Vad sa du att ni gjorde, morfar?

Det känns dystert när man känner, efter några duster med att söka förstå amerikanska inrikespolitik, som om landet verkar vara på väg åt fel håll i en rad frågor. Som att stora delar av kollektivet är på jakt efter ett idealiserat förflutet som inte längre kan återskapas, och under jakten har den moraliska kompassen börjat imma igen. Skönt då att emellanåt påminnas om de möjliga längre perspektiven. I en artikel i the Post i helgen pekade den amerikanske filosofen Kwame Anthony Appiah kort men kärnfullt ut några (främst amerikanska) samhällsfenomen som torde ligga bra till att fördömas av framtida generationer, och där positiv förändring därför borde vara möjlig politiskt.

Vad tror då vår filosof? Jo, vi ska leta där motargumenten mot ett samhällsfenomen redan finns formulerade , där moraliskt koherenta argument för fenomenet saknas och där företrädare för fenomenet väljer att blunda för fakta som skulle tvinga dem att ändra åsikt. Fyra kandidatfenomen för framtida kritik presenteras: det amerikanska fängelsesystemet (där 1% av landets vuxna sitter inlåsta, en högre andel än i någon annan del i världen); industriell köttproduktion (oavsett syn på människans rätt att äta djur så finns det verkligen flera grader i helvetet, och här är det värre än i ex. EU); institutionaliseringen och isoleringen av de äldre (reell fråga i hela den industrialiserade världen men aningen svårare här där man flyttar oftare och längre), och slutligen den mest uppenbara kandidaten: den pågående miljöförstöringen.

Med artikeln gav Appiah mig lite mer hopp om positiv förändring i det längre loppet. Hoppet bygger dock på en tro på att våra samhällen utvecklas mot något som kan sägas vara en högre eller bättre moral, och det är i sig tyvärr inget annat än ett optimistiskt antagande. Men intressant övning är det att fundera över vad jag ska svara barnbarnen.