Sluttjatat

Jag måste säga att jag är lite förvånad och också lite stolt över att vi så väl lyckats hålla igång vårt bloggande under våra 5½ år boende utomlands. I Guatemala var det kanske lite lättare att hitta saker som var annorlunda och förtjänade att skrivas om, men vi har hållit tempot hyggligt uppe även här i Washington. 288 inlägg, detta inräknat, på 36 DC-månader ger ett snitt på 8 inlägg per månad. Guatebloggen hade 344 inlägg på 30 månader, ett snitt på nästan 11½ inlägg i månaden. Hoppas att det har varit glädjande för er läsare att följa oss på detta sätt. Även om vi inte skrivit om allt så måste nog sägas att bloggarna nu utgör en anständig krönika över några mycket händelserika år i våra liv. Ska bli roligt att läsa om igen så småningom - ärligen så har jag nog redan läst mycket av den flera gånger om.

Bloggrelaterade konflikter, då? Nja, det har väl blivit några gånger som Pia blivit sur på mig för att jag skrivit om sådant som hon tänkt sätta ner sina tankar om. Så lite samordning har skett oss emellan därefter. Bland annat kom vi överens om att hon skulle skriva något om det hus som varit vårt hem sedan vi flyttade hit i juni. Och jag har påmint och tjatat, men det har aldrig blivit tillräckligt viktigt för Pia. Men du älskling, vet du vad, nu har ju halva familjen redan flyttat hem till Sverige för gott (så länge nu gott är) - jag struntar i att det är ditt territorium!

 

Ovan och nedan finner ni således, för dokumentationens skull, några bilder på det tidstypiska, dubbeltillbyggda 50-talshus i området North Highlands i norra Arlington, Virginia, som blev Elsa Greta Nova Holmbergs första hem. Jag kommer att sakna husets läge, närheten till cykelvägen som på nolltid (allt är relativt) tagit mig in till jobbet i centrala DC. Community Centret mittemot vårt hus, där barnen gått på karate, var oslagbart placerat. Gräsmattorna kring centret där Tage lekt med otaliga andra hundar, och där jag och Isak "spelat" ett otaligt antal matcher i amerikansk fotboll, har varit "vårt". Den lilla skogsslingan som löpte bland höga popplar och vild bambu som avskilde området från George Washington Parkway - där promenerade vi allihop den dagen då Elsa föddes, och där gick jag med Tage under hans sista USA-promenad. Löven hade då förstås fallit och mellan stammarna kunde vi spana ner över Georgetowns ljus som speglade sig i Potomacflodens mörka vatten. Huset var rymligare än man kunde tro. De hade plats för oss alla, utan problem, inklusive Lucila, samt alla våra grejer, mycket av dem i den oinredda källaren. Annars var huset nyrenoverat, inte superproffsigt gjort men ändå till ett mycket fräscht skick. Två pyttiga badrum kändes som "hardship" jämfört med den lyxigare tillvaron ute på Prout Place, men summa summarum så gick det förstås bra. So bye, bye 2136 North Taft Street i Arlington, VA. Tack för oss - du var en frälsning när vi verkligen behövde dig!