Beltway Blues

Vi bor inom höravstånd från Washingtons stora ringled, the Capital Beltway. Sedan 1970-talet har journalister och andra politiska kommentatorer använt begreppet "inside the Beltway". På Wikipedia står bl.a. följande:

"Inside the Beltway" is a phrase used to characterize parts of the real or imagined American political system. It refers to the Capital Beltway (Interstate 495), a beltway that encircles Washington, D.C., the capital of the United States. It is meant to invoke matters that are important primarily within the offices of the Federal government, its contractors, lobbyists, and the media which cover them. The term is also employed in a literal, geographic sense in the Washington, D.C., area to describe the city and those portions of Virginia and Maryland that are close to the nation's capital. This includes all of Arlington County, Virginia; the city of Falls Church, Virginia; most of the city of Alexandria, Virginia; portions of Montgomery County, Maryland; portions of Prince George's County, Maryland; and portions of Fairfax County, Virginia. "Westminster Bubble" or "Westminster village" is a term for a similar concept in the United Kingdom, and "inside the Queensway" is used in Canada.

Det är lite roligt att man beskriver stora företag som är beroende av statliga kontrakt som "Beltway Bandits". Fullt med skurkar i vårt county, således... Nåväl, vi bor i alla fall just på insidan, inne i bubblan. Men det var egentligen inte det jag skulle skriva. Jag skulle ju jämföra trafikflödet här och i Guatemala. Men det får jag göra någon annan gång. Nu ska det ätas efterrätt.

1 år

Idag firar jag och barnen 1 år i USA. Minns tydligt hur mycket det blåste när vi landade på fredagseftermiddagen. Precis som det stormade här igår. Då var det det dock betydligt mer snö än vad vi har nu. Känns så mycket skönare att vakna upp hemma i sin egen säng, omgiven av sina egna grejor jämfört med ett halvfräscht lägenhetshotell.
Vi har absolut hunnit bo in oss i vårt hus här på Prout Place, och trivs mycket bra. Som alltid är början på ett nytt ställe mer eller mindre en seg uppförsbacke. Man måste helt enkelt börja från början på alla plan. Från det tråkpraktiska som hemförsäkring, sophämtning, el-, gas-, och vattenabonnemang. Vidare lite mindre tråkigt, men ack så viktigt; bilköp, internet, och mobilabbonemang. Allt detta är ganska tidsödande och inte helt okomplicerat när man dessutom inte hittar så bra (eller ännu inte har internet hemma).
Vidare den sociala biten. Det tar tid att bygga upp ett socialt nätverk som kan ge något till var och en av de fyra familjemedlemmarna. Minns tydligt en fredagkväll när vi hade varit här cirka en månad, och Martin tog en öl efter jobbet med kollegorna. Satt här ensam, kände mig övergiven, tittade djupt i vinglaset och saknade Guatemala så in i Norden. Och det tog tid. Visst att vi hade vänner att umgås med redan från början. Men inte så många att vi kunde socialisera så frekvent som vi önskade. Någon gång under hösten lossnade det. Och det känns mycket bra. Både Agnes och Isak har flera goa kompisar, och Martin och jag tycker nästan att det är skönt när vi har en kväll för oss själva. Som ikväll. Nu ska jag avsluta min grymt goda Leffe Blonde (det var så länge sedan jag drack en sådan sist att jag hade glömt hur god den är), och gå och hjälpa Martin i köket. Jag vet att han är mästare på att grilla fillet mignon till perfektion, men han kan nog behöva ett handtag med att vispa ihop bearnaisesåsen ;-)

Veckan som gick

Tiden går för fort. Vet inte om det är ett fenomen som bara hänger efter mig, men jag anar att det är många fler som känner så. Hade tänkt skriva några rader om veckan som började med Valentin-dagen, och nu har tiden flugit iväg och ännu en vecka har gått.
I alla fall. Alla hjärtans dag är stort här. Föga förvånande eftersom det är ett kommersiellt jippo. Sådant är de som bekant mycket bra på häröver. Både Agnes och Isak skulle ha med sig något bidrag till fika, samt Valentin-kort till samtliga klasskompisar. Agnes fick själv skriva samtliga sina 22. Isak skrev sitt namn själv och fick hjälp att skriva kompisarnas namn. Jag hade ansträngt mig lite för att gå med temat och skurit ut hjärtformade melonskivor till det fruktfat som hade anbefalts av Agnes lärare. Till Isaks förskola får man bara ha med köpta saker, så det var inte så mycket att välja på, när det skulle levreras muffins där. Båda barnen kom hem med stora påsar med godis och småpresenter från klasskompisar ... vi hade delat ut vanliga kort.
Min födelsedag började med skönsång och en god kaffe latte på sängen :-) Jag firade vidare med att dra ut Tage på hundkurs och sedan sushilunch med en väninna (och tre små buspojkar). Eftermiddagen bjöd på kaffekorg på lekplatsen och sedan var det dags för lite pilates tillsammans med Agnes (som de ordnade på hennes Girl Scout-klass). Skön avslutning med middag komponerad av grillmästare Martin. Tack så hjärtligt för alla gratulationer (mejl, kort i postlådan, telefon/videosamtal, blommor, presenter, facebookhälsningar och tankar).
Lucila hade semester och njöt värme och familjegemenskap i Guatemala, så det bidde lite mer barnhämtning och städning för min del förra veckan.
Fredagen (som för övrigt bjöd på 23 graders värme) var en stor händelse för Agnes. Hon var hembjuden till en kompis, som hade valt att fira sin födelsedag genom att ha två tjejkompisar som nattgäster. De hade säkert en helkul kväll, men när det var dags att komma till ro så ville det sig inte alls för vår lilla flicka. Martin och jag hade själva precis somnat när telefonen började ljuda. Nu bor kompisen bara ett litet kvarter bort, så hon blev snabbt hemkörd och kunde krypa ner i vår trygga säng. Nästa morgon när vi frågade varför hon inte hade känt sig trygg, hon har ju trots allt sovit många nätter hos mor/farföräldrar, samt hos moster/morbror och farbror/faster utan problem, så svarade hon "Ja, men det är skillnad. Det är ju familjen." Så rätt hon har, vår lilla stora Agnes.

Hopp i livet

Så, helt plötsligt, är det som om livet tagit ett litet hopp och aldrig mer kommer att landa där det tidigare var. Agnes knöt igår skorna för första gången själv (betänk att vi skämt ut henne med enbart kardborrband fram till för bara några veckor sedan). Dubbelknut också. Och sedan samma kväll så läste hon själv saga för sig och Isak, också för första gången. Så häftigt.

Förlåt om det verkar bli mest forum för barnskryt eller så av den här bloggen. Men jag är för trött på det för att orka skriva engagerat om våra fantastiska barns fantastiska förmåga att gnälla, gnöla, och ofta fullständigt skita i vad deras tjatföräldrar säger. För sånt är det också i vårt hoppiga liv.

Plus ca change, som fransmannen sa.

Diplomerad

Agnes blev klassens "Student of the Month" i idrott i januari. Igår kom diplomet hem, tillsammans med ett diplom för goda insatser i matte. Ju fler ämnen man är riktigt duktig i, desto fler diplom. Agnes bästa kompis fick typ åtta stycken denna gång. Normalt sett verkar man se till att alla får någon utmärkelse, i alla fall i denna fortfarande späda ålder. För en jantelagsnormerad förälder är det ändå ett lite lustigt system. But it's the American Way.

Funderade på om vi borde införa ett Employee of the Week-system här hemma, för att komma i fas med vårt värdland (obs: ironi). Men det får i alla fall ställas in denna gång. Lucila har semester...

Mellan benen

Jo, det är väldigt svårt att hävda att det är en något så när jämställd värld, den där finansvärlden, i nådens år 2011. Verkligen inte i centralbankerna och i deras internationella favoritorganisationer. Idag valdes exempelvis en belgisk centralbanksman in som ersättare för en österrikisk centralbankskvinna i ECB:s direktion, varmed denna nu består av enbart män. 23 stycken. Men de är alla säkert väldigt kompetenta, och det har inget med kön och makt att göra. Väl?

IMF:s topp då, är det mer jämnfördelat där? Svaret är: knappt. I toppledningen huserar 5 män. Inga kvinnor. Av exekutivstyrelsens nuvarande 24 direktörer är dock hela 2 av kvinnligt kön - från USA och Thailand. På vicedirektörsnivå är det 3 kvinnor av 24 totalt; dessa är från Polen, Indonesien och Colombia. Av direktörernas rådgivare, det dryga hundratalet s.k. advisors, finns det grovt räknat 3 manliga för varje kvinnlig. Full disclosure: på det nordisk-baltiska styrelsekontoret jobbar 7 män och 2 kvinnor som chefer och handläggare. Så "vi" leder knappast (den numerära) jämställdhetsligan. Men visst, Sverige har ju varken haft en kvinnlig statsminister eller centralbankschef någonsin, så varför förvånas... Eller, är det ändå en tillfällighet att vi inte är bättre representerade med kvinnor just nu? Nej, faktiskt inte, även om det varit marginellt bättre några enstaka år. Men bara en enda kvinna har representerat Norden som direktör sedan IMF grundades 1944: Eva Srejber från Sverige på 90-talet.

Jag har inte statistik tillgänglig för resten av IMF, men jag vet att det finns tre kvinnor bland det dryga dussintalet avdelningschefer. Och jag är rätt säker på att det är jämnare fördelat längre ner i organisationen, men här snedvrids det hela förstås av att kvinnorna är i förkrossande majoritet bland assistenterna (två-noll på vårt kontor...).

Visst, jämställdhet handlar inte om bara siffror, jag vet. Men det är jäkligt svårt att hävda att dylika obalanser inte betyder något. IMF och ECB borde skärpa sig och komma in på 2000-talet. På allvar.

Going local

• Vi har en vansinnigt stor TV. Men bara en, och enbart barnen tittar på den. Ännu.
• Vi har en stor, tung bil. Men bara en och vi kör den inte inom bostadsområdet. Ännu.
• Vi har gått upp lite i vikt sen vi kom hit. Men är smalast i vänkretsen. Ännu.
• Vi handlar på kredit. Men betalar av allt varje månad. Ännu.
• Vi grillar mycket och dricker gärna öl. Men inte Bud Light och liknande. Om vi inte måste.

Går den att undvika i slutändan, amerikaniseringen?
 
Språket är värst. Barnen pratar mer engelska än svenska hemma. I alla fall med varandra; vi vuxna anstränger oss för att inte glida med. Det händer ibland. F'låt, amerikanska ska det ju vara förstås. Svenskan fungerar förstås fortfarande bra. Det dyker upp små kära blandningar emellanåt - Isak vill gärna ha på sig sina "Jump-a-shoes", till exempel. Men vi måste vara ärliga - ett år efter Guatemala har avlatiniseringen gått långt. Isak pratar inte längre spanska, även om han förstår mycket fortfarande. För Agnes kommer det fortfarande enstaka meningar på spanska vid behov, men inte mer. Vi drömmer alla på engelska. Eller amerikanska. Titlar i bloggen är ett kapitel för sig.

Agnes betyg för andra kvartalet i förste klass kom hem idag. Upp från Satisfactory till Good på språkdelarna (Written, Reading, Oral). Hennes uttal är bäst i familjen. Vi vuxna får ofta den artiga frågan "And what's that accent I'm spotting?".

Jo, 6-åringen får betyg. Fyra gånger om året från förskolan och uppåt gäller här i vårt "county". Per ämne ges betyg för både nivå/kunskap (achievement) och ansträngning (effort). Därtill uppförandebetyg på 10 olika underkategorier. Totalt 30 bokstavsbetyg. Agnes bryr sig inte. Ännu. Även om man förstås måste ta varje enskild bokstav med en nypa salt, så gillar jag som förälder denna tydliga uppföljning.  Är det amerikanisering?

SB XLV

För en icke-aficionado var Super Bowl fyrtiofem och allting hajpat runt det, från reklamspotsrating (Peter Stormare i en Budweiser-reklam var rätt illa) till half time show (BEPs!), MVP (Mr. Rodgers of the GBPs) efter en och annan TD, föga mer än en bra ursäkt att umgås, à l'Americaine. Så vi hängde hos gringovänner från GTM-tiden; Brad, Adie, Leo och Nicholas med allmänt kaos, lek, mat och stim framför en minimal burk-TV; inte så 10-tal kanske, men varmt, gott och trevligt på alla sätt och vis. Isak och Leo tittade till ställningen då och då, och hejade konsekvent på det lag som ledde.

Och så blir det tillbaka till vardagen imorgon. För mig bl.a. jobb med ECF för DRC.

TBC.

Förändringar i toppen

"Revolution" eller "evolution"? Jag skulle säga att det lutar åt det tidigare. På våra fem års frånvaro från skidbackarna är det inte skiddesignens förändringar som är märkvärdiga, utan den totala erövringen som skidhjälmarna gjort av marknaden. I de amerikanska fjäll vi besökte var det enligt mina högst vetenskapliga knoppkonstateranden över 90 procent av alla skidåkare som använde störtkruka. Närmare 100 procent av barn och snowboardare. Det är ganska anmärkningsvärt; jag skulle till och med säga att det är högre än antalet som använder bilbälte i detta land. I vår familj nådde vi slutligen 100 procents täckning under senaste veckan. Det kändes självklart.



Sist in i framtiden.



Nu kan det vara annorlunda i Sverige, och där får ju ni som provat marknaden säga hur det ser ut. Svenskar är ju lite säkerhetsfixerade emellanåt, men inte utan motstridighet. Svensken tänker exempelvis "självklart bilbälte och bästa barnstolen" men ligger gärna och trycker 28 km/h över tillåten hastighet på motorvägar och andra större vägar. Men jag gissar att revolutionen också ägt rum där.

[Ouh-kiiii-mouh]

Medan Kairo brinner och stora delar av USA lamslagits av ännu en stor vinterstorm har lugna Okemo Mountain vid byn Ludlow, mitt i delstaten Vermont, varit vår hemvist denna vecka. Vermont är kanske mest känt för glassmärket "Ben&Jerry's", även internt i USA, men vi har i alla fall hittat "fjällen" här. Och det känns rätt så mycket som motsvarigheterna i Sverige. I bästa fall lagom upphetsande backar och fallmeter, men helt rätt för familjeåkning med di små nybörjarna.

Familjesemester i fjällen är ju ett känt beprövat koncept med hög mysfaktor. I alla fall i stort sett. Om man exempelvis bortser från alla vansinniga påklädningsprocedurer varenda gång vi gått in och ut ur lägenheten. Och att vi glömde Agnes skidbyxor (tur vi hade en gammal overall med också). Annars är det parallellsvängar med utsikt, plogskola och snöormar, puder och röda kinder, varm choklad och guatemalansk rom (inte blandat, gud förbjude), brasa och spel, after-ski med öl och dans (i lägenheten förstås, i långkalsonger), pulkaåkning och snöbrottning, skridskoåkning och poolbad. Boende i lägenhet på bottenplan med krypavstånd till lift och barnbacke.

-18 grader första dagen. Krävde vissa extrainköp av ansiktskydd för barnen. Men vackert blir det.



Agnes har nu efter en knapp handfull dagar åkt sin första "svarta" backe, och jobbar på bra att få till stoppsladdarna. Isak började åka i sele med pappa bakom, men gårdagens myckna snöande bromsade ner all åkning och han fann självförtroendet att svänga och bromsa för egen maskin. Han föredrar dock att stanna i barnbacken med rullbandet upp. Och föräldrarna har kommit fram till att de där tidiga 90-talsskidorna (eller kan det vara sent 80-tal) som stått i olika förråd under minst ett decennium faktiskt fortfarande går att åka på. Speciellt när man tänker på alternativkostnaden. Så fick man också något att prata om med lokalbefolkningen i liften (jag fick mest "wow, cool"; Pia blev utskrattad för sina rosa skidor...)

Och... [fanfar]... vi kom iväg 06.01 i söndags. Familjen Holmberg på utsatt tid! [ny fanfar]. Och de 74 milen i bil hit tog inte mer än 8½ timme, inklusive lite småpauser, så vi hann faktiskt med några åk även denna dag.