Semester i amerikanska svensktrakter

Halvgalen eller rent och skärt idiotiskt? Ja, det är kanske frågan när en mamma ger sig ut på en 12 timmars flygresa med tre små barn. Oavsett svaret på den frågan så gick själva resan långt över förväntan. Elsa uppförde sig exemplariskt och satt ganska lugnt i knät när matbrickan kom och vi kunde få i oss det mesta utan alltför mycket spill. En liten Heiniken (eller var det rent av två!) lyckades även mamma få i sig. Sedan sov Elsa gott i flera timmar.

Vi är nu i Minneapolis och besöker våra goda vänner Leo, Nico, Wren och deras mamma Adie (vi bor hemma hos mormor Tillie och morfar John). Efter omedelbar anpassning till den nya tiden (minus sju timmar) har vi njutit av god mat och dryck, samt 100% barnanpassade aktiviteter och mycket värme. En aktivitet var, till barnens högljudda förtjusning, shopping på Target där de fick spendera pengen de fått av mormor precis som de själva ville (vilket resulterade i Monster trucks, Star Wars-gubbar, och diverse Monster High-dockor). Lycka a la americana!

 Igår var vi på Minnesota Zoo och smalt ikapp i värmen med goda glassarna vi mumsade på. När vi och djuren hade tröttnat på varann fick djuren svettas i fred och vi svalkade av oss på Mall of America http://en.wikipedia.org/wiki/Mall_of_America. Galet!

Agnes och Isak åkte en berg-och-dalbana och Elsa fick spendera sin peng på "American Girl" där hon fick sin första docka, efter att tydligt visat intresse för sin kompis Wrens docka. Agnes var grön av avund, men hon hade ju redan spenderat sina pengar så så var det med den saken. Kvällen igår bjöd på en riktigt rejäl sommarstorm. Otroligt att se förödelsen bara några kvarter bort från där vi bor. Hela träd hade fallit ner över bilar och hus.href="http://www.startribune.com/local/south/212464871.html">http://www.startribune.com/local/south/212464871.html< Vi klarade oss lyckligtvis från både det ena och det andra och har ström intakt. Dessvärre väntas en ny storm ikväll, så det gäller att hålla tummarna att det går lika väl nu.

>Idag har vi varit på ett stort lekland. Alla 6 barnen hade superkul med klättrande, bollar och rutschkanor. När barnen har kul är det lättare att vara en glad mamma. Det blir inte svårare av att serveras hemlagad paella och sangria när man kommer hem. Barnen har nu precis somnat. Nyduschade och så där härligt trötta som de blir efter en hel dag proppfull med lek och bus.

Imorgon ska vi på teater på eftermiddagen och på måndag är det dags att ta farväl av the Twin cities och vi far vidare ner till DC.

Distraktion på hjul

Buss, tåg, metro. Metro, tåg, buss. Sådan är vardagen för en pendlare från land till stad (och från land till land). Jag försöker vara en disciplinerad människa som utnyttjar tiden väl genom att läsa danande, mångfacetterade böcker. Eller fnöskiga arbetspapper, för den delen. Men på sistone är det ganska ofta det inte går så bra. Kanske är det bytena, eller också bara sommarljuset. Svårast är det på metron i Köpenhamn. Det är liksom alltid lite för mycket (läs: många) att titta på. Mänsklighetens mångfald i en storstad, därtill på väg från och till en flygplats, är ju bara fascinerande, och jag kan inte låta bli att tjuvtitta/lyssna på mina medmänniskor. Det går lättare att ta till läsning på bussen mellan Vellinge och Malmö. OK, det hjälper ju att sitta ner, men det finns liksom bara inte lika många distraktionsmoment. Även om bussarna ofta är ganska fulla är det färre personer som i mina ögon sticker ut (och jag gör det väl inte heller). Mångfalden ersätts av relativ likhet. Likhet, som också i någon mån är trygghet, lugn och ro. Harmoni. Eller är det likriktning? Tristess? Nåväl, jag kan läsa.

Pendlingen är lite påfrestande. Minst två timmar per arbetsdag. Men jag får åtminstone vara både lantis och storstadsmänniska varje dag.

Tolka röksignaler

Stockholms förorter brinner. Och det är ju intressant att vara utomlands då, eftersom folk som sällan exponeras för nyheter från vårt land då läser och hör om det, och blir nyfikna på orsakerna. Där har jag inte mycket att komma med, bortom plattityder om stora (och ökande?) avstånd inom samhället. Nu har jag bara bott i Malmöregionen en kort tid, men sannolikheten att jag kommer att besöka Rosengård (och varför brinner det inte där?) inom överskådlig framtid är väldigt liten. Och Husby var jag förstås aldrig i när vi bodde i Stockholm. Så vad vet jag.

En annan liten lärdom är att internationell media, när de försöker förklara både händelseförlopp och bakomliggande orsaker till skeende på en lite obskyr plats i universum, tenderar att baseras på få källor eller analyser, och att några få förenklade (läs "skeva") rapporter sedan sprids som en löpeld i en mediavärld utan resurser att dubbelkolla fakta eller lägga in brasklappar. Bra påminnelse inte minst för mig själv, som är helberoende av Financial Times, Wall Street Journal och The Economist för att försöka förstå vad som händer i världen.

Back at the scene of the crime

Morgonrundan bjöd, förutom 23 graders värme och hög luftfuktighet, högvilt för turisten. Nej, jag är inte i Vellinge, ej heller i Köpenhamn. Istället är det åter till välkända joggingtrakter. WW2 Memorial, Vietnam War Memorial, Korean War Memorial, och så minnesmärkena till alla gubbarna: Lincoln, MLK, FDR, Jefferson, Mason, Washington; avslut med Vita Huset.

Det känns bra men märkligt att vara åter i DC. Märkligt för att det bara var några få månader sedan vi som familj gjorde en heroisk insats att bryta upp med våra liv här och flytta allt vårt över Atlanten. Och så mycket har ju hänt sedan dess. Märkligt för att det viktigaste av våra liv här, i form av de människor som vi interagerade med, ändå finns kvar där de "borde" vara. Det mesta intakt, med några få undantag. Tänker på Lucila, inte minst. Och att komma tillbaka sätter igång en del gamla tankegångar, minnen spelar spratt, man blir lite sorgsen och sentimental.

Men det är kul, jättekul. Precis som när jag åkte till Stockholm på jobbresa härifrån, så är det full fart med kurs/konferens hela dagen, pepprat med små fikor och möten med vänner och bekanta, och sedan med rejäla kvällsaktiviteter. Hittills i form av middagar och en fantastiskt pianokoncert. Och så dålig sömn och många löpturer.

Ett stort privilegium ändå, att få komma åter så här. Att det rivs av en del sentimentala sårskorpor är väl en del av upplevelsen.

Hulka Hogan Holmberg

Jag måste erkänna att jag alltid varit lite fascinerad av amerikansk wrestling. Nu kan man fråga sig vad man kan se i bisarra shower med oärlig fejkfajting av inoljade män i tajta dräkter, och det har jag inget bra svar på, annat än att det är något med själva showfajtandet som är avväpnande. Eller så är det bara så att det är resterna av 10-åringen i mig som fortfarande fascinerades över hur brutalt annorlunda WWF-showerna jag fick se på kompisarnas kabel-TV var jämfört med TV1, TV2 och DR:s slätstrukna tråksändningar 1985.

Så över till vardagen för en småbarnsförälder. Elsa är nämligen vår egen lilla wrestling-showgirl, och det serveras spännande underhållning varje kväll. Läggningsrutinen innebär nämligen för tillfället att jag eller Pia tar med henne upp i vårt sovrum med en vällingflaska. Vi lägger henne mitt i dubbelsängen och bullar upp täcken och kuddar till en mjuk ring i "utkanterna", och lägger oss själva på en av kanterna. Efter vällingen börjar showen omedelbart. Elsa sätter sig upp, och börjar sedan krascha runt i sängen, kastar sig än hit, än dit, gärna upp i ringkanterna. Hon gör utfall, trillar, gnäller och grymtar, skrattar och frustar, skallar och sparkar - precis som om hon vore Hulk Hogan i en fajt med André the Giant, Macho Man eller någon annan minnesvärd motståndare. Det gäller att se upp - efter en skallning i förra veckan fick jag näsblod. Om jag var motståndare eller bara collateral damage är oklart. Energin ebbar förstås långt om länge ut, och då kryper lilla Hulka gärna tätt intill sina största fans för att sedan somna sött. I alla fall ibland.

American blood?

Flyttdamm

Att dammråttor kan ses som ett tecken på att någon gjort något roligare än att städa är välkänt. Oavsett om avsaknaden på blogginlägg på Gringo Challenge ska ses ett tecken på att vi ägnat oss åt roligare saker, eller möjligen som tecken på att vi just haft huvudena fulla av flyttdamm, så är dylika fenomen mindre citeringsvänliga. Även om båda är sanna.

Det har inte oväntat varit många och långa timmars ordnande och fixande med att försöka komma i ordning i vårt nya hem på Lindesgatan 5B. Det finns förstås positiva element i detta, men mest har det varit en press. Kanske är det en allmän flytt- och stökutmattning som nu slutligen lägrat sig över oss efter det senaste årets strapatser. Vi är så trötta på (och av) det hela, på kartonger, på hantverkare, på att montera IKEA-garderober och sätta upp gardinstänger, att fixa abonnemang för ditt och datt, att återigen börja om. Men trots trötthet har vi ändå mycket, mycket kvar, om någon nu skulle undra.

Och samtidigt måste ju sägas att det redan infunnit sig stora och många element av njutning centrerade kring vårt nya hem på sistone, något som inte heller gynnat bloggande. Många besök och middagar, inklusive rejäla besök av långväga gäster (heja Tyskland och Ukraina/USA) i vårt nya hem, med livliga barn och lekar i alla hörn och gemytligt middagskaos i vårt ljusa kök. Vårens fantastiska genomslagskraft de senaste veckorna som pryder våra näromgivningar är fantastiskt upplivande, som sig bör.

Vi har köpt ett stort hus som kommer att kräva mycken kärlek även efter det att den sista kartongen är uppackad. Men det är ett hus som vi redan är lite kära i, och där mycket folk är och ska vara välkomna. I Vellinge, Skåne, Sverige, Jorden, Universum - kom gärna hit, ät en bit, drick ett glas, skruva upp en tavla, plocka en maskros och kasta en football!

Frodo upp på pallen

Att flytta och inte ha tillgång till sina grejer är lite som att ta en paus från det "normala" livet. I vår utdragna karusell har det ofta känts som om det inte bara varit en kamp för att återfinna vårt normala, utan ofta en kamp för att identifiera det nya normala, och sedan att anpassa oss till det. Men visst är det sant att många normala rutiner sätts på undantag under transitionen.

Tag något så basalt som att gå och klippa sig. Det är krångligt på nytt ställe och lätt att skjuta undan en tid. Men nu klämtar klockan för Isaks första hårklippning 2013, efter det att han gradvist och ofrivilligt glidit in i ett hobbit-inspirerat frisyrfack. Själv hittade jag dansk-libanesiske Sami på Christianshavn i förra veckan, som räddade mig från distinkt icke-centralbankiga lockar och rufs.

Vi har faktiskt tagit sjumilakliv senaste veckan. Vårt nya gamla hus är betalt, och vi flyttade in förra onsdagen. Vecka ett har bjudit en väldig ström hantverkare för att fixa små saker som överenskommits i säljprocessen. Själva har vi jobbat på hårt som envisa, trägna åsnor för att komma i någon slags gradvis förbättrad ordning med det enorma flyttlass som så levererades. Behöver jag nämna att storkidsen haft julafton hela veckan...

Mycket återstår, men det känns redan som om vi är en god bit på väg. Och vi gillar vägen - det är nästan svårt att ta in att vi verkar ha lyckats finna och därtill ha råd med ett så speciellt och trevligt hus. Och med en vår som slutligen kommit utökas kravlistan: Pia har blåsor i händerna och ont i axlarna efter kamp mot eländiga maskrosor på vår ännu helt kala men förhoppningsvis snart kommande gräsmatta på framsidan.

Idag fyllde Elsa 10 månader. Hon är en ganska bestämd flicka som gärna gör sin röst hörd. Samtidigt är det många goa 3-tandsleenden och skratt från lilltösen, inte minst när man kommer hem från jobbet. Tillsammans med Tage formerar hon en så intensiv välkomstkommitté att man blir helt rörd och lycklig. Senaste favvotricket är att bära runt på små biblioteksböcker överallt, och så att spela maraccas i sambatakt förstås. Och dricka ur glas är ju mycket häftigare än ur pipmugg. Tycker hon, ja.

Snacket går

Vi ska inte överdriva. Urvalet är säkerligen varken representativt och är därtill inte ens särskilt stort. Men ändå, det är lite oroväckande att samtalsämne nummer ett i våra sociala kretsar, denna senfärdiga svenska vår 2013, verkar vara: skilsmässor. När vi lämnade Sverige 2007 var det bostäder och bostadspriser för stora delar av slanten i vår bekantskapskrets, lika säkert som ett alliansparti under spärren i en opinionsundersökning mellan valen. 

Så då är frågan - är det något som hänt i Sverige, eller något som hänt oss? Väldigt sannolikt det senare, skulle jag själv tro, och det är inte heller något drastiskt och borde inte vara oväntat.  Medianskilsmässan enligt SCB sker 12 år efter bröllop, och våra bröllopsinbjudningar peakade 2002, så det är bara att säga "hej demografi" och se lagom apatisk ut. Denna trend lär därmed fortsätta ett tag. Om vi själva anstränger oss kanske vi kan få 40-årskris att övertrumfa skilsmässor under de nästa två åren, men i ärlighetens namn är det väl ofta helt sammanlänkade fenomen. Och i sig inte heller särskilt upplyftande.

Skilsmässor är lika vanliga i USA som i Sverige, knappt hälften av äktenskapen slutar på detta vis (och resten med döden, as the saying goes). Men det verkar vara större skillnader mellan olika sociala strata än i Sverige, om vi ska ta våra subjektiva erfarenheter till intäkt. Nej, inte med döden, dumskalle, med skilsmässorna. Så det var väl lite skyddad verkstad för oss, omgivna av äktenskap som rullade vackert (nåja) på i våra lugna förstadskvarter. Nu är det back to democratic old Sweden. Back to life, back to reality, som Soul II Soul sjöng (cirka ett medianäktenskap före det att vi gifte oss).

Vi har...

...en liten härligt sprallig och glad tjej som kryper på sitt eget lite speciella sätt, och som säger "nana" till sin mor och "dada" till sin far (lite generöst tolkat).
Vi har påsklov, påbörjat med tre febersjuka i familjen, och med oväntat vintriga förhållanden för att vara södra Skåne i slutet av mars.
Vi har skrivit köpekontrakt på ett hus från 30-talet och skrivit säljkontrakt på ett annat från 70-talet, men bor fortsatt i ett tredje med minimalt med prylar och helt utan våra grejer från USA. Vi har börjat tröttna på det sistnämnda, men hoppas på förändring i april.
Vi har sårskorpor på den del av hörselnerven som registrerar schlagerlåtar.
Vi har lärt oss älska det lokala biblioteket, men alla av olika skäl (tillgången till Wii Skylander Giants är inte det som främst lockar oss alla, till exempel).
Vi har återupptäckt vår kärlek till vackra öppna fält, och saknar inte betongen och trafikhetsen i DC-området (men det hade förstås varit najs om vår stora importerade bil kommit igenom registreringsbesiktningen och också fått komma ut på de skånska vidderna).
Vi har också igen börjat inse, trots att vi borde ha vetat om det, hur lång tid det kommer att ta att bygga upp ett "lagom" nätverk av kära vänner i närområdet. Men tid har vi ju (så länge vi har den).

Always look on the bright side

Söndag i slutet av februari. Tunga mörka moln drar in från havet och över lilla Vellinge. Vindbyar med blött stänkregn gör det till en helt klart ganska ovänlig dag att vara utomhus. Men temperaturen har glidit upp just över nollan från de minusgrader som vi faktiskt vant oss vid under större delen av februari. Så när vi går från parkeringen in emot badhuset Vanningen utbrister Agnes glatt: "Det luktar sommar". Utan någon som helst ironi.

Våra två stora barn är de riktiga hjältarna i vår flytt. I snart två månader har de bott i Sverige utan något märkbart gnäll över vädret, över att ha behövt lämna en invand tillvaro i Washington, haft en uppdelad familj, över att tvingas bo halvt i kappsäck, ny skola, you name it. För det mesta positiva, utan gnäll kring stora saker utan mer bara över sådant som de redan gnällde över innan, typ hur mycket TV de får se. Och de har inte ens blivit sjuka i alla de kräkhistorier och influensor och allt sådant som verkar cirkulera i oanade mängder på en genomsnittlig svensk grundskola. Isak kommer hem varannan dag med helt genomsura vinterstövlar efter rastfotbollsmatcher över oceanstora pölar av blandat vatten och slask - men han verkar knappt märka det. Inget gnäll - så är det ju bara.

Idag är det den förste mars. Morgnarna är redan mycket ljusare, och plusgraderna ser ut att kunna bli några fler de närmaste dagarna. Snön har smält. Fågelsträck på himlen då och då, och koltrasten sjunger. Pappa drömmer på danska. Mamma drömmer om inredning i ett nytt hus. Vi har nått fram till vår första gemensamma skånska vår. Ska bli spännande.

Varierande vind på smekmånaden

För snart sex år sedan gick vi en utresekurs på Utrikesdepartementet. Jag minns att en av sessionerna handlade om de mentala utmaningar som man som utsänd i rikets tjänst kunde råka ut för. Kulturchockarna. Stressen. Anspänningar i familjelivet. Samtidigt så var konsultens slutsats klar - det svåraste av allt är att komma hem, att komma tillbaka. Du känner dig öppnare, rik på upplevelser, mer insiktsfull. Och samtidigt är ingen intresserad av vad du gjort, allt verkar bara ha rullat på och fortsätter att rulla på i samma spår. Vädret likaså. Och så vidare. Men också att man i varje kulturomställning har ungefär tre månaders "smekmånad", det är först därefter chocken slår till.

Utöver konsulten den gången har detta med att det är svårare att flytta hem något som jag hört så många gånger under de senaste åren, av diverse diplomatfamiljer eller allmänna kringflackare, att jag inte vet om jag ska se det som en fullständig sanning eller en tröttsam klyscha. Vi är ju alla individer, varför skulle vi då reagera likadant på att komma tillbaka till det välkända hemlandet? Samtidigt är det dumt att vara naiv. Jag inser att jag inte gillar fuktig svensk vinterkyla mer än någon annan. Och varför skulle någon vara särskilt intresserad av mina erfarenheter av guatemalansk överklass och amerikansk huvudstadsmedelklass? Varför skulle jag vara bättre på att hantera det än andra hemvändare?

Smekmånad, ja det vet jag inte riktigt. Det känns mer som om det är ett kontinuum av riktigt mycket att anpassa och återanpassa sig till. Kanske är det bra? Vi har ju förvisso flyttat "hem", men ändå inte till samma hem som vi hade sist vi bodde i Sverige. Boende ska fixas och ordnas. Barnen ska fås in i nytt skolsystem. Och jag har ju börjat på nytt jobb i nytt, tredje land, så någon total återgång i gamla tröga spår är det ju absolut inte tal om. Helt konsekvent, kanske, att varannan dag känns bra och varannan motig som en blöt vintervind över Söderslätt.

Det är väl lite osäkert om vi kommer att fortsätta med bloggandet nu, men ännu ett tag kanske det finns anledning att skriva små snuttar och krönikor som denna, om det som bloggarna ändå handlat om från början - utmaningarna med att förstå och anpassa sig. Och kanske kan man också få lägga till små intressanta fakta, som att vår yngsta dotter förra veckan fick två tänder och ett personnummer. Och att hon igår lärde sig klappa!

Back in the narrower track

Lördagkväll i 1 1/2-plansvillan. Tacos och lådvin. Mello-delfinal på gång (heja Sean Banan).
Mamman: Vad vill ni göra imorgon, kids?
Sonen: Vi kan väl åka till Ikea!
Mamman: Varför skulle vi göra det, Isak?
Sonen: Vi kan ju äta lunch där! Och varmkorv.

Yes, ladies and gentleman, we're baaack!

Tack till vår fru. Och till oss själva.

Vi är på väg hemåt efter några kaosartade sista veckor i Washington (till och med så att detta skrivs sittande i British Airways lounge på Dulles Airport). Men tamejtusan, en fräsch bil står sedan igår i hamnen i Baltimore och väntar på transport till Göteborg, flyttlasset har gått från North Taft Street med destination Greater Malmö och en andra bil blev till slut såld, och betald, 6 timmar innan flyget till Norden skulle avgå. Vi har nu på morgonen också tagit farväl av Lucila, som nu flyttar hem till Guatemala. Hon kom upp i fem och ett halvt år tillsammans med familjen Holmberg - inte det en liten bedrift. Och så har vi hunnit med en massa au revoir-middagar, fikor etc. Sömnen har månne fått lida lite, men nu känns det bra.

Många familjehjältar finns det förstås i allt detta drama, men nu vill jag bara nämna vår lilla Elsa. Hon är för det allra mesta ett stort solsken, men om det är något hon inte direkt gillar så är det att åka bil, eller rättare sagt att sitta fastspänd i sin stol. Alla som rest med skrikande småbarn vet att det inte är direkt njutbart och inte så lite uppstressande. Men ur desperation kommer lösningar, credd till Pia för att hon fann en nyckel för Elsa. Sedan spädaste ålder har nämligen musik (nästan) alltid fått henne lugnare, men inte vilken musik som helst. Det ska nämligen vara låten "Ave Maria Païen" ur musikalen "Notre Dame de Paris", sjungen (på franska förstås) av en viss Hélène Ségara. Denna har ljudit i bilen så många gånger att Elsas storasyster börjat plocka upp och sjunga den ganska väl, trots att hon förstås inte förstår vad det handlar om. Nu återstår det att se om lilltjejen blir katolik med tiden, men i så fall tar vi den saken då. What works, works - merci à la maman du Seigneur. Och detta har varit en liten men inte alls oviktig detalj i det som gjort att våra sista månader i USA faktiskt fungerat relativt väl. Vi är tokiga, men ganska duktiga.
http://www.youtube.com/watch?v=UY30Qgj6LJM&sns=em

Snart börjar en ny utmaning. Vinterkängorna sitter på!

Reklamlivet

Vi kan alltid diskutera hur genomkommersialiserad vår värld är, men personligen är det ganska sällan som jag känner att jag skulle passa i en reklamfilm för någonting. Två undantag nyligen. Det första när förra veckan fick se min 6-årige sons glugg efter den första tappade tanden via Skype. Långt där borta i vintriga Skåne satt en väldigt stolt kille, och på andra sidan pappan i DC som kollade in och jublade med honom. Sedan den andra, när min yngsta dotter i euforisk entusiasm i badkaret totalt stänkte ner mig till en sådan grad att man kunde fråga sig vem det var som badade och vem det var som höll koll. Nåväl, två små lyckliga barnögonblick i en period av mindre upplyftande, tungrott pusslande inför nu mycket snart förestående flytt och sorti från den amerikanska manegen.

Sluttjatat

Jag måste säga att jag är lite förvånad och också lite stolt över att vi så väl lyckats hålla igång vårt bloggande under våra 5½ år boende utomlands. I Guatemala var det kanske lite lättare att hitta saker som var annorlunda och förtjänade att skrivas om, men vi har hållit tempot hyggligt uppe även här i Washington. 288 inlägg, detta inräknat, på 36 DC-månader ger ett snitt på 8 inlägg per månad. Guatebloggen hade 344 inlägg på 30 månader, ett snitt på nästan 11½ inlägg i månaden. Hoppas att det har varit glädjande för er läsare att följa oss på detta sätt. Även om vi inte skrivit om allt så måste nog sägas att bloggarna nu utgör en anständig krönika över några mycket händelserika år i våra liv. Ska bli roligt att läsa om igen så småningom - ärligen så har jag nog redan läst mycket av den flera gånger om.

Bloggrelaterade konflikter, då? Nja, det har väl blivit några gånger som Pia blivit sur på mig för att jag skrivit om sådant som hon tänkt sätta ner sina tankar om. Så lite samordning har skett oss emellan därefter. Bland annat kom vi överens om att hon skulle skriva något om det hus som varit vårt hem sedan vi flyttade hit i juni. Och jag har påmint och tjatat, men det har aldrig blivit tillräckligt viktigt för Pia. Men du älskling, vet du vad, nu har ju halva familjen redan flyttat hem till Sverige för gott (så länge nu gott är) - jag struntar i att det är ditt territorium!

 

Ovan och nedan finner ni således, för dokumentationens skull, några bilder på det tidstypiska, dubbeltillbyggda 50-talshus i området North Highlands i norra Arlington, Virginia, som blev Elsa Greta Nova Holmbergs första hem. Jag kommer att sakna husets läge, närheten till cykelvägen som på nolltid (allt är relativt) tagit mig in till jobbet i centrala DC. Community Centret mittemot vårt hus, där barnen gått på karate, var oslagbart placerat. Gräsmattorna kring centret där Tage lekt med otaliga andra hundar, och där jag och Isak "spelat" ett otaligt antal matcher i amerikansk fotboll, har varit "vårt". Den lilla skogsslingan som löpte bland höga popplar och vild bambu som avskilde området från George Washington Parkway - där promenerade vi allihop den dagen då Elsa föddes, och där gick jag med Tage under hans sista USA-promenad. Löven hade då förstås fallit och mellan stammarna kunde vi spana ner över Georgetowns ljus som speglade sig i Potomacflodens mörka vatten. Huset var rymligare än man kunde tro. De hade plats för oss alla, utan problem, inklusive Lucila, samt alla våra grejer, mycket av dem i den oinredda källaren. Annars var huset nyrenoverat, inte superproffsigt gjort men ändå till ett mycket fräscht skick. Två pyttiga badrum kändes som "hardship" jämfört med den lyxigare tillvaron ute på Prout Place, men summa summarum så gick det förstås bra. So bye, bye 2136 North Taft Street i Arlington, VA. Tack för oss - du var en frälsning när vi verkligen behövde dig!
  

Something wrong

Nynnade på introt på Aerosmiths "Living on the edge" när jag cyklade till jobbet idag. Den börjar, för er som inte har låten i skallen, med "There's somethin' wrong with the world today, I don't know what it is, Something's wrong with our eyes...". I alla fall, det var temperaturen som triggade mig - 16 plusgrader på morgonen den 14 januari här i DC. Tänkte på superstormen Sandy, sommarens torka över hela kontinenten, och sedan på värmerekorden i Australien senaste veckan. Kom fram till att i mitt sinne råder inget tvivel om vad som är fel. Inte för att 16 grader i januari är obehagligt fysiskt, tvärtom, men om man som jag länkar det till globala utsläpp så tar det ju udden av det positiva av att kunna cykla utan vantar. Det riktiga problemet är inte att vi inte förstår att den globala uppvärmingen kommer att ge mycket mer katastrofväder (eller i bättre fall underligt väder). Problemet är att vi verkar stå utan politiska lösningar på hur vi som globalt samhälle ska genomföra de nödvändiga ekonomiska och sociala förändringar som på sikt kan dämpa uppvärmningen och begränsa dess skadliga effekter. Om nu inte några smarta ingenjörer kan rädda oss, förstås.

Som individ måste jag erkänna att jag inte vet om jag personligen är beredd att justera mitt liv på det sätt som kanske krävs (ägaren av två jättebilar har talat...). Men jag är i vilket fall stolt över att Sverige går i relativ ledning i frågan, och lovar att inte gnälla över höga bensinpriser när jag flyttat hem (kan inte lova samma sak om vädret/mörkret, sorry...). Politiskt ledarskap är i vilket fall helt centralt, och Sverige har kommit en bra bit. Men samtidigt, när man levt här i USA och ser hur amerikanerna, 33 gånger fler än vi svenskar, bor och lever, så undrar jag försiktigt om det kommer att spela någon roll. Med tanke på att 1,3 miljarder kineser följer en energiförbrukningsmodell mer i stil med USAs än med Sveriges så känns det hela övermäktigt. Har ni sett bilderna på smogen i Peking senaste dagarna? Skrämmande.

Kommer våra barnbarn och barnbarnsbarn att förlåta oss?

Halvt avslut

Det är inte varje dag som halva familjen flyttar över ett världshav. Så när en sådan dag inträffade i torsdags så var det lite stressat, faktiskt så stressat att vi glömde bort en av de elementära resereglerna: kolla om flyget är planerat att avgå i tid! När jag gjort två turer till Dulles-flygplatsen, en med väskor och en med familj, så var det till ett totalt kaos vid incheckningsdisken som vi kom fram. Ingen information hade skickats ut, men ryktet i kön gick att det var nio timmars försening, eller kanske att flyget till och med skulle ställas in. När Pia slutligen kom fram fick hon veta att barnen bokats om med en Lufthansa-flight och hon själv med något annat plan. Och hunden som skulle ut på sin första flygtur vet jag inte ens vad de hade tänkt kring. Nåväl, det spelade ingen roll, allt bokades tillbaka när besked utgick att flighten slutligen lämnat Köpenhamn tio timmar sen, och att det därmed skulle bli en flight på "vårt" håll. Om än sent - den utsattes till 2.30 på morgonen, över nio timmar senare än tidtabellen.

Slutligen efter diverse strul fick hela familjen, inklusive Tage, åka hem igen i god Washingtonrusningstid. Bagaget kunde vi lämna på flygplatsen. Det lustiga var att all stress och olust som jag känt innan på dagen liksom smälte bort. Några oväntade extratimmar tillsammans, utan andra måsten än att bara vara. Det blev faktiskt ganska bra. En snabbt ihopkomponerad middag, och sedan mys med barnen. Vi tvingade dem så småningom att lägga sig ner och vila, och till vår förvåning somnade Agnes och Isak gott, den ena på soffan i julgransljusens sken och den andra under Redskinsfilten bredvid pappa i sin egen säng. Pia och Elsa hittade en egen hörna där de snusade. Tage fick en lång extrarunda. Och det var tappra barn som sedermera tvingades upp för återfärd till flygplatsen, och enligt uppgift höll god min tills de kom ombord och lyfte från sina liv i Washington klockan tre på morgonen en fredag. Tage var också duktig, även om man inte direkt kan säga att det var frivilligt som han gick in i sin bur. Det var sorgligt att sedan höra hans skall ekande i den nattödsliga, stora terminalen när vi andra vandrade bort mot säkerhetskontrollerna.

Om hemresan kanske Pia kommer att skriva mer, men ryktet gör gällande att det åtminstone var en liten pojke som beställde mycket Sprite och glass framme i Business Class. Och de kom alla välbehållna fram och hem till gamla och nya hemlandet! Jag saknar dem här, men ännu är min gringo challenge inte helt färdig.

Last Christmas

Jag måste erkänna att det blev en "mer ordentlig" jul 2012 än vad jag på förhand trodde. Med flytt inpå knuten kände jag och Pia det emellanåt som om vi borde lägga ner alltihop detta år. Vilket vi förstås aldrig gjorde, och vilket förstås aldrig skulle ha gått med två så jultokiga barn som Agnes och Isak. Det blev till och med ett fint svenskt julbord till sist, om än inte brutaldignande. En fin julgran, snö(flingor) på julafton, snygga pepparkakshus, godaste pepparkaksdegen, sju sorters julöl, hej tomtegubbar och julsnaps, samt fler julklappar än vi på förhand hade för avsikt att skaffa - ja, det enda som fattades var väl en lagom dos av tjocka släkten. Vi kompenserade med att dinera med kanadensare på julafton, och ryssar och amerikaner på juldagen. I Agnes klappskörd behöll rosa plast en fortsatt framträdande placering, medan för Isaks del var detta året då allt som luktar amerikansk fotboll totaldominerade. Elsa gillade som väntat sina presentsnören mest.

Stora ögon på julaftonsmorgon

Mellandagarna for snabbt förbi med lite jobb, en del fixande och någon utflykt. I fredags åkte hela familjen till Richmond, Virginias delstatshuvudstad, för att slutföra pappersarbetet för exporten av Tage. Vi förlängde utflykten genom att också svänga förbi Williamsburg för lite snabbturistande på en av de första orter som engelsmännen etablerade på 1600-talet. Eftermiddag och kväll spenderade vi på ett stort nöjesfält nära Williamsburg, där vi fick tillfälle att njuta av några sista jättedoser bjällerklang, tomtehysteri och överdådiga juleljusdekorationer, alltsammans ackompanjerat av vrål från sockerstinna barn och ungdomar som trotsade kylan i karusellerna.

Virginia Capitol, Richmond

Busch Garden, inklusive med fejkade snöflingor. Smakade tvål, sa barnen.

Standarden är satt!