Säsongshälsning

Så, en kopia av årets julkort, klädsamt Holmbergssent här på bloggen. Det är alltså varken jag eller Pia som är utklädd i mitten av kortet, utan naturligtvis den riktige Mr. T.

Här i staterna fick våra besökare lite vårkänslor, både igår när vintersolen värmde vid hamnen i Baltimore och idag när temperaturen gick upp till hela 7 grader (plus, alltså) - det varmaste vi haft i december. Imorgon kan det bli 10. Hemma i Skåne väntar dock snöskottandets tid åter på dem på andra sidan nyår. Isaks snowracer bidar här fortfarande sin tid, omonterad i källaren, senaste snöstormen missade oss helt.

Och nu, åter till shopping, brasa, glögg, Zacapa, mandelmusslor och det för kollektivlivets alltid så förlösande Uno-spelandet.

Gott nytt till er, våra kära läsare!

Good vibes, bad vibes

I mitten av mars skickade vi in vårt hushålls svar i den stora folkräkning, census, som USA genomförde under 2010. Minns att jag på Facebook skrev något om att vi tvekade lite vilken ras vi "har" (jag menar, lite hispanic kände man väl sig efter några år i Centralamerika...). De färdiga siffrorna från denna folkräkning börjar nu droppa in, och kommer att påverka allt från skolplanering till valdistrikt, men innehåller naturligtvis också mycket matnyttigt för ekonomer och samhällsforskare.

Såg denna artikel på Bloombergs.com härom veckan. Den handlar egentligen främst om de ökade inkomstskillnaderna mellan olika regioner, men där vår lilla del av USA, området Falls Church i Fairfax County, Virginia, också lyfts fram. Bland annat skrivs:

"The Washington metropolitan area emerged as the wealthiest and most educated region of the past five years. The only three communities with median household incomes higher than $100,000 are in suburban counties in Virginia. "
...
"The Washington suburbs are home to government contractors such as Bethesda, Maryland-based Lockheed Martin Corp., the world’s largest defense company, and General Dynamics Corp., the Falls Church, Virginia-based maker of Abrams tanks and Gulfstream business jets."

...
"The community with the lowest percentage of college graduates was Owsley County, Kentucky, where 4.6 percent of residents had a bachelor’s degree. Falls Church in Virginia had the highest at 69.5 percent."
...
Norra Virginia sägs vidare ha en "vibrant economy" som dragit till sig många invandrare (incl. yours truly, uppenbarligen). Att just norra Virginia skulle vara "vibrant" känns lite oroväckande för amerikanska ekonomins hälsa, jag trodde att det mest bodde militärer, CIA "contractors", lobbyister och statligt anställda här...

Je t'aime... moi non plus

Isak till pappa efter mysig sagoläsning i förrgår kväll:
- Pappa, jag älskar dig.

Isak till pappa igår morse efter att en gräns försökt sättas för hur länge sonen får spela Nintendo DS, årets julklapp i hushållet:
- Pappa, nu älskar jag dig inte längre.

(För övrigt kan nämnas att Agnes var ovanligt fnissig och stirrig vid ett tillfälle igår. När jag frågade henne vad som stod på, berättade hon att det "stickte och pirrade" så i fötterna. Det visade sig bero på bristande blodtillförsel efter lång stund med ovan nämnda Nintendo på "the Oval Office"...)

Santa's little helpers

Tystnaden på västfronten innebär naturligtvis inte overksamhet. Snarare tvärtom. Imorgon kommer the fockers, och för julefrid är ju en del gnidande och knotande nödvändigt sista veckan. Visst, det blir inte bättre av att delar av arbetskraften var på snösemester i en liten by söder om landsvägen fram till i söndags (där lillkickan fortfarande njuter sin vila från kärnfamiljslivet).

Season's Greetings med vårt juleträd!



Fördelar med att fixa en del i sista stund finns dock. På granen var det 10 dollar rabatt när vi slog till i förrgår, och mellandagsrean i butikerna hade typ redan börjat igår. Och årets limefudge doftar lika gott som vanligt trots att vi närmar oss midnatt råder.  Lill-nissen var för övrigt ytterligt lycklig över att få klä granen, naturligtvis i oerhört koncentrerade tingelsjok.

Imorgon är det lillejul. Lättare att härbergera "rätta" känslan för högtiden i år än de senaste tre i Centralamerika. Kall december, faktiskt lite snö på backen senaste veckan, grandoft, rinnande näsor och lagom glåmig look i spegeln! 



Decemberhelg i Sverige

Jag måste erkänna - jag blev inte jetlaggad denna gång, med dubbel Atlantkorsning inom 72 timmar. Men sömnbrist blev det, så det kändes inte bättre än att vara laggad. Fortfarande idag onsdag känner jag mig liksom lite bakis. Visst var festen i Åstorp riktigt bra i lördags, men det torde inte vara alkoholintaget som spökar ännu. I alla fall.

Först sedan jag kommit tillbaka till USA har jag haft lite tid att fundera över det som också hände i Sverige i helgen. Vår "förste" självmordsbombare, tack och lov av mindre framgångsrik modell. Stockholm. Drottninggatan. Att det handlar om en bombare som växt upp i vårt öppna samhälle, med dess (trots allt) relativt goda nivå av tolerans och möjligheter, gör det hela mer svårbegripligt. Men terror handlar uppenbarligen mer om en perverterad syn på rättvisa bland personer som känner sig hemma i aggressiva ideologier, än om hjärntvätt och förtryck. Men vad betyder den lärdomen för vårt samhälle då? Intuitivt är det svårt att se att något bra kan komma ur det.

Det skedda i Sverige har uppmärksammats ganska mycket i flera amerikanska tidningar; här är de ganska "hooked on terrorist stories". Tja, de har ju lite mer erfarenhet än vi, om man säger så. Jag hade ingen direkt inblick i USA före 11 september 2001, men min bild är att den förändring av det amerikanska samhället som skett sedan dess för att minska terrorrisker överlag inte lett till brutala övertramp internt  även om det definitvt inte kommit utan bieffekter, inte minst externt. Tänk Abu Ghraib och Guantanamo. Klart är att polis och underrättelse- och säkerhetstjänst satsar mycket resurser på att stoppa potentiella terrorister. Det verkar ge resultat. Bara under året vi bott här har det här med jämna mellanrum kommit nyheter om hur tokar med ambitioner att genomföra eller stödja terroristdåd, ensamma eller i grupp, gripits av FBI efter lyckad infiltration. Så sent som i oktober plockade man in en jeppe som höll på med rekognocering för att bomba bl.a. "vår" linje av tunnelbanan här i DC-förorterna på Virginiasidan.

Jag tror att Sverige, liksom övriga öppna västländer som kan tänkas vara eller bli måltavlor för fanatiskt religiösa terroristers angrepp, har en mycket svår väg att vandra. Ett öppet samhälle måste hantera utsatthet utan att förlora sin öppenhet i processen; skriver Financial Times i sin ledare igår om "Stockholm's Bomb" (kan tyvärr inte länka till den). Konsekvensen är enligt skribenten att vi måste vara beredda att acceptera ett visst mått av risk, för skulle vi fullt ut vilja eliminera sådana risker kommer vi att undergräva öppenheten, denna vår styrka. Jo, det låter liksom rätt, men känns ändå på något sätt för teoretiskt. Öppenhet är inte något som är antingen av eller på, det är väl ändå mer som en glidande skala. Och jag har svårt att se att attityderna till öppenhet i Sverige inte ska ta skada av det som skedde i helgen. Vi glider nedåt på skalan för både öppenhet och tolerans. I min värld är det sorgligt.

Sjuk vård

När Isak fick sin arm gipsad på akuten fick han (och Pia) på någon timme träffa 5 personer som skötte olika administrativa spörsmål (registrering, betalning, blankett hit och dit) och 5 personer som stod för själva vårdinnehållet, varav en läkare. Hmm. Inte undra på att USA:s sjukvård kostar dubbelt så mycket som andel av BNP som svensk (och de är inte friskare). Nåväl, denna historia bara som ursäkt för att visa fotot här bredvid på vår stackars Isak (som hans mamma hittills bara lagt ut på Facebook).

Päron till morsa?

Vår lilla del av Northern Virginia suburbia, området heter Pimmit Hills, ser ökad trafik i december. Tydligen är vi här i denna lilla triangel mark inklämd mellan Beltway och motorvägen till Dulles Airport ovanligt tokiga med julbelysningar och dekorationer i trädgården. Så att åka en sväng på kvällarna och spana verkar vara lite folknöje framåt jul. Jag var förberedd, eftersom självaste riksbankschefen (som länge bodde i regionen) varnat mig för fenomenet efter att ha hört var vi bor. Nåväl, tur att vårt hus ligger på en återvändsgränd. Det har dock inte dämpat Pias ambitioner på ljusområdet. Snabb tillväxt är det minsta som kan sägas gälla, och vi är inte ens vid tredje advent. Oh well, det är en god bit kvar till den nivå som många andra håller, inte minst det hus på gatan bredvid som våra grannar kallar "Griswolds" (efter Chevy Chase's Päron till Farsa...). Måste säga att det ser mer "imponerande" ut i verkligheten, men nedan en bild från härom kvällen som ger en indikation. För övrigt tycker Agnes att det ser "underbart" ut. :-)

Inte vårt hus, men ett par päronkast bort.



Fyraårsdag

Isak vaknade förstås först på sin födelsedag, och var tvungen att dra sina föräldrar ur sängen med den friska armen och få dem att fixa sedvanligt firande på sängen. Sång, paket, lite frukost, ljus, kramar och pussar. Isak var mest fokuserad på paketen; ingen överraskning. Agnes, utom sig av avundsjuka under sista förberedelerna, gled sedan snabbt in i storasysterrollen och hjälpte storsint (?) till med att öppna de paket som hennes delvis gipsade lillebror inte fick upp med en gång. De två tågen från Lucila gled snabbt upp i popularitetstopp, inte minst i kombination med lite extra tågräls från Vellingekusinerna. Att mina och Pias bokpaket inte skulle vinna jubel var väl väntat, men att den alldeles egna kikaren (som ersättning för pappas, vilken varit en favvo-leksak under sommar och höst) inte var i fokus mer än några sekunder var lite mer oväntat. Men det är klart, hur lätt är det att titta i kikare med en hand egentligen...

Efter en lugn förmiddag hemma denna söndag, åkte vi sedan på barnjulfest på IMF, och därefter till glöggfest hos glada svenskvänner inne i DC. Åtminstone det förra var väl en rätt kul födelsedagsgrej, och Isaks stora stund blev när han fick ansiktsmålning à la Batman. Så fick han lite revansch för förra veckans födelsedagskalas när han "bara" fick vara Spiderman.

Alla är vi bäst på något!

Martin håller på och nattar Agnes, och efter sagan ber Agnes "Pappa, kan du ge mig en kram?". "Ja, gärna det" svarar M, "men du vet att din mamma är bäst på att kramas".
A tröstar "men pappa, du är bäst på att skrika".

Uppdatering:
I ett av barnens favvo-program på TV just nu, ett dans och musikprogram som heter The Fresh Beat Band (på Nickolodeon), heter de två grabbarna i bandet "Twist" och "Shout". Jag behöver väl inte ens säga att Isak alltid vill "va" Twist och att pappa ska vara Shout. Hmm. Ett mönster...

Southpaw swings

Isak har såsom rapporterats alltså ofrivilligt blivit vänsterhänt. Southpaw, som det heter på boxarspråk, liksom Rocky Balboa. Med högra armen i gips och mitella är det vänstran som gäller för allt. Och han har varit väldigt obekymrad över det hela. Han verkar för det första inte ha ont. Vidare, när Agnes har läxor vill han också göra sina övningar i någon bokstavs- eller sifferbok. Håller fast med gipshanden och kluddar på med sin ovana vänsterhand. Det går bättre dag för dag. Datormusen hanterade han lugnt med vänstran från dag 1, faktiskt. Och så vidare. I övrigt fysisk aktivitet rullar livet på. Fotboll har på sistone börjat vinna över pojkens hjärta, och här låter han inte sitt armbrott hindra vare sig intensivt löpande, skott eller nickträning på gräsmattan. Förutom att klättra fortsätter han att vara precis så fysiskt intensiv som varje (snart) 4-åring ska vara.

På födelsedagskalaset i söndags blev det ju också tvunget att svinga med vänster arm mot Spiderman-piñatan. Mamma hade dock denna dag förbjudit det godis som normalt finns i piñatan för att undvika krockar och frustration i godisjakten som utbryter när figuren går sönder. Istället var det en skattkarta som kom ut, som ledde till en hederlig gammal fiskedamm. Lugnare så.

Nästa vecka blir det besök hos ortoped eftersom brottet var nära armbågen, därefter sannolikt helgipsad arm i flera veckor till. Lite hjärtskärande är det att se honom med gips, men ändå mindre när man märker hur lite han faktiskt bryr sig. Får han därtill välja färg själv på det "permanenta" gipset, som vi hört ska vara möjligt, är det till slut kanske inte mer än lite synd om lillkillen.

Mammaledighet

USA anses av många som ett av de mest framgångsrika och välutvecklade länder i världen, inte minst av amerikanarna själva. På några områden är det dock så att man kan gråta.
Jag hade hört rykten om Isaks förskolelärare skulle vara gravid. Visste dock inte så mycket om när, och det syntes verkligen inget på henne. Därför fick jag minst sagt en en smärre chock när jag igår morse lämnade Isak och fick veta att nu är hon på mammaledighet. (Kommuikationen från ledningen till föräldrarna är oxå en sorglig historia(!), dock av annat slag.) Drog mig till minnes att hon var borta en hel vecka i slutet av september. Sjuk trodde vi såklart, men det visade sig att hon hade fött barn. En pytteliten pojke på cirka 1 kg (han var bara 5.5 månader). Hon har sedan inte velat säga något då det var osäkert om han skulle överleva. Han har dock tagit sig väl och väger nu cirka 3 kg. Denna veckan ska han komma hem från sjukhuset och hon ska vara hemma med honom i sex veckor. Sex veckor!!! Det är bara inte klokt.

Omåttlig tacksägelse

Sista torsdagen i november firas Thanksgiving över hela USA. Långhelger är ett ovanligt fenomen i USA, och man kan grovt säga att det egentligen bara är denna helg som riktigt kvalificerar, då många är lediga från torsdag till söndag. Inte ens julen har så mycket lediga dagar i rad, och därför är det många som passar på att fira denna helg med sin familj nära eller långt borta (där det senare så ofta är fallet i detta land). I torsdags hade tidningen en stor artikel med tips på hur du kan undvika bråk på din stora familjemiddag. Nåväl, i grunden handlar det om en skördefest, vilket den myckna maten på borden och de pumpor som överlevt Halloween (och ekorrattacker) framför husen vittnar om. På onsdagen innan är det vansinnestid på alla flygplatser och motorvägar, på torsdagen är det alltså kalkonbaserat frosseri och familjefejd. Detta följs av shopparnas mecka påföljande dag, "Black Friday", då varuhusen öppnar okristligt tidigt och lockar med erbjudanden på ditt och datt.

I torsdags var vi hembjudna till en familj som vi lärt känna via Agnes skola, alleszusammen 4 familjer som valt att inte åka land och rike kring till denna dag. Även om det var en "riktig" amerikansk Thanksgiving med en 21½ punds kalkon (ca 10 kg)  i centrum, så var det en eklektisk blandning människor som firade ihop, något som färgade av sig på mat och procedurer. Värdinnan är indonesiska, hennes man amerikan. Den andra familjen som kom är tysk-marockansk, sedan vi svenskar, och därefter en "helamerikansk" familj (som dock bott på diverse ställen runt jorden). Barn for in och ut och upp och ner och runt hela tiden, som sig bör.

I fredags undvek vi affärerna, och tog bara en relativt stillsam middag hemma hos andra vänner (jo, det sociala har börjat ta sig nu) och detsamma igår lördags, med annan familj och med middagen hemma hos oss. Idag är det 4-årskalas. Lite low key, med "bara" fyra stycken 4-åringar inbjudna. Spindelmannentema har Isak valt sedan länge, även om han idag ville utvidga det till att inkludera Batman också. Bilder följer.

Supracondylar fracture -

-eller bruten arm!

Igårkväll var vi bjudna hem till en svensk-amerikansk familj med barn i precis samma ålder som A och I. Våra barn var rejält uppåt och såg verkligen fram emot en helkväll med kuliga kompisar. Det roliga varade i en dryg halvtimme. Då föll Isak tyvärr mycket olyckligt ner från en lekställning och landade på sin högra sida, med armen under sig. Det blev till att omgående fara till närmaste sjukstuga, där det snabbt konstaterades att, jodå det fanns en liten fraktur längst ner på överarmsbenet. Det gick snabbt och det var strålade service, så cirka 40 minuter senare var vi hemma igen hos vår värdfamilj. Med sonen i gipsskena och mitella, och $375 fattigare.

Isak var tack och lov vid gott mod och lekte sedan glatt vidare med kompisens bilar. I förebyggande fick han smärtstillande innan sängdags och sov sedan gott hela natten. I morse for vi dock till sjukhuset (på inrådan av gårdagens läkare) och fick mer eller mindre proceduren omgjord, fast då av barnspecialister på barnakuten. Han har nu en ny gipsskena som ska sitta tills någon gång i nästa vecka då han ska undersökas av en barnortoped. Man räknar med att all eventuell svullnad kommer att ha lagt sig och han kommer då att få ett helt gipspaket om armen.

Han är själv väldigt avslappnad kring det hela och cyklade några varv på sin trehjuling när vi kom hem från sjukhuset. Den brukar annars inte stå överst på popularitetslistan, men han insåg snabbt att cykeln helt enkelt är för svår med en hand. Han visade oxå direkt att han fixar att hantera musen med vänster hand, så att fortsätta att leka lite vid datorn under konvalescenstiden blir inga större probelm.

Filmtips från 19:e gatan

Tänk er en krigsfilm. Vi kan kalla den för "Slaget vid Krisograd". För dramaturgin vet vi att det behövs våld och blod, sårade att rädda. Fiender. I den här filmen har först fått se hur menig Souvlakiotis, en lat och spinkig soldat, kollapsat, djupt sårad och utmattad av ett slag han aldrig orkat förbereda sig för. Sedan ser vi just menig O'Guinness, en oförsiktig och självgod kollega, som djupt sårad fallit offer för det inte alltid helt oberäkneliga krigets vindar. I hären har vi förstås en fältskär, låt oss helt enkelt kalla honom för Dompan. Intressant Men Farlig. Vissa ser honom som modig och ultimat räddare av liv och hälsa på de sårade och ingjutare av mod i de andra kämpande. En hjälte. Andra ser honom som i och för sig nödvändig men lite väl hetsig med både morfin och skalpell, en boklärd med sadistiska drag. Fältskären kastar sig ut, kräver snabba amputeringar efter samråd med sina fältskärskollegor, Dr. Kommission och Herr Frankfurt (samt sjukgymnastik förstås). Alla bortser från att dessa kollegor alltför ofta blundat för de menigas synder innan kriget då de kunde byggt upp styrka och övat färdighet. Nåväl, O'Guinness förstår att han är illa ute men tvekar inte oväntat inför läkekonstens alla rekommendationer, motsägelsefulla och larmande i stridsdimman. Han försöker gömma sig men...

Äsch, jag gillar inte krigsfilmer nåt värst, och de är ju rätt urmodiga. Det som verkar vara inne är vampyrer, och kanske zombies. Och faktum är kanske att det vi egentligen ser i världsekonomin är mer av "Dawn of the Dead" än (heroisk?) kamp. Tänk många av västvärldens banker och kanske till och med några staters finanser. Nu gäller det att skarpt och snabbt analysera vad som är vandrande död zombie, och bör likvideras snabbast, och vad som är livsdugligt och kräver stöd.

Ännu en dag på jobbet.

Heritage night

Under våra år utomlands har vi varje höst fått tillfälle att göra lite reklam för det svenska köket på respektive skolor/dagis. Så och nu. I torsdags var det dags på Westgate Elementary för "Heritage night". Vi kom så blå-gula vi bara kunde och bjöd på köttbullsknäckemackor med lingonsylt (tack IKEA!). Hela tillställningen var intensiv, med massor av folk och inte så lite rörig. Idén är verkligen trevlig, och med den mångfald av kulturer som skolan har bland sina elever, så finns det verkligen potential. Men med alldeles för mycket folk på liten yta så blir inte så charmigt. I Guatemala hade man fördelen att kunna vara ute.

Efter maten var det show med eleverna. Alla klasser framträdde med en sång/dans från någon del av världen. Agnes klass representerade Västafrika.

Ingen jantelag här inte

"Att söka jobb är ett heltidsjobb i sig" är en fras man får höra ett antal gånger när man har ställt sig till arbetsmarknadens förfogande. Jag vet inte om det verkligen är så, men nog tar det tid, men framför allt ork och inspiration. Jag fick alldeles precis en gnutta mer inspiration då jag åtminstone fick ett svar på en ansökan. Under några millisekunder trodde jag att de skrev till MIG. Ett andetag senare insåg jag snabbt att det var ett standardsvar som de skickar ut, men det kändes i alla fall helskönt att svart på vitt se att MITT CV är mycket imponerande, och de vill gärna behålla det i fall något annat tillfälle skulle dyka upp. Naturligtvis var de inte tillräckligt imponerade, då jag inte ens blev kallad till intervju. Men då arbetsgivarna i de flesta fall överhuvudtaget inte hör av sig så blev det ändå något slags hopp. Det finns nu ett mejl i min inbox som gäller ett jobb jag hade sökt..... Annars så känns det nästan som att det kan kvitta om jag skickar in ansökningar eller inte. Hur ska jag kunna utmärka mig från alla de andra x-hundratals som söker? I 99% av annonserna står det att man inte får ringa. Det innebär att man inte heller får "titta förbi". Hittills har jag endast hittat en annons som verkligen, verkligen stämde in på min profil, men det fick jag inte söka för att jag inte har "green card" (ett arbetstillstånd som är lite annorlunda mot det slags arbetstillstånd som jag har). Var på ett seminarium där de upplyste om att arbetsgivare inte får fråga om en visum/arbetstillstånd-status. Liksom att de inte heller får fråga om ålder, civilstatus, etnicitet etc. Men vad hjälper det? Så är det ju i Sverige också. Det brukar dock inte hindra att det under en intervju frågas huruvida den unga kvinnan snart tänker skaffa barn.
Jag har fått klart för mig att man måste nätverka. Ut och tala om att man är störst, bäst och effektivast. Med andra ord mycket svenskt...eller inte. Jag känner mig inte helt upplagd för att marknadsföra mig själv. Speciellt inte efter fyra års bortavaro från arbetsmarknaden. Men helt frankt. Vill jag börja jobba så har jag inget val. Nu på tisdag så ordnades det en "Networking Happy Hour" av IMF's familjeförening. Det blir lite som klubben för inbördes beundran (eller "avundan"?), men det kan nog vara en bra start för mig.

Utställd

Artist och verk

Det är bara en enda försteklickares självporträtt som satts bakom glas och ram, och hängts upp i trapphuset vid entrén till Westgate Elementary. Agnes själv tar det med ro, men visst bubblar inte så lite stolthet fram emellanåt.

Inte ofta

Jag ska vara helt ärlig. Det är inte ofta jag längtar hem till Skåne, och definitivt inte i november. Men det hade ju onekligen varit fantastiskt roligt att få ta sig till Olympia idag, att få sitta med pappa och Leif i hopp och förtvivlan för allsvenskans upplösning i sista omgången. Med chans på guld för HIF! Vilken stämning det kommer att vara. Nåväl, här i Washington är det i alla fall tillräckligt kallt för att röd-blå halsduk ska kunna bäras utan att de oinvigda (dvs. alla) tycker att man är ding. Nu ska hängrännorna rensas, sen sportradio eller kanske till och med streamade bilder via någon obskyr sajt. Heja.

Cincuenta

Idag firades det. Lucila fyller nämligen 50 år! Feliz cumpleaños.

Ya queremos pastel.

Shenandoah i höstskrud

Oktober i Washington har varit underbar vädermässigt. Som en rejäl brittsommar, med långt fler dagar över 20 grader än vad man hade kunnat hoppas på, och mängder med soltimmar. Med Bo och Lisen på besök från Vellinge åkte vi förra helgen den dryga timmen västerut till Shenandoah National Park, som ligger där Atlantregionens slätter går över i Appalachernas skogbeklädda stigningar. Vägen genom nationalparken heter Skyline Drive, eftersom man kör uppe på en bergskam med vacker utsikt över Shenandoah-dalen eller slätten österut i Virginia. Och så är det förstås lövträdens skiftningar som lockar så här dags på året.

 



Sparka kring

 Lycka är en torr lövhög en vacker höstdag.

Get dressed for scary success

I onsdags var vi hembjudna till kollega för att bl.a. spana in den i norra Virginia världsberömda Vienna Halloween Parade. Speciellt Isak var mycket nöjd när paraden inleddes med ett dussintal polismotorcyklar som körde fram och tillbaka i olika tjusiga formationer, för att sedan ge plats åt ett antal gamla och nya brandbilar med alla ljus blinkande.

Jaha, barnen har typ 17 olika alternativ för utklädnad, mer eller mindre läskiga, inför Halloween. Men vi vuxna då? Bara 3 dagar kvar till "riktiga" Halloween, kom igen Martin, måste vara lite kreativ nu...

The Windy City

Två dagar på tu man hand går rasande snabbt även om man börjar i ottan och avslutar sent på kvällskvisten. Och så kan det bero på att tiden går väldigt fort när man har roligt?

Vi hann med mycket under våra två dagar i Chicago, Martin och jag. Som vanligt vid storstadssemester så blev det en massa promenerande. Vädergudarna var på vår sida hela tiden så det kändes riktigt bra, och vi kunde till exempel ta en fika "tillsammans med" Carl Milles-statyerna i the Art Institutes atriumgård.

Vi strosade länge omkring på museet och njöt av den kravlösa tillvaron som semester utan barnen erbjuder. Vår enda kväll i Chicago inledde vi med att besöka John Hancock-skyskrapan. Härlig utsikt!

Vad gör man inte för att dryga ut reskassan?!

Sedan tänkte vi att vi skulle testa en av de berömda Chicago-pizzorna (i Chicago "ska" man äta pizza, revben eller Hot dogs). Där gick vi på en nitlott. Pizzan vi fick in var mer som en slags paj. Smakade för all del inte illa, men inte alls som vi hade förväntat oss i alla fall. Trots detta hade vi det prima där vi satt och åt och drack vid bardisken på en smått heltokig, men fullproppad sylta. Det visades både baseball och football på olika TV-skärmar, det fanns Halloween- och Thanksgivingpynt och ur högtalarna kom det julsånger!

Men det var en trevlig stad, the Windy City!

Sårad jätte

Ständiga motgångar i Afghanistan.  Uppenbar oförmåga att få Kina att sluta hålla nere sin valutas växelkurs. Hög arbetslöshet utan trygghetsssystem. Jättebudgetunderskott. USA 2010 har självförtroendeproblem, på goda grunder kan tyckas. Det märks inte minst i den förvirrade, hätska och polariserade politiska debatten inför mellanårsvalen till Kongressen i november. Och det är dåligt för världen.

Nobelpristagaren Paul Krugman skriver i sin senaste kolumn i NYT om hur dåvarande amerikanske finansministern efter Asienkrisen i slutet av 1990-talet åkte runt i världen och predikade styrkan i det amerikanska finansiella systemet. Inget av det han sade visar sig ha varit solida sanningar, snarare en schimär. Den sista skärvan av trovärdighet i finansiella frågor. ett fungerande rättssystem, har nu fallit. Nyligen har ett totalt stopp på tvångsförsäljning av bostäder i alla USA:s 50 delstater införts. Varför? Det har visat sig att underliggande legala dokument för mängder av bostadslån är otillräckliga, eller obefintliga, och att många tvångsavyttringar efter den spruckna husprisbubblan här varit olagliga. Oändliga rättsprocesser, dels från låntagare, dels från investerare som finansierat utlåningen, är att vänta gentemot de som kanaliserat slantarna - de flesta av större amerikanska finansinstitutioner. Finanskris 2.0. ligger kanske närmare runt hörnet än vi anar. Detta är ett legalt moras, som lär försena en nödvändig uppstädning efter en stor bubbla på bostadsmarknaden.

När världens största nationella ekonomi mår dåligt känner alla andra av det. När dess valuta därtill används i största delen av internationell handel och sparande blir världens finansmarknader extremt svängiga. USA:s centralbank pumpar nu  ut pengar för allt vad den är värd, i ett försök att stimulera en hopsjunken ekonomi. Dessa "extrapengar" spiller över till alla andra länder, inte minst de länder som verkar ha goda tillväxtförutsättningar eller bara allmän ordning och reda. Bland annat därför stärks svenska kronan och brasilianska realen gentemot dollarn, för att nämna några. Vissa länder försöker hålla emot att deras valutor stiger i värde i rädsla över att det ska allvarligt drabba deras exportindustri. Det är förståeligt, men samtidigt är det svårt att ha sympati för exempelvis Kina som under massor av år artificiellt hållt ner sin valutas värde bara för att kunna exportera mer. Men snabba förändringar är smärtsamma, och kan vara farliga. Därför gick Brasiliens finansminister härom veckan ut och talade om ett påbörjat  "valutakrig" i världen (läs ex. Economist senaste ledare). Om många länder försöker motstå stigande värde på deras valutor kommer sannolikt USA att istället börja med strafftullar på handel. Amerikanska representanthuset har redan röstat för sådana mot Kina, men senaten har hittills hållt emot.

Hoppas verkligen att världens institutioner håller ihop bättre på 2010-talet än på 1930-talet. Det ser tyvärr ut att vara för tidigt att ropa hej.

Cash cow in rush-hour flow

Kostar mer - men har heltäckningsmatta!

Priset på metron i DC har höjts flera gånger i år, uppenbarligen efter att ha legat stilla i tiotalet år. Dåliga tider ger hål i budget för stad och counties, så de gör vad de måste, antar jag... En enkelresa med tunnelbanan från West Falls Church, vårt förortsstopp, till Farragut West inne i stan ligger i rusningstid nu på $3,85 med ett metrocard, drygt 25 spänn med nuvarande växelkurs krona-amerikansk peso. Månadskort finns inte. Skulle jag åka varje arbetsdag i månaden pratar vi om drygt 1000 kronor. Inte hemskt kanske, men SL-månadskort med obegränsad åkning för 690 pix låter bättre. I alla fall, när bensin kostar från 4,80 kronor litern förstår man att det är tjockt på vägarna här. Vågar man föreslå mer vägtullar istället, eller är det un-American? Vad heter grön skatteväxling på engelska?

Meanwhile, I take my bike, så ofta jag kan och orkar. Den kostade en del att köpa men känns liksom lite billigare för varje dag. Och den dämpar därtill individuell klimatångest något. 

Who's that girl?

Agnes lärare i första klass heter Ms. Schmidli. Barnen kallar henne Ms. S. Härom veckan, när det var presentation för föräldrarna av årets prioriteringar (Back-to-School Night), bad hon föräldrar att skriva några korta ord om sitt barn så att hon kunde lära känna dem bättre. Jag skrev följande om Agnes (kanske tur att sidan tog slut där...):

It could be that it's because she has already moved several times in her life, but I believe that Agnes would have been the open-minded and contact-seeking girl she is, adapting eagerly to changing circumstances, even if she had lived her whole life in one place. She now speaks three languages (Swedish from her home country, Spanish from living in Guatemala, and English from "here"), and she has no trouble telling people she has known for less than five minutes the story of her life in either language. Whether they asked to hear it or not... This doesn't rule out bouts of shyness when Agnes has some doubt about her own capacity. She often seeks mastery, and is fiercely proud when achieving what she sets out to learn or achieve. Whistle, snap her fingers or do some fancy dance move (she's really good at all three of these). She is talkative, yes, but can also be a dreamer at times. Perhaps it's just that a little artist's mind needs to be nurtured by the occasional absent contemplation.

På väg att prata sig in på Konstfack?

Heading for (a) fall

När Åstorparna var här var det fortfarande svettigt värre, en dag faktiskt över 90 grader Fahrenheit (32 gr C). Ja, det blev visst någon typ av rekordsommar, med över 60 dagar då temperaturen nådde dessa höjder eller mer här i Washington, och vi har mer än en gång känt att det gärna får svalna av pronto. Vi var till och med tvugna att köra lite med AC:n ett par kvällar när mor och far var här för att få ner temperaturen på ovanvåningen. Om inte av annat skäl för att den som delade säng med kamin-Agnes inte skulle helt smälta bort.

Det var då det, en dryg vecka sedan. I lördags var det fortfarande frukost, lunch och middag utomhus som gällde (även om barnen klagade lite i sina tunna pyjamasar på morgonen). Sedan har det dock gått snabbt utför. Idag blev det aldrig mer än 12 grader ute, och regnet föll som om det just hade varit på studiebesök i Skåne. Kändes bekant, och ärligen inte helt välkommet. Lucila, Isak och Tage är väl de som lider mest, eftersom de (nästan) aldrig upplevt dylikt väder. Stora undantaget är förstås Agnes som ju älskar sitt fodrade regnställ. Därtill lääängtar hon efter snön. Inatt ska det bli 6 grader. Med den hobbyisolering som husen här tyvärr verkar ha patent på, innebär det att raggsockarna snabbt fått tas fram ur gömmorna. Värmen kan väl ändå inte sättas på ännu, för bövelen. 16 grader får man väl klara inomhus!

För övrigt ska det bli 23-24 grader och sol i helgen här. Så ni behöver inte tycka synd om oss för den annalkande höstens skull. Kanske lite synd är det om mig, dock, eftersom det är IMF:s och Världsbankens årsmöten så det blir jobb, jobb, och åter jobb hela helgen.

För att dela med oss lite av den tid som flytt, presenteras nedan dels ett litet klipp med Isak taget för en månad sedan, dels ett av Agnes i lite annan miljö från i söndags. Kan nämnas att vi skrapade ihop till en snöboll, som Agnes tvunget skulle ha med sig hem. Som stackars flickan grät när den nästan helt smälte bort på färden... Anyways, enjoy.

Vad sa du att ni gjorde, morfar?

Det känns dystert när man känner, efter några duster med att söka förstå amerikanska inrikespolitik, som om landet verkar vara på väg åt fel håll i en rad frågor. Som att stora delar av kollektivet är på jakt efter ett idealiserat förflutet som inte längre kan återskapas, och under jakten har den moraliska kompassen börjat imma igen. Skönt då att emellanåt påminnas om de möjliga längre perspektiven. I en artikel i the Post i helgen pekade den amerikanske filosofen Kwame Anthony Appiah kort men kärnfullt ut några (främst amerikanska) samhällsfenomen som torde ligga bra till att fördömas av framtida generationer, och där positiv förändring därför borde vara möjlig politiskt.

Vad tror då vår filosof? Jo, vi ska leta där motargumenten mot ett samhällsfenomen redan finns formulerade , där moraliskt koherenta argument för fenomenet saknas och där företrädare för fenomenet väljer att blunda för fakta som skulle tvinga dem att ändra åsikt. Fyra kandidatfenomen för framtida kritik presenteras: det amerikanska fängelsesystemet (där 1% av landets vuxna sitter inlåsta, en högre andel än i någon annan del i världen); industriell köttproduktion (oavsett syn på människans rätt att äta djur så finns det verkligen flera grader i helvetet, och här är det värre än i ex. EU); institutionaliseringen och isoleringen av de äldre (reell fråga i hela den industrialiserade världen men aningen svårare här där man flyttar oftare och längre), och slutligen den mest uppenbara kandidaten: den pågående miljöförstöringen.

Med artikeln gav Appiah mig lite mer hopp om positiv förändring i det längre loppet. Hoppet bygger dock på en tro på att våra samhällen utvecklas mot något som kan sägas vara en högre eller bättre moral, och det är i sig tyvärr inget annat än ett optimistiskt antagande. Men intressant övning är det att fundera över vad jag ska svara barnbarnen.

All inclusive

All inclusive-begreppet brukar väl mest förknippas med charterresor och mat- och dryckfrosseri på hotell.

Vi fick en helt ny definition på all inclusive när vi härförleden var ute och sportade lite. Agnes cyklade, Martin körde rollerblades, Tage och jag sprang, och Isak satt i joggingvagnen. En man som cyklade förbi oss sa "You're like an "all-inclusive-family".

Sorglig dag

Idag är kanske den sorgligaste dagen sedan vi bosatte oss i detta land. Visst, jag kanske överdramatiserar, men jag kan inte känna annat än stor upprördhet över att man ikväll i vår hemstat Virginia kommer att avrätta en kvinna dömd för medhjälp till mord. Illa nog som detta är, så blir det än värre när hon enbart med tvekan verkar kunna sägas vara herre över sina egna handlingar. Ni kan läsa bakgrunden som tas upp i bl.a. DN och av Sveriges Radio idag, men kort sagt: i samhällen där statligt sanktionerade mord är tillåtna finns det ett djupt omoraliskt drag. Amerikas förenta stater må ha många styrkor, men här är jag övertygad om att de som samhälle trots utbredd gudfruktighet hamnat helt jävla snett. Att detta planerade mord ska väcka någon varaktig debatt kan man ju alltid hoppas på, men jag är tveksam när ex. Washington Post inte alls nämner saken i sin upplaga denna morddag (även om det har skrivits om det tidigare i veckan). I alla fall mobiliserar alla MR-grupper i landet rejält idag; for what it's worth.

Jordbävning med dödläge

Jaha. Val i Sverige. Finns något nytt att säga, så säger vi det - det verkar vara linjen som amerikanska medier generellt tänkte. Så föga förvånande går Wall Street Journal ut och pratar först och främst om "the entry into Parliament of the far-right". New York Times rubrikmakare är inne på samma linje och kolumnisten kallar valet en politisk jordbävning. USA:s public service-nyheter PBS News kör också glammig blid på Åkesson och historien om det parti som nu fått tåfäste i "the Riksdag". Washington Post inleder dock lite bredare, om Alliansens behov av att uppvakta "the Greens". Reuters noterar lite torrare det oklara resultatet men ser kronans successiva förstärkning gentemot dollar och euro som bevis på att det inte är mycket att oroa sig över. Nu är ju The Economist inte en amerikansk tidning, men eftersom de har större upplaga i USA än i Europa får de dispens i min lilla medievalkrönika. Rubriken talar om dödläge, men också om Reinfeldts personliga triumf. Slutligen, amerikanska nättidningen Huffington Post verkar inte tycka att det finns något nyhetsvärd alls i det svenska valet - inga länkar alls om valet, dock finns en del gammalt om Tiger och Elin. Förstås. Man kunde ju tycka att de åtminstone kunde ha konstaterat att svenske statsministern hade (fått) valt en ovanligt ful färg på sin enfärgade "power tie" denna historiska kväll.

"Det var Schlingmann som valde den, själv är jag färgblind."

Nu gäller det bara att valets stora "loser", som naturligtvis får lite eller inget utrymme i amerikanska artiklar om vårt val, tillsammans med fem röd-gröna kompisar som kommit in i Riksdagen infriar sitt vallöfte om att inte ge SD makt genom att lova att inte rösta i kammaren i fyra år. Det mandatet torde de väl i alla fall ha från sina väljare.

Änglastund med dyblöt hund

Vill bara dela med oss av ett par ögonblicksbilder från en utflykt härom veckan, då vi vadade ut i Shenandoah-flodens harmoniska sensommarflöde.

Från konstiga lilla Sweden

Som utlandssvensk är en minihobby given: att läsa nyheter om vårt land och dess medborgare i lokalpressen. Nu är ju Reinfeldt vs. Sahlin hemma uppe på medial stormnivå, men ännu ett mycket kyligt tema i amerikanska tidningar vad jag kunnat se. Sverigeanknytningarna här i DC har under sommaren fortsatt att främst vara knutna till den evige Stieg Larsson (etta och tvåa på pocketförsäljningslistorna i månader), men också oväntat ofta till en 31-årig Carlsson: Robyn. Den senare har nämnts frekvent i The Post och figurerade förra onsdagen på en helsida i en av gratismorgontidningarna under rubriken "She's Feeling the Beat". Kanske resultatet av några spelningar här i stan under sommaren. Mycket positiv kritik får hon i alla fall - kanske dags att uppdatera sig lite bättre (har nog inte mycket mer än "Show me Love" från 1997 på iPod:en). I alla fall, här är länkar till ett par intervjuer på CNN.com med Robyn respektive Jose Gonzalez från Göteborg. Underligt nog handlar intervjuerna lika mycket, om inte mer, om landet Sverige som om deras musik. Hmm, en viss fascination finns fortfarande kring det där udda landet i norr.

Robyn på 9:30 Club i DC i början av augusti.

På Borders, K Street, härom veckan

Agnes 6 år

Vår nyblivna 6-åring vill tacka för alla fina gratulationer som framfördes på varierade sätt. Hon var mycket nöjd med dagen som naturligtvis inleddes med uppvaknande till skönsång och paketer.

Skoldagen förgylldes med inköpta glasyrprydda muffins till hela klassen, och sedan med lek hemma med två av bästa kompisarna. Intentionen var att familjen sedan skulle gå på typ "spelhall för barn" alternativt bio, men efter en tillräckligt händelserik dag så föredrog Agnes att njuta av en film och popcorn hemma i mjuka soffan. Martin och jag passade under tiden på att tänka tillbaka på den där fredagskvällen för sex år sedan och bli lite lagom nostalgiska. Tillsammans med kidsen tittade vi igenom alla bilderna från BB, och man kan inte annat än förundras över hur fort tiden går.

På onsdag kl 16-18 stundar totalkaos här hemma. Agnes har bjudit in hela klassen (26 stycken), samt de övriga 13 bästa vännerna som inte går i klassen. Det var inte för inte som vi inte skickade ut inbjudningarna förrän idag...

Njutbar grå

Första regnet på en månad. Lite grådaskig morgon, och bara runt 20 grader idag. Gummistövlar och regnställ på, nystekta pannkakor i ryggsäck, skogspromenad i River Bend Park. Potomac-floden som en spegel när väl regnet slutat falla. Mysig promenad för hela familjen, inte minst för Tage, i alla fall när Agnes överkommit sin inledande skepsis, värdig en storrökares tvekan inför Mount Everest-bestigningen. De höga lövträden med sina katedralpelarstammar. Som Söderåsen fast med doping. Aaaah, andas!

Superstjärnorna och den dystrare framtiden

Bland de mer lärde inom min profession frodas just nu USA-pessimismen, två år efter investment-banken Lehman Brothers kollaps (som inledde den akuta finanskrisen globalt). I grund och botten handlar det självklart om en mängd olika orsaker till att experterna inte tror på snar återhämtning. Sett till det mer kortsiktiga verkar inte det finansiella systemet ha repat sig efter krisen, och de amerikanska hushållen generellt är fortsatt alldeles för skuldsatta. Liksom staten. Tvivel råder om det politiska systemets förmåga att hantera problemen, och i vilket fall finns inga jättesnabba lösningar; det tar tid att få obalanser ur systemen. Obamas återvalskampanj 2012 kan redan nu sägas hänga på en skör tråd - även om det inte är hans fel så kommer 4 år med knackig ekonomi knappast att hjälpa honom då. Om bl.a. detta skriver här den kände ekonomen Kenneth Rogoff. Denne har bl.a. varit chefsekonom på IMF 2001-2003. En av hans efterträdare, Raghuram Rajan, har nyligen kommit ut med en bok (Fault Lines) om krisens underliggande orsaker där han bl.a. pekar ut USAs brister på utbildningssystemet som ett långsiktigt hinder för bättre ekonomisk utveckling - istället för att leda världen på det området har USA sedan 30 år fallit tillbaka och arbetskraften är mindre och mindre anpassad för att konkurrera globalt. Rajan skriver många andra kloka saker också (jag har boken på nattduksbordet just nu), och även om han är mer nedtonad och mindre fyndig än ekonomsuperstjärnan Paul Krugman är han en pedagogisk och intelligent röst värd att lyssna på. Rekommenderas absolut även för icke-ekonomer. Efter den väntar på skrivbordet i alla fall nästa bok av en f.d. IMF-chefsekonom, Simon Johnsons 13 Bankers som grottar ner sig i det finansiella systemets excesser innan krisen.

Ja, överlag blir det lite mycket nördig läsning av den typen. Men det är ju svårt att inte bli inspirerad när man har så många möjligheter att gå på seminarier och presentationer med alla dessa nationalekonomins superstjärnor som man har när man jobbar där jag gör. Det ingår liksom för dessa att då och då komma och gästföreläsa eller göra en presentation på IMF. Paul Collier, Carmen Reinhart, Martin Ravallion, Rogoff och Rajan är väl inte några "household names" varken i USA eller Sverige, men inom ekonomkåren är de stjärnor som jag fått nöjet att "beskåda" de senaste månaderna. Och på fredag kommer Nouriel Roubini till fonden - hans ekonomkändisskap fick ordentlig fart i och med att han var en av de som tydligast förutsåg finanskrisen 2008-09, vilket också förärat honom smeknamnet Dr. Gloom (dyster). Ska bli intressant, om än kanske inte upplyftande.

Omåomigen

IMF jobbar för global makroekonomisk och finansiell stabilitet, Världsbanken jobbar för ökad tillväxt och minskad fattigdom. Så när man jobbar med styrningen av dessa institutioners är man en av de som sållar bland och implementerar idéer för att göra världen bättre? Nå, inte så mycket, i ärlighetens namn.

Bakom varje administrativ konstruktion finns som alla vet en kamp om makt och inflytande. I internationella organisationer i uppblåst perspektiv. Själv pendlar jag mellan att emellanåt tycka att det är ganska spännande med alla intrikata detaljer, förhandlingar och rykten; till att cyniskt konstatera att ett evigt pågående navelskådande maktspel inte är det vi borde använda våra resurser till. År ut och år in, förhandlingsrunda efter förhandlingsrunda, översyn efter översyn.

Här är en länk till New York Times-artikel om vad som pågår här på IMF för tillfället. Naturligtvis finns det oerhört fler nyanser i vad som pågår i detta byzantinska spel än vad man kan utläsa i artkeln, men just denna är i alla fall inte helt missledande, ensidig eller oinformerad (vilket tyvärr ofta är fallet). Låt oss konstatera i alla fall att det tar mycket, mycket av min tid.

Skolstart

Labor weekend är över och därmed är även sommaren officiellt slut häromkring. Märks dock ännu inte på kvicksilvret, som återigen steg en bra bit över 30 grader idag. Idag var det även skolstart i regionen och de allra flesta pooler har nu bommat igen för säsongen. Isak började på St Luke's Preschool och Agnes går nu i första klass på Westgate Elementary. Förväntansfulla och lite pirriga var de i morse, och nöjda och trötta var de på eftermiddagen.

But why D.C.?

Alltså, ibland är man trögare än annars. Det tog mig över 7 månaders boende att över huvud taget börja fundera på varför huvudstaden här heter som den gör. Alltså inte Washington-delen - den gubbens namn är ju överallt, men det där med District of Columbia. Alltså, svaret verkar inte vara så långsökt och de flesta av er skulle säkert kunna räkna ut det istället för att direkt kasta sig in och börja läsa på Wikipedia, som jag gjorde. I alla fall så var 1700-talets andra hälft en period med starkt neoklassicistiskt inflytande, dvs. man diggade gamla Rom i höjdarkretsar. Bland annat i poesin användes ofta latiniserade pseudonymer för att beskriva sina kära hemländer under denna tid. I de brittiska kolonierna i Nordamerika kom namnet Columbia i schwung som synonym till både Amerika och sedan till USA. Ursrpunget och betydelsen är förstås inget annat än "Columbus land". Namnet Amerika har ju egentligen samma typ av ursrprung, som en derivering av namnet på Christoffers upptäckarkollega Amerigo Vespucci.

Distriktets egen flagga!

Människor och bilar i massor

Jaha, idag har folk tvångsevakuerats från en av öarna i Outer Banks-kedjan. Här har vi det fortfarande kavlugnt och mycket varmt (27 grader kl. 9 på morgonen). Med tanke på det trafikkaos som förutspås (i dagens the Post tror man på värre än föregående år) så verkar det mer och mer troligt att vi håller oss hemmavid i helgen. Ska nog bli bra det med, speciellt om prognosen håller och vi får njuta av behagliga temperaturer runt 25 grader. Barnens badkvot verkar dessutom ganska mättad för säsongen.
Igår, på Martins födelsedag, åkte vi spontant ut till ett stort vattenland ca 20 minuters bilfärd härifrån. Det var varmt, och vi tänkte att det kunde vara kul att passa på en vardag, nu innan de snart stänger för hösten. Vi gick aldrig in... efter att ha köat ungefär en kvart så gav vi upp och åkte till vår "hemma-pool". Det var fler än vi som tyckte att det var en perfekt aktivitet en av sommarlovets sista dagar. Här är mycket folket åt vilket håll man än vänder sig!

Tälta med Earl?

Kommande helg är långhelg i USA - Labor Day infaller första måndagen i september. Innebär massivt tryck på vägnätet då många många en sista gång för säsongen vill komma ut till de härliga stränderna här på Ostkusten. Vi har haft tankar åt det hållet själva - kanske rentutav tältande i nationalparken Assateague Island på gränsen mellan Virginia, Maryland och Atlanten. Vildhästar och strand - låter schysst.

Men det ser ut att kunna bli en mer upplevelserik början på helgen än vad de flesta sannolikt önskar. Orkanen Earl har lagom till denna helg börjat ta fart nere i Karibien och är beräknad att sedan svänga upp längs kuststaterna. Outer Banks i North Carolina, vårt resmål för bara några veckor sedan (se den röda prick som jag lagt in på kartan nedan), ser ut att ligga värst i skottlinjen, även om en formell orkanvarning ännu inte är utfärdad för området. Precis till fredag kväll väntas detta maffiga lågtryck sedan ligga någonstans strax utanför Maryland eller Delaware, med regn och vind piskande hotellbeströdda stränder. Vår smarta plan för att undvika helgtrafiken, dvs att åka tidigt lördag morgon istället för fredag kväll, riskerar att kopieras av långt fler än väntat. Alternativplaner får börja smidas. Vi har ju badat rätt mycket i sommar ändå, eller?

