Snacket går

Vi ska inte överdriva. Urvalet är säkerligen varken representativt och är därtill inte ens särskilt stort. Men ändå, det är lite oroväckande att samtalsämne nummer ett i våra sociala kretsar, denna senfärdiga svenska vår 2013, verkar vara: skilsmässor. När vi lämnade Sverige 2007 var det bostäder och bostadspriser för stora delar av slanten i vår bekantskapskrets, lika säkert som ett alliansparti under spärren i en opinionsundersökning mellan valen. 

Så då är frågan - är det något som hänt i Sverige, eller något som hänt oss? Väldigt sannolikt det senare, skulle jag själv tro, och det är inte heller något drastiskt och borde inte vara oväntat.  Medianskilsmässan enligt SCB sker 12 år efter bröllop, och våra bröllopsinbjudningar peakade 2002, så det är bara att säga "hej demografi" och se lagom apatisk ut. Denna trend lär därmed fortsätta ett tag. Om vi själva anstränger oss kanske vi kan få 40-årskris att övertrumfa skilsmässor under de nästa två åren, men i ärlighetens namn är det väl ofta helt sammanlänkade fenomen. Och i sig inte heller särskilt upplyftande.

Skilsmässor är lika vanliga i USA som i Sverige, knappt hälften av äktenskapen slutar på detta vis (och resten med döden, as the saying goes). Men det verkar vara större skillnader mellan olika sociala strata än i Sverige, om vi ska ta våra subjektiva erfarenheter till intäkt. Nej, inte med döden, dumskalle, med skilsmässorna. Så det var väl lite skyddad verkstad för oss, omgivna av äktenskap som rullade vackert (nåja) på i våra lugna förstadskvarter. Nu är det back to democratic old Sweden. Back to life, back to reality, som Soul II Soul sjöng (cirka ett medianäktenskap före det att vi gifte oss).