Idag träffade jag Somalias nyvalde president Hassan Sheikh Mohamud på ett möte. Han var i Washington för att bl.a. för styrelsemedlemmar i Världsbanken förklara sina reformplaner. Han passade också på att tydliggöra de akuta hjälpbehov som landet nu står inför efter den femte misslyckade skörden i rad på Afrikas horn, detta samtidigt som globala spannmålsmarknader knakar som följd av kriget i Ukraina.
Hade jag varit en genomsnittlig somalisk man boende i Somalia, född 1975, hade jag haft cirka 25 år kvar att leva nu. ”Inte så pjåkigt att bli 72 år” kan man lite slarvigt tänka, och det är säkerligen mycket bättre än utsikterna för bara några årtionden sedan. Samtidigt är den förväntade livslängden för en just idag nyfödd pojke i Mogadishu bara 61 år. Hur går det ihop? Ja, det där med förväntad livslängd är lite skumt, men man måste tänka på att det är ett genomsnitt. Förklaringen stavas barnadödlighet. I länder där den är hög, som i Somalia, drar detta ner genomsnittlig förväntad livslängd vid födseln. Uttryckt annorlunda: om man väl ”klarar” den farliga barndomen i dessa länder kan man leva ”ganska länge” (men fortsatt 14 år kortare för Somalia-Martin än för Sverige-Martin).
Världsbanksstatistiken och dessa ”prognoser” tar garanterat inte in risken för en omfattande svältkatastrof i Somalia nu, men bygger enbart på senaste tillgängliga befolkningsstatistik. Det kan alltså bli värre. Fler korta liv. Vi vet nämligen att det är de små barnen som är mest utsatta för risken att dö när maten tryter. Känns nästan lite förmätet att sitta med fyrtio år av vinnjutning och skratt kvar på kontot. Men det är den världen vi lever i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar