Idag är det Memorial Day i USA, och Washington D.C. är ett hett resmål för många amerikaner denna långhelg. Arlingtonkyrkogården (bilden) och alla minnesmärken är förstås också nära sammankopplade med denna fina tradition att minnas de fallna i mer eller mindre välmotiverade krigsinsatser. Samtidigt drar många Washingtonbor ut till stränderna i öster eller skogarna i Appalacherna några timmar västerut. Mina observationer på stan gör gällande att DCs demografi ändrats synbart över helgen.
Huvudspaning: de som rör sig i stan denna helg är större, ja, alltså tjockare. När jag började kolla statistik visade det sig att det inte nödvändigt vara en synvilla. Washington DC har faktiskt den lägsta andelen med fetma (BMI>30) i USA, ”bara” 25 procent mot ett genomsnitt på över 42 procent i hela USA. Det är ett helt galet tal, och kan jämföras med 16 procent i Sverige (en markant uppgång över tid har skett både här och där hemma). Och andelen med grav fetma i USA (BMI>40) har nu nått 10 procent efter att ha stigit under covid-åren. Bara för att klargöra - en 180cm lång man måste väga över 130kg för att ha ett BMI på 40. En 165cm lång kvinna måste väga 110kg eller mer. Det är, på alla sätt, gravt ohälsosamt.
Det finns förstås massor av saker man kan gräva ner sig i kring detta. De komplexa orsakssambanden. De stora socioekonomiska skillnaderna. De många olika kort- och långsiktiga effektena av denna situation som fortsätter att förvärras. Men det värsta är på något sätt att det verkar saknas en reell krismedvetenhet, den extra höga dödligheten från Covid, den fallande medellivslängden i USA och det stora lidandet till trots. Det dysfunktionella politiska systemet hjälper förstås inte, även om detta borde vara något man skulle kunna enas kring som ett problem. Men vi människor verkar vara förunderligt dåliga på att hantera långsamma kriser, även om de inte är långsammare än att vi kan se och känna effekterna själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar