Tack till vår fru. Och till oss själva.

Vi är på väg hemåt efter några kaosartade sista veckor i Washington (till och med så att detta skrivs sittande i British Airways lounge på Dulles Airport). Men tamejtusan, en fräsch bil står sedan igår i hamnen i Baltimore och väntar på transport till Göteborg, flyttlasset har gått från North Taft Street med destination Greater Malmö och en andra bil blev till slut såld, och betald, 6 timmar innan flyget till Norden skulle avgå. Vi har nu på morgonen också tagit farväl av Lucila, som nu flyttar hem till Guatemala. Hon kom upp i fem och ett halvt år tillsammans med familjen Holmberg - inte det en liten bedrift. Och så har vi hunnit med en massa au revoir-middagar, fikor etc. Sömnen har månne fått lida lite, men nu känns det bra.

Många familjehjältar finns det förstås i allt detta drama, men nu vill jag bara nämna vår lilla Elsa. Hon är för det allra mesta ett stort solsken, men om det är något hon inte direkt gillar så är det att åka bil, eller rättare sagt att sitta fastspänd i sin stol. Alla som rest med skrikande småbarn vet att det inte är direkt njutbart och inte så lite uppstressande. Men ur desperation kommer lösningar, credd till Pia för att hon fann en nyckel för Elsa. Sedan spädaste ålder har nämligen musik (nästan) alltid fått henne lugnare, men inte vilken musik som helst. Det ska nämligen vara låten "Ave Maria Païen" ur musikalen "Notre Dame de Paris", sjungen (på franska förstås) av en viss Hélène Ségara. Denna har ljudit i bilen så många gånger att Elsas storasyster börjat plocka upp och sjunga den ganska väl, trots att hon förstås inte förstår vad det handlar om. Nu återstår det att se om lilltjejen blir katolik med tiden, men i så fall tar vi den saken då. What works, works - merci à la maman du Seigneur. Och detta har varit en liten men inte alls oviktig detalj i det som gjort att våra sista månader i USA faktiskt fungerat relativt väl. Vi är tokiga, men ganska duktiga.
http://www.youtube.com/watch?v=UY30Qgj6LJM&sns=em

Snart börjar en ny utmaning. Vinterkängorna sitter på!

Reklamlivet

Vi kan alltid diskutera hur genomkommersialiserad vår värld är, men personligen är det ganska sällan som jag känner att jag skulle passa i en reklamfilm för någonting. Två undantag nyligen. Det första när förra veckan fick se min 6-årige sons glugg efter den första tappade tanden via Skype. Långt där borta i vintriga Skåne satt en väldigt stolt kille, och på andra sidan pappan i DC som kollade in och jublade med honom. Sedan den andra, när min yngsta dotter i euforisk entusiasm i badkaret totalt stänkte ner mig till en sådan grad att man kunde fråga sig vem det var som badade och vem det var som höll koll. Nåväl, två små lyckliga barnögonblick i en period av mindre upplyftande, tungrott pusslande inför nu mycket snart förestående flytt och sorti från den amerikanska manegen.

Sluttjatat

Jag måste säga att jag är lite förvånad och också lite stolt över att vi så väl lyckats hålla igång vårt bloggande under våra 5½ år boende utomlands. I Guatemala var det kanske lite lättare att hitta saker som var annorlunda och förtjänade att skrivas om, men vi har hållit tempot hyggligt uppe även här i Washington. 288 inlägg, detta inräknat, på 36 DC-månader ger ett snitt på 8 inlägg per månad. Guatebloggen hade 344 inlägg på 30 månader, ett snitt på nästan 11½ inlägg i månaden. Hoppas att det har varit glädjande för er läsare att följa oss på detta sätt. Även om vi inte skrivit om allt så måste nog sägas att bloggarna nu utgör en anständig krönika över några mycket händelserika år i våra liv. Ska bli roligt att läsa om igen så småningom - ärligen så har jag nog redan läst mycket av den flera gånger om.

Bloggrelaterade konflikter, då? Nja, det har väl blivit några gånger som Pia blivit sur på mig för att jag skrivit om sådant som hon tänkt sätta ner sina tankar om. Så lite samordning har skett oss emellan därefter. Bland annat kom vi överens om att hon skulle skriva något om det hus som varit vårt hem sedan vi flyttade hit i juni. Och jag har påmint och tjatat, men det har aldrig blivit tillräckligt viktigt för Pia. Men du älskling, vet du vad, nu har ju halva familjen redan flyttat hem till Sverige för gott (så länge nu gott är) - jag struntar i att det är ditt territorium!

 

Ovan och nedan finner ni således, för dokumentationens skull, några bilder på det tidstypiska, dubbeltillbyggda 50-talshus i området North Highlands i norra Arlington, Virginia, som blev Elsa Greta Nova Holmbergs första hem. Jag kommer att sakna husets läge, närheten till cykelvägen som på nolltid (allt är relativt) tagit mig in till jobbet i centrala DC. Community Centret mittemot vårt hus, där barnen gått på karate, var oslagbart placerat. Gräsmattorna kring centret där Tage lekt med otaliga andra hundar, och där jag och Isak "spelat" ett otaligt antal matcher i amerikansk fotboll, har varit "vårt". Den lilla skogsslingan som löpte bland höga popplar och vild bambu som avskilde området från George Washington Parkway - där promenerade vi allihop den dagen då Elsa föddes, och där gick jag med Tage under hans sista USA-promenad. Löven hade då förstås fallit och mellan stammarna kunde vi spana ner över Georgetowns ljus som speglade sig i Potomacflodens mörka vatten. Huset var rymligare än man kunde tro. De hade plats för oss alla, utan problem, inklusive Lucila, samt alla våra grejer, mycket av dem i den oinredda källaren. Annars var huset nyrenoverat, inte superproffsigt gjort men ändå till ett mycket fräscht skick. Två pyttiga badrum kändes som "hardship" jämfört med den lyxigare tillvaron ute på Prout Place, men summa summarum så gick det förstås bra. So bye, bye 2136 North Taft Street i Arlington, VA. Tack för oss - du var en frälsning när vi verkligen behövde dig!
  

Something wrong

Nynnade på introt på Aerosmiths "Living on the edge" när jag cyklade till jobbet idag. Den börjar, för er som inte har låten i skallen, med "There's somethin' wrong with the world today, I don't know what it is, Something's wrong with our eyes...". I alla fall, det var temperaturen som triggade mig - 16 plusgrader på morgonen den 14 januari här i DC. Tänkte på superstormen Sandy, sommarens torka över hela kontinenten, och sedan på värmerekorden i Australien senaste veckan. Kom fram till att i mitt sinne råder inget tvivel om vad som är fel. Inte för att 16 grader i januari är obehagligt fysiskt, tvärtom, men om man som jag länkar det till globala utsläpp så tar det ju udden av det positiva av att kunna cykla utan vantar. Det riktiga problemet är inte att vi inte förstår att den globala uppvärmingen kommer att ge mycket mer katastrofväder (eller i bättre fall underligt väder). Problemet är att vi verkar stå utan politiska lösningar på hur vi som globalt samhälle ska genomföra de nödvändiga ekonomiska och sociala förändringar som på sikt kan dämpa uppvärmningen och begränsa dess skadliga effekter. Om nu inte några smarta ingenjörer kan rädda oss, förstås.

Som individ måste jag erkänna att jag inte vet om jag personligen är beredd att justera mitt liv på det sätt som kanske krävs (ägaren av två jättebilar har talat...). Men jag är i vilket fall stolt över att Sverige går i relativ ledning i frågan, och lovar att inte gnälla över höga bensinpriser när jag flyttat hem (kan inte lova samma sak om vädret/mörkret, sorry...). Politiskt ledarskap är i vilket fall helt centralt, och Sverige har kommit en bra bit. Men samtidigt, när man levt här i USA och ser hur amerikanerna, 33 gånger fler än vi svenskar, bor och lever, så undrar jag försiktigt om det kommer att spela någon roll. Med tanke på att 1,3 miljarder kineser följer en energiförbrukningsmodell mer i stil med USAs än med Sveriges så känns det hela övermäktigt. Har ni sett bilderna på smogen i Peking senaste dagarna? Skrämmande.

Kommer våra barnbarn och barnbarnsbarn att förlåta oss?

Halvt avslut

Det är inte varje dag som halva familjen flyttar över ett världshav. Så när en sådan dag inträffade i torsdags så var det lite stressat, faktiskt så stressat att vi glömde bort en av de elementära resereglerna: kolla om flyget är planerat att avgå i tid! När jag gjort två turer till Dulles-flygplatsen, en med väskor och en med familj, så var det till ett totalt kaos vid incheckningsdisken som vi kom fram. Ingen information hade skickats ut, men ryktet i kön gick att det var nio timmars försening, eller kanske att flyget till och med skulle ställas in. När Pia slutligen kom fram fick hon veta att barnen bokats om med en Lufthansa-flight och hon själv med något annat plan. Och hunden som skulle ut på sin första flygtur vet jag inte ens vad de hade tänkt kring. Nåväl, det spelade ingen roll, allt bokades tillbaka när besked utgick att flighten slutligen lämnat Köpenhamn tio timmar sen, och att det därmed skulle bli en flight på "vårt" håll. Om än sent - den utsattes till 2.30 på morgonen, över nio timmar senare än tidtabellen.

Slutligen efter diverse strul fick hela familjen, inklusive Tage, åka hem igen i god Washingtonrusningstid. Bagaget kunde vi lämna på flygplatsen. Det lustiga var att all stress och olust som jag känt innan på dagen liksom smälte bort. Några oväntade extratimmar tillsammans, utan andra måsten än att bara vara. Det blev faktiskt ganska bra. En snabbt ihopkomponerad middag, och sedan mys med barnen. Vi tvingade dem så småningom att lägga sig ner och vila, och till vår förvåning somnade Agnes och Isak gott, den ena på soffan i julgransljusens sken och den andra under Redskinsfilten bredvid pappa i sin egen säng. Pia och Elsa hittade en egen hörna där de snusade. Tage fick en lång extrarunda. Och det var tappra barn som sedermera tvingades upp för återfärd till flygplatsen, och enligt uppgift höll god min tills de kom ombord och lyfte från sina liv i Washington klockan tre på morgonen en fredag. Tage var också duktig, även om man inte direkt kan säga att det var frivilligt som han gick in i sin bur. Det var sorgligt att sedan höra hans skall ekande i den nattödsliga, stora terminalen när vi andra vandrade bort mot säkerhetskontrollerna.

Om hemresan kanske Pia kommer att skriva mer, men ryktet gör gällande att det åtminstone var en liten pojke som beställde mycket Sprite och glass framme i Business Class. Och de kom alla välbehållna fram och hem till gamla och nya hemlandet! Jag saknar dem här, men ännu är min gringo challenge inte helt färdig.

Last Christmas

Jag måste erkänna att det blev en "mer ordentlig" jul 2012 än vad jag på förhand trodde. Med flytt inpå knuten kände jag och Pia det emellanåt som om vi borde lägga ner alltihop detta år. Vilket vi förstås aldrig gjorde, och vilket förstås aldrig skulle ha gått med två så jultokiga barn som Agnes och Isak. Det blev till och med ett fint svenskt julbord till sist, om än inte brutaldignande. En fin julgran, snö(flingor) på julafton, snygga pepparkakshus, godaste pepparkaksdegen, sju sorters julöl, hej tomtegubbar och julsnaps, samt fler julklappar än vi på förhand hade för avsikt att skaffa - ja, det enda som fattades var väl en lagom dos av tjocka släkten. Vi kompenserade med att dinera med kanadensare på julafton, och ryssar och amerikaner på juldagen. I Agnes klappskörd behöll rosa plast en fortsatt framträdande placering, medan för Isaks del var detta året då allt som luktar amerikansk fotboll totaldominerade. Elsa gillade som väntat sina presentsnören mest.

Stora ögon på julaftonsmorgon

Mellandagarna for snabbt förbi med lite jobb, en del fixande och någon utflykt. I fredags åkte hela familjen till Richmond, Virginias delstatshuvudstad, för att slutföra pappersarbetet för exporten av Tage. Vi förlängde utflykten genom att också svänga förbi Williamsburg för lite snabbturistande på en av de första orter som engelsmännen etablerade på 1600-talet. Eftermiddag och kväll spenderade vi på ett stort nöjesfält nära Williamsburg, där vi fick tillfälle att njuta av några sista jättedoser bjällerklang, tomtehysteri och överdådiga juleljusdekorationer, alltsammans ackompanjerat av vrål från sockerstinna barn och ungdomar som trotsade kylan i karusellerna.

Virginia Capitol, Richmond

Busch Garden, inklusive med fejkade snöflingor. Smakade tvål, sa barnen.

Standarden är satt!