Nord och Syd

Ja, vi är väl många som minns Patrick Swayze m.fl. från "Nord och Syd" för ett ohemult stort antal år sedan, och kanske vet ni att Virginia, vår hemstat, och allt söder om dessa blev de konfedererade sydstaterna för 149 år sedan. Men efter besök i de klassiska nordstaterna tidigare i sommar var det dags för att åka lite mer in i sydstaterna under sista sommarsemesterveckan i år. Stränderna vid Outer Banks, Nordcarolina, en minst 10 mil lång smal landremsa en bra bit utanför den egentliga kusten i denna delstat, var vårt mål. Måste säga att dessa var riktigt imponerande; breda, vita, vackra, och tillsynes utan ände. De väldiga sanddynerna bakom stranden som ska skydda när höstorkanerna söker sig upp längs kusten är i och förr sig artificiella, de är en del av arvet från några av Roosevelts "New Deal"-insatser som gav nödvändiga jobb till dröser av arbetslösa under 30-talet. Men vackra ändå. Och fast man instinktivt tycker att det är vansinnigt så kunde även vi njuta av att ta vår 4-hjulsdrift ner på några av de superstora sandstränderna, finna vår plats och smälla upp parasoll med mera några meter från Atlantens vilda vågor. Visst, vi var ju amatörer (vår 8-sitsiga Honda är ett relativt litet fordon, fick vi lära); de riktiga amrisarna kom med stora "trucks" med extra påhäng på dragkroken där världens största kylbacker och ett gäng fiskespån bars fram; därtill med partytält, bord, stolar och grill med och så vidare med i lasten. Ni kanske kan inbilla er själva. En kulturell upplevelse - This is America!

Mötet mellan vågor från öster och sydväst vid Cape Hatteras var absolut slående, en höjdare. Det kändes som om man hade kunnat stå i timmar och stirra på detta scenario från den mjuka sandstranden - måste i någon grad likna det som man hört om vad som väntar söder om Kap Horn, fast i liten skala. Hade man varit fiskeintresserad hade det varit ett än större Mecka, det är uppenbart. Jag och Tage bevittnade landandet av en 1½-meters haj från stranden just vid den yttersta udden (ta det lugnt - den hakades loss och slängdes i igen efter fotografering). Klart är att vi kände att 4-5 timmars bilfärd till dessa något mindre exploaterade stränder är något vi gärna gör igen - klart charmigare än vad vi hittills sett i Maryland och Virginia. Och därtill hundvänligt, ett nog så viktigt kriterium för oss nuförtiden. Lille Tage diggade att gräva hål i bilens skugga men är grymt vattenrädd, stackarn. Bara ofrivilliga bad för honom... Annars har han nu tappat hälften av sina mjölktänder på någon vecka, växer som ogräs, charmar många och påstås av diverse "expertutlåtande" innehålla en stor del Sankt Bernard. Ja jisses.