Ingen jantelag här inte

"Att söka jobb är ett heltidsjobb i sig" är en fras man får höra ett antal gånger när man har ställt sig till arbetsmarknadens förfogande. Jag vet inte om det verkligen är så, men nog tar det tid, men framför allt ork och inspiration. Jag fick alldeles precis en gnutta mer inspiration då jag åtminstone fick ett svar på en ansökan. Under några millisekunder trodde jag att de skrev till MIG. Ett andetag senare insåg jag snabbt att det var ett standardsvar som de skickar ut, men det kändes i alla fall helskönt att svart på vitt se att MITT CV är mycket imponerande, och de vill gärna behålla det i fall något annat tillfälle skulle dyka upp. Naturligtvis var de inte tillräckligt imponerade, då jag inte ens blev kallad till intervju. Men då arbetsgivarna i de flesta fall överhuvudtaget inte hör av sig så blev det ändå något slags hopp. Det finns nu ett mejl i min inbox som gäller ett jobb jag hade sökt..... Annars så känns det nästan som att det kan kvitta om jag skickar in ansökningar eller inte. Hur ska jag kunna utmärka mig från alla de andra x-hundratals som söker? I 99% av annonserna står det att man inte får ringa. Det innebär att man inte heller får "titta förbi". Hittills har jag endast hittat en annons som verkligen, verkligen stämde in på min profil, men det fick jag inte söka för att jag inte har "green card" (ett arbetstillstånd som är lite annorlunda mot det slags arbetstillstånd som jag har). Var på ett seminarium där de upplyste om att arbetsgivare inte får fråga om en visum/arbetstillstånd-status. Liksom att de inte heller får fråga om ålder, civilstatus, etnicitet etc. Men vad hjälper det? Så är det ju i Sverige också. Det brukar dock inte hindra att det under en intervju frågas huruvida den unga kvinnan snart tänker skaffa barn.
Jag har fått klart för mig att man måste nätverka. Ut och tala om att man är störst, bäst och effektivast. Med andra ord mycket svenskt...eller inte. Jag känner mig inte helt upplagd för att marknadsföra mig själv. Speciellt inte efter fyra års bortavaro från arbetsmarknaden. Men helt frankt. Vill jag börja jobba så har jag inget val. Nu på tisdag så ordnades det en "Networking Happy Hour" av IMF's familjeförening. Det blir lite som klubben för inbördes beundran (eller "avundan"?), men det kan nog vara en bra start för mig.