Alternativ julmusik (tack!)

Livet går i vågor. Och cirklar. Och man minns de mest märkliga detaljer. Jag minns till exempel en speciell detalj från julen 2010, vår första i USA och även täckt i denna blogg. Detta var innan mina barn lyckats ta kontrollen över musikvalet hemma och innan deras ömtåliga hjärnor förgiftats av Mariah Careys bjällerklangsterror. Eftersom jag då liksom nu har begränsad uthållighet för vanlig julmusik hade vi en kväll julmys med gran och eld i öppna spisen till tonerna av Ryan Adams. Nej, inte Bryan - honom lämnade vi på 90-talet - utan just Ryan.

Denne singer-songwriter/amerikana/alt-rockartist hade jag på allvar upptäckt något år tidigare, och hans melankoliska, berättande och vackert klagande låtar tilltalade mig. Faktum är att de passar väldigt bra som julmusik. I alla fall om man hör till dem som kan bli lite melankoliska i dessa tider.

Tilltalade skrev jag, men tilltalar får jag väl säga, även om jag knappast varit en helt dedikerad lyssnare det senaste årtiondet. I alla fall, efter en dag med julmottagning på jobbet, där någon bl.a. fann det lämpligt att kittla kräkreflexen med José Felicianos ”Feliz Navidad”, var det ganska passande att jag på kvällen drog på ”julkonsert” i min smak. Med Ryan Adams, förstås! Tja, om man nu bor i en amerikansk storstad ska man väl ta tillvara på tillfällena. En cirkel sluten, en ny våg av julfirande sveper in.

Adams med Adams. En jultradition.

Ryan, garanterat mindre välfriserad än Bryan.