Borta bra men hemma bäst

Men vad är egentligen hemma?
"Wherever I lay my hat." är ett citat som jag känner ligger nära till hands för att svara på den frågan. Skåne har under många år varit en romantisk dröm för mig och Martin då vi endast har varit där på semester de senaste tolv åren. Men det är där vi kommer ifrån, och där är väldigt vackert när man kommer dit på sommaren med de ljuvliga böljande fälten, pileträden och de härliga sandstränderna. Och lägg därtill familj och vänner!
Vi hade en lugn och skön semester i år. Tack vare Elsa så minimerade vi farandet och koncentrerade oss på att vara tillsammans med familjen. Det blev sköna dagar både i Vellinge och Åstorp med omnejd, samt Chateau Säljö i Karlskrona skärgård, och ett par dagar i Vimmerby.
Hur som helst så är det också skönt att vara tillbaka här med Tage, Lucila och alla våra saker. Det är ännu rejält varmt här så vi passar på att njuta de sista dagarna som poolen är öppen innan det är dags för höstterminens allvar och skolstart i nästa vecka.
Tack alla för en fin sommar tillsammans!

Svart på vitt

Med detta dokument i sin hand blir det så mycket mer konkret att våra år i Washington inte var en tillfällig "Gringo Challenge", utan att detta är en utmaning som kommer att följa oss i våra liv i många år framgent, vart det än tar oss. Eller ska vi säga "Gringa", Elsa?

Gräset på andra sidan

Vi har förstått att det varit en ovanligt regnig och kall sommar i Sverige fram till för några dagar sedan, något man inte kan säga om amerikansk sommar modell 2012. Juli månad i Washington var den näst varmaste sedan mätningar började göras, och rent ärligt så är det inte heller så härligt. Bara någon dag efter det att Elsa föddes (18 juni, det minns ni väl?) så steg kvicksilvret över 90 grader Fahrenheit (32 grader), och har med ytterst få undantag fortsatt att toppa den nivån. Varje dag. Den högsta temperatur vi haft var 106 grader F, eller 41 grader C. Som numera daglig cyklare så kan jag meddela att fartvind slutar att vara skön någonstans strax under 40 grader - därutöver känns det mest som när man sticker näsan för nära en öppen varmluftsugn. Hög luftfuktighet hjälper inte, kan nämnas, och även om jag nästan skäms över att säga det så har jag faktiskt föredragit att spendera denna sommar inomhus. Det gör Tage och Elsa också, för den delen.

Gräset då? Jo, trots värmen är det fortfarande lite grönt här i DC-regionen tack vare det myckna åskandet. Sådan "tur" har de inte haft i andra delar av den nordamerikanska kontinenten, som nu upplever en av de värsta torkperioderna i mannaminne. Ja, faktiskt är det så illa att mer än hälften av USA:s kommuner (counties) är deklarerade som "katastrofområden", och tre fjärdedelar av landets yta bedöms lida av någon grad av torka. Många jämför denna med sommaren 1934, vilken fördjupade den dåvarande pågående depressionen och ledde till stort lidande.

Hett hjärta

Ja, det är ju inte så att ekonomin nu ser strålande ut direkt, men de ekonomiska effekterna blir säkert mindre denna gång - jordbruket spelar förstås en mycket mindre roll nuförtiden. Inte så att dessa effekter är helt oviktiga, inte ens för er som läser denna blogg långt bortifrån. USA är normalt en av världens största exportörer av vete och majs, så bröd- och köttpriser världen över kan mycket väl komma att stiga mer än vad de redan gjort denna sommar. Och vem vet, kanske kan det spela president Obamas motståndare i valet i höst i händerna att "allt" verkar gå illa för tillfället. Obama kan förstås då alltid försöka överföra fokus på de amerikanska framgångarna i OS. Vi som tvingas se Londonfesten via NBC har i alla fall intrycket av att de vinner typ allt. Och jag vet inte om det är tack vare Elsa eller medial indoktrinering men lite medryckande är det...

Oamerikansk och osvensk

Jag har lyckats med konststycket att få förlängd pappaledighet från IMF. I och för sig har jag inte gjort mycket mer än att ansöka om det, men nu har jag i alla fall fått godkänt för hela 40 dagars ledighet istället för de normala 5 dagarna (vilka jag redan tagit). Detta må vara påvert i jämförelse med vad Sverige kan erbjuda sina pappor, men det gäller väl att vara glad för det man kan få. Så ett stort ”YES” borde vara på sin plats.

 

Man måste i vilket fall ta ut dessa dagar under barnets första sex månader, så det har varit bråda dagar att försöka planera in när detta ”under” ska kunna ske. Ser mycket fram emot detta, och jag tänker definitivt sträva efter att vara så oamerikansk som möjligt under mina lediga veckor, i alla fall om man tar Yahoo’s nya (och gravida) VD Marissa Mayer som måttstock: "My maternity leave will be a few weeks long, and I'll work throughout it.”

Minnes(ota)bygd

Det tog 40 minuter för mig och Isak att åka i vår hyrbil upp längs St. Croix-floden från Stillwater upp till Taylors Falls i östra Minnesota. I boken "Utvandrarna" tar det Karl-Oskar, Kristina och deras resesällskap från Ljuders socken i Småland tre dagar att vandra den sträckan till fots. Det är en av deras sista etapper innan de når fram till de nybyggartrakter som i berättelsen från och med slutet av sommaren 1850 blir deras hem. I verkligheten var de tiotusentals personer från Skåne, Småland, Hälsingland o.s.v. som verkligen gjorde denna resa, och som med inget annat än sina händer och enkla verktyg byggde sina hus på marken runt sjön Ki-Chi-Saga.

Byn/staden Stillwater vid St Croix-flodens strand.

Paddling på samma flod strax söder om Taylors Falls (där K-O och K hade sin postadress)...

Det är svårt att framför sig se dessa människors strävanden, trots att sjön ligger där den gör (lyssnande till namnet Chisago Lake), trots att de andra ortsnamnen stämmer, trots att det hus som Vilhelm Moberg använde som förlaga till den fiktiva familjen Nilssons hem står upprätt på sluttningen ner mot sjön, till och med med ett äppelträd bredvid (mina kunskaper räckte inte till för att säga om det är en Astrakan, men det skulle inte förvåna mig). Dagens raka, jämnt asfalterade vägar genom försiktigt böljande majsfält och skogsdungar, avbrutna av små samhällen (och ett och annat McDonald's) gör det svårt att förstå hur det kan ha varit; svårt att förstå vilket mod och vilken uthållighet som måste ha krävts av dessa nybyggare. Förra helgen när jag och Isak åkte förbi var det 33 grader varmt där, och bara de övergivna hockeyrinkplanken som står här och där i byarna vittnade om att man på denna plats faktiskt (också) hade och har fem månaders sträng vinter att uthärda. Nej, utan Mobergs berättarkraft hade det aldrig gått att fantisera fram bilden; men nu går det med ett nödrop.

Vattentornet i byn Lindström, en av tre orter längs huvudvägen som numera skär rakt igenom och delar upp det som en gång var Ki-Chi-Saga-sjön.

Vilhelm Moberg-statyn i Chisago City.

Karl-Oskar huset vid sjöns södra strand.

Solnedgång över gammal "svenskbygd".

Isak  vid talande väggmålning inne i Lindström

K-O och K. Men som ni kanske vet är ju detta bara en efterapning av statyn som står i Karlshamn.

Annars blev det inte mycket "rent" turistande för oss denna resa upp till Minnesota. Det var ju främst för att hälsa på Isaks bäste kompis Leo, som spenderar en del av sommaren hos sin mormor och morfar i Minneapolis, som vi åkte dit. Och vilken fröjd det var att se hur de firade Leos sexårsdag och lekte i dagarna tre i det charmiga, sekelgamla huset vid Lake of the Isles inne i denna blaffa till mellanvästermetropolis vid Mississippis strand, trots feber och annat (ref. till Pias förra inlägg).

Nu får det vara färdigskrivet för denna gång. Ja' tyar ente mer.

Höga trösklar

Vilken vecka! I onsdags fyllde Elsa en månad, vilket vi inte firade med tårta, men väl med ett hälsobesök. Kvällen innan hade barnen kommit i säng väldigt sent då Isak och Martin inte landade förrän klockan 20.30 efter sin Minnesota-färd. Således tog vi det lite lugnare denna morgon, vad gjorde väl det om Agnes och Isak kom lite senare till camp den dagen. Elsas doktorstid var vi dock tvugna att passa. Innan vi stressade ut genom dörren skulle vi bara kolla lite på Agnes öron, då de återigen hade svullnat lite. När jag undersöker öronen närmare så ser jag inte längre de små plopparna som ska sitta på baksidan för att hålla örhänget på plats. Den vänstra lyckas jag efter en del "grävande" få ut, men den högra var omöjlig. Jaha, vad göra? Agnes fick följa med till läkaren, och det kändes rätt så bra att bestämma att inte heller Isak skulle gå på camp den dagen då han ju faktiskt fortfarande var lite hostig och hade haft feber dagen innan (dock inte längre, så det var inte aktuellt att han skulle undersökas när vi var hos doktorn utan han hängde i väntrummet medan jag var inne med flickorna). Först kan jag säga att allt var utmärkt med Elsa, och att om det skulle anmärkas på något så hade hon gått upp i vikt lite för bra då vågen nu visade 4750g (men då det enkom kommer från amning så är det ok). När doktorn såg Agnes öron så blev hon lite mer bekymrad. Hon försökte med pincett men lyckades inte bättre än vad jag hade gjort, utan rekommenderade en tur till akuten för att operera bort det. Således, Martin fick snabbt packa ihop på kontoret och sedan jobba hemifrån den eftermiddagen då Isak vid det laget hade blivit mycket sämre och behövde komma hem och sova. Elsa, Agnes och jag installerade oss i väntrummet på George Washington University Hospital, där vi sedermera tillbringade de närmaste fyra timmarna (trots att man betalar DYRT för vården här så får man vackert vänta)! När vi äntligen blev omhändertagna så kunde en skicklig läkare ganska snabbt lirka ut örhänget. Detta gjorde hon utan bedövning och med hjälp av en jättepincett. Hjälp, vad modig Agnes var som stod ut med detta! Under tiden hade Isak sovit bort hela eftermiddagen och var rejält hängig. Stigande feber och noll aptit. Han klagade några gånger över lite ont i örat, ja kanske till med att det gjorde lite ont i båda öronen, men det förklarade vi med kombinationen förkylning och flygning dagen innan. Det går snart över tänkte vi. Så fel vi hade! Nästa dag var han fortfarande som en urlakad trasa (inte så konstigt med tanke på att han inte ätit ordentligt på flera dagar). Febern hade kommit och gått i fem dagar vid det laget. Kanske dags att även han fick ta en tur till doktorn denna dag. Martin ringde till jobbet och anmälde en sjukdag, så jag slapp tack och lov att själv sköta alla turer till doktorn och camp runtsläpandes på lilla Elsa. (Lucila har semester denna veckan.) Så Martin tog Isak till doktorn där hon snabbt konstaterade att han hade dubbelsidig öroninflammation, samt lunginflammation! Hon tillade att de flesta barn hade varit storgråtande med trumhinnor som såg ut sådär.... Usch, vad man känner sig usel som förälder. Men det var inte så lätt att gissa hur dålig han verkligen var när han själv inte verkade så besvärad. Han går nu på en dunderkur penicillin för att få bort alla elaka bacilluskor innan det bär av till Sverige i nästa vecka. Efter dessa dagar kan vi konstatera att båda de stora barnen har rejält höga smärttrösklar!

Utvandring då och nu

Som tillägg till Martins förra inlägg kan jag kommentera att jag läste den charmanta Moberg-serien för snart två år sedan och har varit sugen på att åka till svensktrakterna alltsedan dess (men jag få ju skylla mig själv att jag inte har drivit igenom det). I samma veva som jag läste om utvandrarnas strapatser så fick vi brev från Skatteverket som löd något i stil med "ni har nu utvandrat". De som har läst böckerna kan säkert förstå hur hela jag skrek 'NEJ, vi har INTE utvandrat, vi bor bara utomlands i några år!'. På Kristina och Karl-Oskars tid var utvandring något som var på livstid. I bästa fall kunde de få några brev om året från dem därhemma. När de bestämde sig för att bege sig från Sverige så hade de ingen aning om vart de skulle hamna eller hur det skulle gå. Det är verkligen flera universum från vår verklighet där vi kan hålla koll på allt som händer hemma från nyheter, TV-program och väder, och till och med se dem som vi pratar med via Skype. Något som vi för övrigt kan göra obegränsat då det inte ens kostar något. Därtill kan vi sedan cirka ett år tillbaka skypa varifrån som helst via våra mobiltelefoner.
Det som är lika då som nu, är att utvandrarnas barn blev amerikaner vid födseln. Så och vår lilla Elsa. Hon har nu fått sitt amerikanska födselbevis och imorgon ska vi påbörja processen för att anskaffa hennes första amerikanska pass. Om allt vill sig väl (biljetter är redan köpta) så anländer hon sitt andra fosterland för första gången den 13:e augusti.