Media kids

På min barndoms stora burk-TV byttes mellan de få kanalerna framme bredvid skärmen, men det var sällan något barnanpassat att kolla på. De timmar det visades något förutom testbilden, det vill säga... En medierevolution i mitt tidiga liv var annars när jag fick eget rum och en liten radio där. Upp till tretton och Traxx. Wow. Arkadspelen, typ Pacman, på båtarna till Danmark var inget jag någonsin fick spela men det var spännande att bara liksom kolla och känna på spakar och så. Och det var en stor händelse om man någonsin skulle ringa med riktnummer (fast varför skulle jag ringa någon över huvud taget; jag hade ju cykel).

Våra barn kommer aldrig att förstå, liksom vi väl inte kunde förstå våra föräldrars helt TV-fria unga barndom. För mina kids tar barnprogrammen aldrig slut på TV, och när föräldrarna försöker sätta gränser kan de smyga iväg och sätta igång en dator och lattja med något program (både Isak och Agnes har kört hårt på "lär dig läsa-sajten" Starfall.com på sistone - i alla fall något uppbyggande). Och var man än är, så fungerar det alltid för dem att låna (med eller utan tillstånd) mor eller fars iPhone. Med total och självklar oberördhet låter Isak fingrarna hoppa över skärmen för att få arga fåglar hämnas elaka grisar, eller duttar så gott han kan (dvs. ganska bra) i något annat litet spel. Annars kan både Isak och Agnes ägna lång tid (om de får) att ladda ner otaliga gamla Tom&Jerry, Piff&Puff eller Kalle Anka via Youtube till mobilerna. För dem är Skype med video det normala fjärrkommunikationssättet.

Jag vet att det bara är början. Jag menar, jag behöver ju fortfarande inte skicka dem ett sms när det är dags för middag, mitt bankkort har ännu inte krediterats för att betala skulder för våldsintensiva rollspel på nätet och det är fortfarande IRL (in real life) som de träffar sina vänner. Men digitala media är ändå redan en så självklar del av deras liv att vi som föräldrar måste förhålla oss till deras förhållningssätt till dessa. Bara att hänga på...