt sett var det meningslöst, eftersom det sedan tidigare var klart att Commanders missar slutspelet detta år medan Cowboys är vidare. Men ett plåster på såren. Nedan tio mikroobservationer från en småförbryllad europé på läktarplats.

1. Det sups oväntat mycket. Jag såg flera i publiken ragla upp och ner i trapporna, och en kvinnlig Cowboy-fan kasta sig ur bilen för att spy på väg från parkeringen efter matchen. Det hänger säkert ihop med kulturen med "tailgaiting" - ett slags förfestande på parkeringen som kan pågå i timmar före match, förstås med hög musik, stora grillar och gott om dricka. I sig en ganska trevlig företeelse, men kan det bli för mycket så blir det ju det ibland.

2. De älskar sin "merch". Tveksamhet kring namnbytet till trots - Washington-fans har köpt nya Commanders-kläder i massor. Knappast någon är "neutralt" klädd  - du markerar din tillhörighet med din plånbok. Och visst finns det gamla Redskins-prylar kvar på display. Cowboys-fansen är inte sämre, förstås, och det var oväntat många av dem på matchen. 

3. Det är militariserat och patriotiskt, men det är svårt att förstå varför. Nationalsång och överflygning av F-22 plan inför avspark. Marching bands i uniform. Hail to the Commanders-sång i högtalarna. Firande av dagens "veteran" på plan under ett reklamavbrott. I en annan paus i andra halvlek - firande av piloterna som flög planen över arenan. En ny teammaskot, Major Tuddy, en hjälmbeklädd småfet gris, som styltar omkring. Dansgruppen The Command Force som kompletterade cheerleader-tjejerna. 

4. Det är mångfald och jämlikhet. Många familjer. Fifty-fifty mellan färgade och vita i publiken. Dock inte många latinos. Nästan lika många kvinnor som män i publiken. Fråga inte om kvinnor som spelar football bara - dessa finns, men de spelar i bara underkläder, axelskydd och hjälm. Så långt, så ojämställt.

5. Stämningen fansen emellan är god. Visst ljuder det ett "fuck Cowboys"-rop då och då, men annars är förbrödringen och försystringen stor på arenan. Ryggdunkar och kramar. Många vängrupper som håller på olika lag. En förebild för oss som tröttnat på hata-ramsor. 

6. Stämningen på arenan är annars "underväldigande". Inga klackar som sjunger. Det springs oavbrutet i trapporna, oftast med mat och dryck i händerna. Många bryr sig oväntat lite om vad som sker på plan. Visst brölar många vid touchdowns, turnovers och vid en bra passning, men enbart vid längre anfall i slutet av perioderna, när klockan tickar och spelarna får lite bråttom, får man en känsla av dynamik som drar publiken med sig. Knappt 60.000 på läktarna låter sämre än 7.000 på Olympia 90 procent av tiden. Utan den eviga högtalarmusiken som dunkar i spelavbrotten skulle det nästan bli kusligt. Nu har Washington sämst publiksnitt i ligan, men jag tvivlar på att det är så mycket bättre på andra ställen. Bara fler chicken wings och nachos.

7. Det finns publikhumor. Commanders lät en ny quarterback starta idag. Sam Howells första NFL-match blev en succé - ett gäng bra passningar och runs, varav en faktiskt blev till en touchdown. När han lyckades med något ylade publiken. (Howell låter som howl, dvs. yla). Sånt gillar jag.

8. Fotbollsfans är bortskämda. Dvs. de europeiska, som sitter under tak. Amerikanska fotbollsfans sitter i stora grytor där solen steker om sommaren och vindarna sveper bitande ner på vintern (känseln i fingrarna kom tillbaka en timme efter matchen idag, kan rapporteras). Högst uppe på det som kallas "nosebleed section" får man inte heller ha anlag för svindel. Men man ser spelet oväntat bra därifrån.

9. Ingen klagar på domaren. Varken spelare eller publiken. Alla som varit på fotboll i Europa förstår varför detta är något att anmärka. Och det är befriande skönt att slippa att höra "domarjävel" skanderas.

10. Att heja på sitt lag gäller tydligen inte den sista åttondelen av matchen. Med sju minuter kvar av sextio i effektiv speltid var läktarna nära nog halvtomma. När raketer avfyrades för Commanders sista field goal var det kanske en tredjedel kvar. Att Cowboys-fansen gick ikväll förstår jag, men varför gick Washington-fansen? Köerna på parkeringen är säkert en delförklaring, men det är ändå märkligt, inte minst när man vet hur mycket biljetterna kostar.

Roten till det onda

Federal Reserve, USAs centralbank, bakom taggtråd. 13 december 2022.

Hypotes: Roten till det onda är A) för mycket av det goda, men kan också vara B) för lite av det goda. Om det inte är så att roten till det onda är C) ondska. 

Ta fem fenomen som bidrar till stigande fattigdom globalt idag. 

Ett. Vi är i en kombinerad global klimat- och miljösystemkris. Översvämningar. Torka och svält. Stigande temperatur och havsnivåer. Galopperande förlust av djur- och växtarter. Ännu så länge drabbar detta världens fattiga värst. Detta är typexempel A, för mycket av det goda som rot till det onda. Mänskligheten har länge konsumerat för mycket av det som producerats på ohållbart sätt. 

Två. Fattigdom igår är den tydligaste orsaken till fattigdom idag. Och fattigdom är i grunden en historia om brist. Brist på utbildning. Brist på hälsa och hälsovård. Brist på möjligheter. Brist på rättigheter. Brist på kapital. Brist på säkerhet. Brist på rättssäkerhet. Ofta också på brist på jämlikhet. Dessa brister skapar stor sårbarhet i turbulenta tider som dessa. Typexempel B, för lite av det goda som rot till det onda.

Tre. Vi har hög inflation, som urholkar köpkraften för dina pesetas. Och inte bara dina, men allas. Och mest drabbar det de fattiga. Centralbanker höjer räntorna för att motverka inflationen, inte minst här i USA, vilket bidrar till att kapital strömmar från fattiga länder till väst. Resultat - färre investeringar i låg- och medelinkomstländer som skapar jobb, tillväxt och fattigdomsminskning. Är det Fed-chefen Jay Powells och hans polares fel? Nej, det blev för mycket av det goda. Bidens megasatsningar med lånade pengar, ovanpå stora skattesänkningar av Trump, överhettade till sist amerikansk ekonomi. Tillbaka till typexempel A.

Fyra. Förutom det att i stora delar av världen beror hög inflation också på rekordhöga energipriser och galopperande matvarupriser, vilka i sin tur är som direkt följd av Rysslands invasionskrig i Ukraina. Och detta krig, mina vänner, handlar om typexempel C, ondskan som orsak till det onda.

Fem. Invasionen och bombningen av Ukraina har skapat en massiv humanitär och ekonomisk kris i landet. Kriget har lett till omfattande förstörelse av infrastruktur. Närmare en tredjedel av den ukrainska befolkning har fått fly sina hem. Ekonomin har i det närmaste halverats. Fattigdomen har femdubblats. Och detta är innan vi börjar tala om död och lidande. Snacka om ett renodlat typexempel C - ondska som direkt orsak till det onda!

Är du övertygad? Inte jag heller. Men Putin inför rätta för brott mot mänskligheten står högt på önskelistan i år.