Mycket av livet är dagar som omärkligt glider in i och ut ur varandra. På ett par veckors sikt är det omöjligt att särskilja den ena dagen från den andra. Livet har sin gilla gång, som det heter. Till och med med ett brutet ben blir det så (även om dagarna kan kännas lite längre). Men vi vet alla att det finns undantagsperioder. När man får känslan av att tiden accelererar, eller för den sakens skull krymper. När allting koncentreras. När man är på väg mot en förändring som är ofrånkomlig. När det ska avgöras. När det är dags att ta beslut eller kanske bara verkligen leverera. Crunch time.
Med tio dagar kvar till Agnes student känns det så. Visst, det är hennes liv, men det påverkar oss allihop. Tio dagar kvar, men inte bara till att klura på fyndiga saker att skriva i kompisarnas studentmössor. Nej, leverera överblivna uppgifter till höger och vänster, klämma in missade prov bland de andra sista, gasa vådligt in i mål, fixa en fest, gå på tio till. Glöm inte att le och ha roligt.
Samtidigt som jag försöker vara behjälplig Agnes och familjen tusentals mil bort, koncentreras livet även här på ett märkligt sätt. Det hänger delvis ihop. Nytt bostadskontrakt lusläses och paragrafer omförhandlas, tidigare kontrakt ska sägas upp. Det blir konkret på ett helt annat sätt att familjen nu också snart ska flytta hit, och jäklar vad mycket det är som måste fixas. Skolgång, vaccinationskrav och sport. När är det try-outs? Advanced Placement eller inte? Kostar simning verkligen så mycket? Hur flyttar man när man är ensam och bara har en arm att bära med?
Samtidigt accelerar styrelsearbetet i Världsbanken. I år kommer lika många projekt att godkännas under räkenskapsårets sista kvartal (april-juni) som under de tidigare tre. Och de sista sex veckorna är som avslutningen på Tour de Ski (uppförsbacke modell brant, för de som inte talar vinterstudiomål). Och så kan man ju klämma in en resa med andra europeiska styrelserepresentanter till EU-institutionerna samtidigt. Plus att organisera sagda resa - ett privilegium mig förunnat tack vara Sveriges ordförandeskap i Rådet. Här är det dags att knyta ihop alla säckar på allvar - vi reser om några dagar. Missförstå mig rätt - det är coolt och spännande och intressant också. Ett privilegium. Bara lite intensivt. Och sedan ska man kasta sig från EU:s hjärta till en välbekant tätort på V i unionens utkant. En student ska bärgas!
Det är fascinerande när tiden knakar. Det är en ynnest att få vara med när det händer. Livet blir såsom mer levande. När saker ställs på sin spets. Men samtidigt finns det inte en så liten del av mig som ser fram mot en ny "gilla gång" där bortom kommande kaosmånad. När familjen bor ihop igen och har en fungerande vardag här borta. I den långsamma filen med relativt gott om tid kvar till nästa crunch time.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar