Buss, tåg, metro. Metro, tåg, buss. Sådan är vardagen för en pendlare från land till stad (och från land till land). Jag försöker vara en disciplinerad människa som utnyttjar tiden väl genom att läsa danande, mångfacetterade böcker. Eller fnöskiga arbetspapper, för den delen. Men på sistone är det ganska ofta det inte går så bra. Kanske är det bytena, eller också bara sommarljuset. Svårast är det på metron i Köpenhamn. Det är liksom alltid lite för mycket (läs: många) att titta på. Mänsklighetens mångfald i en storstad, därtill på väg från och till en flygplats, är ju bara fascinerande, och jag kan inte låta bli att tjuvtitta/lyssna på mina medmänniskor. Det går lättare att ta till läsning på bussen mellan Vellinge och Malmö. OK, det hjälper ju att sitta ner, men det finns liksom bara inte lika många distraktionsmoment. Även om bussarna ofta är ganska fulla är det färre personer som i mina ögon sticker ut (och jag gör det väl inte heller). Mångfalden ersätts av relativ likhet. Likhet, som också i någon mån är trygghet, lugn och ro. Harmoni. Eller är det likriktning? Tristess? Nåväl, jag kan läsa.
Pendlingen är lite påfrestande. Minst två timmar per arbetsdag. Men jag får åtminstone vara både lantis och storstadsmänniska varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar