Halvt avslut

Det är inte varje dag som halva familjen flyttar över ett världshav. Så när en sådan dag inträffade i torsdags så var det lite stressat, faktiskt så stressat att vi glömde bort en av de elementära resereglerna: kolla om flyget är planerat att avgå i tid! När jag gjort två turer till Dulles-flygplatsen, en med väskor och en med familj, så var det till ett totalt kaos vid incheckningsdisken som vi kom fram. Ingen information hade skickats ut, men ryktet i kön gick att det var nio timmars försening, eller kanske att flyget till och med skulle ställas in. När Pia slutligen kom fram fick hon veta att barnen bokats om med en Lufthansa-flight och hon själv med något annat plan. Och hunden som skulle ut på sin första flygtur vet jag inte ens vad de hade tänkt kring. Nåväl, det spelade ingen roll, allt bokades tillbaka när besked utgick att flighten slutligen lämnat Köpenhamn tio timmar sen, och att det därmed skulle bli en flight på "vårt" håll. Om än sent - den utsattes till 2.30 på morgonen, över nio timmar senare än tidtabellen.

Slutligen efter diverse strul fick hela familjen, inklusive Tage, åka hem igen i god Washingtonrusningstid. Bagaget kunde vi lämna på flygplatsen. Det lustiga var att all stress och olust som jag känt innan på dagen liksom smälte bort. Några oväntade extratimmar tillsammans, utan andra måsten än att bara vara. Det blev faktiskt ganska bra. En snabbt ihopkomponerad middag, och sedan mys med barnen. Vi tvingade dem så småningom att lägga sig ner och vila, och till vår förvåning somnade Agnes och Isak gott, den ena på soffan i julgransljusens sken och den andra under Redskinsfilten bredvid pappa i sin egen säng. Pia och Elsa hittade en egen hörna där de snusade. Tage fick en lång extrarunda. Och det var tappra barn som sedermera tvingades upp för återfärd till flygplatsen, och enligt uppgift höll god min tills de kom ombord och lyfte från sina liv i Washington klockan tre på morgonen en fredag. Tage var också duktig, även om man inte direkt kan säga att det var frivilligt som han gick in i sin bur. Det var sorgligt att sedan höra hans skall ekande i den nattödsliga, stora terminalen när vi andra vandrade bort mot säkerhetskontrollerna.

Om hemresan kanske Pia kommer att skriva mer, men ryktet gör gällande att det åtminstone var en liten pojke som beställde mycket Sprite och glass framme i Business Class. Och de kom alla välbehållna fram och hem till gamla och nya hemlandet! Jag saknar dem här, men ännu är min gringo challenge inte helt färdig.