Bilden ovan är hämtad från National Hurricane Center i Floridas hemsida.

Snart 35 år och äter med haklapp...

Till och med här borta lyckades vi med att ordna en liten kräftskiva. Inte ens speciellt svårt när IKEA erbjuder både kräftor, västerbottenost, samt haklappar och lyktor. Så i lördags hade vi en härlig kväll i glada svenskars samvaro, och sörplade kräftor samt lite OP, sjöng för Martin och åt hemgjord princesstårta. Jättemysigt!

Media kids

På min barndoms stora burk-TV byttes mellan de få kanalerna framme bredvid skärmen, men det var sällan något barnanpassat att kolla på. De timmar det visades något förutom testbilden, det vill säga... En medierevolution i mitt tidiga liv var annars när jag fick eget rum och en liten radio där. Upp till tretton och Traxx. Wow. Arkadspelen, typ Pacman, på båtarna till Danmark var inget jag någonsin fick spela men det var spännande att bara liksom kolla och känna på spakar och så. Och det var en stor händelse om man någonsin skulle ringa med riktnummer (fast varför skulle jag ringa någon över huvud taget; jag hade ju cykel).

Våra barn kommer aldrig att förstå, liksom vi väl inte kunde förstå våra föräldrars helt TV-fria unga barndom. För mina kids tar barnprogrammen aldrig slut på TV, och när föräldrarna försöker sätta gränser kan de smyga iväg och sätta igång en dator och lattja med något program (både Isak och Agnes har kört hårt på "lär dig läsa-sajten" Starfall.com på sistone - i alla fall något uppbyggande). Och var man än är, så fungerar det alltid för dem att låna (med eller utan tillstånd) mor eller fars iPhone. Med total och självklar oberördhet låter Isak fingrarna hoppa över skärmen för att få arga fåglar hämnas elaka grisar, eller duttar så gott han kan (dvs. ganska bra) i något annat litet spel. Annars kan både Isak och Agnes ägna lång tid (om de får) att ladda ner otaliga gamla Tom&Jerry, Piff&Puff eller Kalle Anka via Youtube till mobilerna. För dem är Skype med video det normala fjärrkommunikationssättet.

Jag vet att det bara är början. Jag menar, jag behöver ju fortfarande inte skicka dem ett sms när det är dags för middag, mitt bankkort har ännu inte krediterats för att betala skulder för våldsintensiva rollspel på nätet och det är fortfarande IRL (in real life) som de träffar sina vänner. Men digitala media är ändå redan en så självklar del av deras liv att vi som föräldrar måste förhålla oss till deras förhållningssätt till dessa. Bara att hänga på...

Saktfärdigt

Idag kom vi äntligen till skott och lyckades utföra det som har stått på att-göra-listan ett bra tag . Närmare bestämt att köpa en ny TV. För två månader sedan slutade vår förra TV att fungera. Efter initialt velande så sökte jag upp en TV-reparatör. Den var ju dock "bara" 3 1/2 år gammal. Fick efter några dagar besked om att det skulle kosta mellan $6-800 att laga den. Minst. Bara att ge upp. Sen blev det liksom inte av att skaffa en ny - vi vuxna tittar ju nästan aldrig ändå. Onekligen var det lite trist att vara utan TV just under pågående fotbolls-VM, men annars är ju TV mest barnens intresse. Ett mycket stort sådant, ska erkännas. De är helt tokiga i sina barnprogram och lät sig inte hindras av att vår gick sönder - så ofta de fick (eller kunde) ockuperade barnen istället Lucilas rum och TV (och även vi spanade väl på någon fotbollsmatch där, ska erkännas). Ja, incitamenten för att skaffa en ny fanns väl därför inte riktigt där. Till slut insåg vi att vi inte kan ha barnen hängande i hennes "enda" privata sfär vareviga dag. Så till handling. Släng och köp ny. Platt och stort, som sig bör. Någon massa TV-tittande lär det inte bli för min och Martins del, tror jag. Men kanske lite Wii som stått och dammat till sig, och kanske rentav kan det bli en mysig filmkväll redan denna veckan!

Nord och Syd

Ja, vi är väl många som minns Patrick Swayze m.fl. från "Nord och Syd" för ett ohemult stort antal år sedan, och kanske vet ni att Virginia, vår hemstat, och allt söder om dessa blev de konfedererade sydstaterna för 149 år sedan. Men efter besök i de klassiska nordstaterna tidigare i sommar var det dags för att åka lite mer in i sydstaterna under sista sommarsemesterveckan i år. Stränderna vid Outer Banks, Nordcarolina, en minst 10 mil lång smal landremsa en bra bit utanför den egentliga kusten i denna delstat, var vårt mål. Måste säga att dessa var riktigt imponerande; breda, vita, vackra, och tillsynes utan ände. De väldiga sanddynerna bakom stranden som ska skydda när höstorkanerna söker sig upp längs kusten är i och förr sig artificiella, de är en del av arvet från några av Roosevelts "New Deal"-insatser som gav nödvändiga jobb till dröser av arbetslösa under 30-talet. Men vackra ändå. Och fast man instinktivt tycker att det är vansinnigt så kunde även vi njuta av att ta vår 4-hjulsdrift ner på några av de superstora sandstränderna, finna vår plats och smälla upp parasoll med mera några meter från Atlantens vilda vågor. Visst, vi var ju amatörer (vår 8-sitsiga Honda är ett relativt litet fordon, fick vi lära); de riktiga amrisarna kom med stora "trucks" med extra påhäng på dragkroken där världens största kylbacker och ett gäng fiskespån bars fram; därtill med partytält, bord, stolar och grill med och så vidare med i lasten. Ni kanske kan inbilla er själva. En kulturell upplevelse - This is America!

Mötet mellan vågor från öster och sydväst vid Cape Hatteras var absolut slående, en höjdare. Det kändes som om man hade kunnat stå i timmar och stirra på detta scenario från den mjuka sandstranden - måste i någon grad likna det som man hört om vad som väntar söder om Kap Horn, fast i liten skala. Hade man varit fiskeintresserad hade det varit ett än större Mecka, det är uppenbart. Jag och Tage bevittnade landandet av en 1½-meters haj från stranden just vid den yttersta udden (ta det lugnt - den hakades loss och slängdes i igen efter fotografering). Klart är att vi kände att 4-5 timmars bilfärd till dessa något mindre exploaterade stränder är något vi gärna gör igen - klart charmigare än vad vi hittills sett i Maryland och Virginia. Och därtill hundvänligt, ett nog så viktigt kriterium för oss nuförtiden. Lille Tage diggade att gräva hål i bilens skugga men är grymt vattenrädd, stackarn. Bara ofrivilliga bad för honom... Annars har han nu tappat hälften av sina mjölktänder på någon vecka, växer som ogräs, charmar många och påstås av diverse "expertutlåtande" innehålla en stor del Sankt Bernard. Ja jisses.