Hulka Hogan Holmberg

Jag måste erkänna att jag alltid varit lite fascinerad av amerikansk wrestling. Nu kan man fråga sig vad man kan se i bisarra shower med oärlig fejkfajting av inoljade män i tajta dräkter, och det har jag inget bra svar på, annat än att det är något med själva showfajtandet som är avväpnande. Eller så är det bara så att det är resterna av 10-åringen i mig som fortfarande fascinerades över hur brutalt annorlunda WWF-showerna jag fick se på kompisarnas kabel-TV var jämfört med TV1, TV2 och DR:s slätstrukna tråksändningar 1985.

Så över till vardagen för en småbarnsförälder. Elsa är nämligen vår egen lilla wrestling-showgirl, och det serveras spännande underhållning varje kväll. Läggningsrutinen innebär nämligen för tillfället att jag eller Pia tar med henne upp i vårt sovrum med en vällingflaska. Vi lägger henne mitt i dubbelsängen och bullar upp täcken och kuddar till en mjuk ring i "utkanterna", och lägger oss själva på en av kanterna. Efter vällingen börjar showen omedelbart. Elsa sätter sig upp, och börjar sedan krascha runt i sängen, kastar sig än hit, än dit, gärna upp i ringkanterna. Hon gör utfall, trillar, gnäller och grymtar, skrattar och frustar, skallar och sparkar - precis som om hon vore Hulk Hogan i en fajt med André the Giant, Macho Man eller någon annan minnesvärd motståndare. Det gäller att se upp - efter en skallning i förra veckan fick jag näsblod. Om jag var motståndare eller bara collateral damage är oklart. Energin ebbar förstås långt om länge ut, och då kryper lilla Hulka gärna tätt intill sina största fans för att sedan somna sött. I alla fall ibland.

American blood?