Helgdagar

I USA har man inga nationella helgdagar då, enligt konstitutionen, kongressen inte får besluta om vilka helgdagar som ska firas i de olika staterna. Men federalt har man 11 helgdagar, dvs ungefär lika många som i Sverige. (Skulle "den röda" dagen infalla på en helg får man i regel ledigt påföljande måndag). Till skillnad från vårt sekulariserade land så finns det bara en federal religös helgdag, juldagen. Det är alltså upp till varje stat att besluta om helgdagar, och det verkar också finnas viss frihet för institutioner och privata företag att själva välja hur många dagar man väljer att bejaka.

Vi (åtminstone 3/4 av familjen) har precis haft långhelg. I Wikipedia kan man läsa så här "Memorial Day firas den sista måndagen i maj varje år i USA som en federal helgdag. Den dagen uppmärksammas de personer som stupat i krig för USA, och man började med högtiden efter amerikanska inbördeskriget. Officiellt namn var fram till 1967 Decoration Day, men redan 1882 började man även säga Memorial Day." Nuförtiden är det mer eller mindre den stora starten på alla sommaraktiviteter. Alla offentliga pooler öppnar den helgen, och amerikanerna går man ur huse och grillar. Också vi var bjudna på grill/poolpartaj. Jättekul och gott! Under tiden jag gjorde potatisgratäng för att bidra med, så dekorerade barnen kakor i för helgen traditionella färger.

Soliga tankar från loungen

Varning - detta är ett tjänstemannaanknutet inlägg. Dock relaterar det till sex i slutet (om än olyckligen ofrivilligt sådant), så kanske finns det något för varje smak...

Aldrig har jag väl på mina snart 11 år som statstjänsteman varit så uppdaterad kring utvecklingen i det land jag representerar. Med evig utblick är det inte lätt att samtidigt stirra inåt, kanske, men det är ju också uppenbart så att man inte kan representera sitt land väl om man inte känner till hur det fungerar. Och där har jag definitivt känt brister, på gränsande till dumhet, när jag i Bryssel, Guatemala eller Washington skulle diskutera hur saker och ting görs i Sverige. Så det är bara att tacka och ta emot för att ha fått sitta med när intensiva IMF-tjänstemän under närmast två veckor i möte efter möte skickat skarpa frågor till en lång rad toppbeslutsfattare inom svensk ekonomi och finansvärld.

Imorgon håller IMF presskonferens på Riksbankens bottenvåning, och presenterar sina slutsatser för denna gång - det är så det brukar vara när de gör sin årliga bedömning av svensk ekonomi. Inte så att jag skrivit någon del av den, nej, jag har just "bara" suttit med för att vara uppdaterad och framöver väl kunna hantera process och frågor när IMF:s styrelse ska behandla slutrapporten om Sverige i juli. Men visst har jag fått vara med och diskutera med "teamet", och det ska bli kul att se om det blir något mediegenomslag. Jag sitter dock nu på Arlanda, på väg hemåt till Falls "svitt i hittan" Church, till familjelivet, äntligen. Och sedermera också till dagslunken på ett IMF utan Dompan, vår före detta högste chef. Det har ju blivit en del frågor om det där under besöket i majfagra Stockholm. Två positiva aspekter av hela DSK-historien, om man nu ska tillåta sig att anlägga ett ljust sinnelag, är dels att det åtminstone var mannens omdöme och inte något i fondens interna kontrollsystem som brast (förutom kanske i bedömningen av kandidat DSK från första början), dels det faktum att han nu aldrig blir fransk president med allt vad det skulle ha kunnat innebära om han nu är så tokig som det verkar.

Se där, en solig dag!

Ny världsordning för familjen

Vardagen har varit markant annorlunda för familjen Holmberg i Washington de senaste fyra veckorna. Inte bara pappa, utan också mamma har nämligen gått till jobbet varje morgon..... Jag fick ett korttidsvikariat på Nordisk-Baltiska kontoret på Världsbanken. Inget drömjobb kanske, men så roligt att i alla fall komma iväg hemifrån. Lära sig lite nytt, perifert smaka på en liten del av den komplexa världen som styrelsearbetet på Världsbanken innebär, och känna sig lite nyttig(are). Det har på det hela tagit kännts väldigt kul, och jag ser fram emot ett nytt samtal om jobberbjudande från dem. Jag upplevde det som om det var ömsesidig nöjdhet, så jag hoppas (och försiktigt tror) på mer jobb framåt hösten. Jag får se tiden an. Men det känns bra mycket bättre nu än vad det har gjort på länge!

Jag satt på 13:e våningen och hade till vänster mycket fin utsikt mot Washington monument. Rakt fram bara en trist kontorsbyggnad. Men hisnande i magen blev det oavsett när den här killen svischade förbi en förmiddag.

R-E-S-P-E-C-T

Aldrig att jag har varit så övertygad angående vilken rubrik jag vill jag ha på mitt inlägg. Är nu inne på min andra helg som ensam förälder med två barn. Fyyyy, vad jobbigt det är. Inte så att de små änglarna har varit speciellt jobbiga eller så, men man har ju ingen som helst avlastning. Det går absolut i ett hela tiden. Visst, våra barn är nog lite daltade med och är vana vid en hel del service, men i rättvisans namn ska sägas att åtminstone Agnes ändå sköter sig i mångt och mycket själv. Kan inte minnas att jag har tyckt att det har varit så krävande andra gånger som Martin varit ute och rest. Är det kanhända psykologiskt eftersom jag vet att han är borta ovanligt länge? Vi har alla fyra konstaterat att två hela veckor är lååång tid ifrån varandra. Eller är det för att trädgården nu också kräver en hel del? Eller Tage? Nja, honom kan jag nog inte skylla på. Han har fått nöja sig med en promenad om dagen den här helgen - och har nog inte velat mer iheller då kvicksilvret har legat stadigt mellan 30 och 35 hela helgen. Imorgon är det helgdag här och fuktiga, härliga 36 grader har utlovats. Kanhända det blir en runda till poolen på eftermiddagen, och så får jag gnöla lite över hur jobbigt det är att själv ta hand om alla blöta badgrejor samtidigt som middagen ska fixas, och barnen ska drivas på för att inte komma i säng alltför sent. På tisdag är det åter skola och dagis = lite mer tid för mig att hinna med allt. Ja, också jobbar Lucila åter igen. Jag vet att jag är bortskämd. Men återigen. RESPEKT för ensamstående föräldrar. Vilket slit och planerande de första åren.

Och som alltid är de sötast när de sover.

Förförelse och beröring

Sverige i maj är förförande. Underbart vackert, friskt och fräscht. Och städerna här är ju så behändiga. Till och med Sthlm känns småskaligt, ja nästan gulligt på något vis, och då ska vi inte ens börja prata om vackra Helsingborg. Och jag gillar det. Men jag vet ju hur november till februari känns här, så jag försöker att inte göra mig några illusioner. Men sådana här upplevelser sätter ändå känslorna för vår nuvarande bostadsort i skarp relief. Washington DC - det blir nog aldrig en kärlekshistoria mellan dig och mig.

En annan reflektion. Kring det där med vänner när man träffas. I Guatemala kindpussades man med kvinnorna och tog i hand med männen. I USA tar man i hand med nästan alla, eller bara vinkar, säger "hey man", håller distansen på något sätt. Men i Sverige vill alla kramas. Tjejkompisar självklart, till och med gamla tjejkollegor, alla indikerar vant kramläge när man träffas. Med killkompisar ska det också kramas, självklart, och det är inga "man-hugs" med kraftiga ryggdunk, utan "riktiga" kramar, med lagom tryck. Och det är bara det att jag är grymt ovan. Jag tycker att det känns konstigt, onaturligt, med såå mycket kramar. För intimt. Jaha, man vet att man börjar bli riktig utlandssvensk när...

För övrigt är vulkanaktivism på Island inte så charmigt när ens hemresa efter lång mission ska gå via Keflavik. Ack du Loke...

Botanisering i jordligt och sinnligt

Våra besökare från Åstorp härom veckan ansåg att Washington är en grön stad, åtminstone med New York som senaste referenspunkt. Hmm, kanske, men rätt mycket betong är det nog. I alla fall, vi tog oss tid att i bästa azalea-tider göra vårt första besök i Washington Arboretum, en jättestor botanisk trädgård som ligger i nordöstra DC, och det kan ju ha påverkat deras omdöme. Tyvärr är det ganska långt hemifrån oss, men annars är detta verkligen en härlig grön oas att cykla, ha picknick och andas i.

På vägen hem från det gröna och jordliga svängde vi inom det tempel som man så tydligt ser när man kör fram på den norra delen av Washingtons stora ringled, över gränsen inne i Maryland. Så här ser alltså ett stort mormontempel ut. Svettiga Åstorpsbor blev dock vänligt men bestämt motade i dörren av män i vita kostymer. Insidan endast för de invigda...

Going Michael

Barnen gillar Michael Jackson. Det började med att Agnes och hennes klasskamrater sjöng "Heal the World" på deras skolshow för någon månad sedan, och sedan dess är det Michael som barnen vill kolla på när de är igång på YouTube. "Thriller"-videon är ju lite läskig; "Beat It" annars storfavoriten, fast "Bad" är inte långt därefter... Det rycker i benen på kidsen när dessa låtar spelar, speciellt på Isak som nu börjar bli den lille discokungen. :)

Mr. Jackson känner de till, dock inte hans namne Mr. Jordan. Ändå har det spenderats en del tid ute vid vårens begagnat-fynd som ny pryder vår uppfart. Heja plast.