- Vi har en vansinnigt stor TV. Men bara en, och enbart barnen tittar på den. Ännu.
- Vi har en stor, tung bil. Men bara en och vi kör den inte inom bostadsområdet. Ännu.
- Vi har gått upp lite i vikt sen vi kom hit. Men är smalast i vänkretsen. Ännu.
- Vi handlar på kredit. Men betalar av allt varje månad. Ännu.
- Vi grillar mycket och dricker gärna öl. Men inte Bud Light och liknande. Om vi inte måste.
Språket är värst. Barnen pratar mer engelska än svenska hemma. I alla fall med varandra; vi vuxna anstränger oss för att inte glida med. Det händer ibland. F'låt, amerikanska ska det ju vara förstås. Svenskan fungerar förstås fortfarande bra. Det dyker upp små kära blandningar emellanåt - Isak vill gärna ha på sig sina "Jump-a-shoes", till exempel. Men vi måste vara ärliga - ett år efter Guatemala har avlatiniseringen gått långt. Isak pratar inte längre spanska, även om han förstår mycket fortfarande. För Agnes kommer det fortfarande enstaka meningar på spanska vid behov, men inte mer. Vi drömmer alla på engelska. Eller amerikanska. Titlar i bloggen är ett kapitel för sig.
Agnes betyg för andra kvartalet i förste klass kom hem idag. Upp från Satisfactory till Good på språkdelarna (Written, Reading, Oral). Hennes uttal är bäst i familjen. Vi vuxna får ofta den artiga frågan "And what's that accent I'm spotting?".
Jo, 6-åringen får betyg. Fyra gånger om året från förskolan och uppåt gäller här i vårt "county". Per ämne ges betyg för både nivå/kunskap (achievement) och ansträngning (effort). Därtill uppförandebetyg på 10 olika underkategorier. Totalt 30 bokstavsbetyg. Agnes bryr sig inte. Ännu. Även om man förstås måste ta varje enskild bokstav med en nypa salt, så gillar jag som förälder denna tydliga uppföljning. Är det amerikanisering?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar