R-E-S-P-E-C-T

Aldrig att jag har varit så övertygad angående vilken rubrik jag vill jag ha på mitt inlägg. Är nu inne på min andra helg som ensam förälder med två barn. Fyyyy, vad jobbigt det är. Inte så att de små änglarna har varit speciellt jobbiga eller så, men man har ju ingen som helst avlastning. Det går absolut i ett hela tiden. Visst, våra barn är nog lite daltade med och är vana vid en hel del service, men i rättvisans namn ska sägas att åtminstone Agnes ändå sköter sig i mångt och mycket själv. Kan inte minnas att jag har tyckt att det har varit så krävande andra gånger som Martin varit ute och rest. Är det kanhända psykologiskt eftersom jag vet att han är borta ovanligt länge? Vi har alla fyra konstaterat att två hela veckor är lååång tid ifrån varandra. Eller är det för att trädgården nu också kräver en hel del? Eller Tage? Nja, honom kan jag nog inte skylla på. Han har fått nöja sig med en promenad om dagen den här helgen - och har nog inte velat mer iheller då kvicksilvret har legat stadigt mellan 30 och 35 hela helgen. Imorgon är det helgdag här och fuktiga, härliga 36 grader har utlovats. Kanhända det blir en runda till poolen på eftermiddagen, och så får jag gnöla lite över hur jobbigt det är att själv ta hand om alla blöta badgrejor samtidigt som middagen ska fixas, och barnen ska drivas på för att inte komma i säng alltför sent. På tisdag är det åter skola och dagis = lite mer tid för mig att hinna med allt. Ja, också jobbar Lucila åter igen. Jag vet att jag är bortskämd. Men återigen. RESPEKT för ensamstående föräldrar. Vilket slit och planerande de första åren.

Och som alltid är de sötast när de sover.