När jag skriver det här är det den 10 september 2022 hemma i Sverige, på dagen 18 år sedan jag och Pia blev föräldrar för första gången. Jag har redan haft privilegiet att prata med och gratulera min vuxna dotter på hennes födelsedag, även om det är ett minst sagt uselt substitut till den bamsiga pappakram hon förtjänar. Den får vänta. Om du som läser detta är det minsta samhällsintresserad (och i Svea rike boende) är det högst sannolikt att du redan räknat att Agnes, med sina 18 år plus en dag på valdagen, kommer att vara en av de yngsta personerna att välja hur land, regioner och kommuner ska styras de närmsta åren nu på söndag. Hon har länge varit medveten, stolt och glad över detta privilegium, och den dagen är det alla er tur att ta ansvar och dela glädjen med min dotter. Således uppmuntrade: gå och rösta!
Själv gjorde jag just detta redan för två veckor sedan nere på Sveriges coola ambassad i House of Sweden, belägen vid Potomacflodens strand nere vid Georgetown Waterfront. Jag gissar att jag borde vara topp-15 bland svenska medborgare som bor närmst ambassaden. Med ca 600 meter till vallokalen var det inte direkt någon ansträngande resa som krävdes för att att jag skulle kunna utnyttja min rätt och göra min plikt denna gång. Lite lättare än för utbytesstudenter i Michigan (hej systerson Joel!).
Att valet är stora nyheter i Sverige gör dock inte att så direkt är fallet här. New York Times senaste artikel om Sverige är en vecka gammal och handlar om att man i juni hittade en av fågelinfluensa smittad sköldpadda på en strand i vårt avlånga land! Inte en endaste artikel om valet. CNN då? En blänkare från förra fredagen nämner att Santiago Calatravas arkitektoniska mästerverk i Sveriges tredje största stad, alltså Turning Torso, fått två skruvade kusintorn i Kina. Fascinerande i sig, men alltså inget om valet där heller.
Nu i dagarna domineras förstås de amerikanska mediekanalerna fullständigt av en viss 96-årings chockerande död på ett slott i ett regnigt Skottland, så någon ”bättring” innan söndag är nog inte att vänta. Tänk vad de går miste om: Annie Lööfs historiska och unika blockförflyttning av Centerpartiet (30 år efter att Radikale Venstre senast gjorde precis samma sväng i Danmark). Jimmy från Sölvesborg som pressar 20-procentsgränsen, tillsynesvis totalt obesvärad av att hans trupper ständigt decimerar sig själva då unkna skelett livligt vandrar ut ur garderoberna. Gamle gymnasten Ulf Kristersson som prekärt balanserar mellan att bli den svagaste statsministern sedan Ola Ullsten och någon som partiet snart helst glömmer bort att de valde till partiledare (hej Bosse Lundgren och Anna Kinberg Batra!). Den första kvinnliga statsministern, som på blott ett år blivit vår egen Angela Merkel, och som liksom alla S-ledare excellerar i konsten att vara i opposition mot de orättvisor som råder trots det egna partiets långa regeringsinnehav med fokus på att bekämpa orättvisor. Därtill ett miljöparti som verkar ha bestämt sig för att absolut inte dra någon som helst nytta av att medvetenheten i deras kärnfråga (och mänsklighetens största ödesfråga, klimatet) är större än någonsin, och en kristdemokrat som hellre har upphetsade monologer om falukorv än om värderingar.
Ja, vänner, det må vara deras förlust här borta att de inte förstår att uppskatta dylika finesser. På söndag blir det i alla fall svensk valvaka hemma i mitt lilla amerikanska hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar