Förförelse och beröring

Sverige i maj är förförande. Underbart vackert, friskt och fräscht. Och städerna här är ju så behändiga. Till och med Sthlm känns småskaligt, ja nästan gulligt på något vis, och då ska vi inte ens börja prata om vackra Helsingborg. Och jag gillar det. Men jag vet ju hur november till februari känns här, så jag försöker att inte göra mig några illusioner. Men sådana här upplevelser sätter ändå känslorna för vår nuvarande bostadsort i skarp relief. Washington DC - det blir nog aldrig en kärlekshistoria mellan dig och mig.

En annan reflektion. Kring det där med vänner när man träffas. I Guatemala kindpussades man med kvinnorna och tog i hand med männen. I USA tar man i hand med nästan alla, eller bara vinkar, säger "hey man", håller distansen på något sätt. Men i Sverige vill alla kramas. Tjejkompisar självklart, till och med gamla tjejkollegor, alla indikerar vant kramläge när man träffas. Med killkompisar ska det också kramas, självklart, och det är inga "man-hugs" med kraftiga ryggdunk, utan "riktiga" kramar, med lagom tryck. Och det är bara det att jag är grymt ovan. Jag tycker att det känns konstigt, onaturligt, med såå mycket kramar. För intimt. Jaha, man vet att man börjar bli riktig utlandssvensk när...

För övrigt är vulkanaktivism på Island inte så charmigt när ens hemresa efter lång mission ska gå via Keflavik. Ack du Loke...