Downs and ups

Gårdagen började minst sagt skakigt för mig. Barnen skulle på öppet hus på skolan och Martin och jag skulle på årlig läkarundersökning på morgonen. Efter förkortad morgonprocedur (Martin och jag fick varken äta eller dricka) satt hela familjen i bilen på väg till läkarmottagningen. Vi var aningens sena men inte så att det gjorde mig stressad, vi skulle nog hinna precis i tid. Vad som däremot gjorde mig stressad var Elsas hysteriska skrikande. Med cirka fem minuter kvar till målet så stannar vi vid ett rött ljus. Vi står längst fram och jag står på gasen så fort det slår om till grönt. Jag hinner tänka att det var ju bra att jag inte stod bakom bilen i filen till höger om mig för den stod alldeles stilla så den hade kanske motorproblem eller nåt .... eller... jag tittar upp igen och hinner se att ljuset för mig som skulle rakt fram fortfarande var rött och att det var vänstersvängfilen som hade fått grönt .... men herregud hinner jag tänka innan jag hör och ser blåljusen från polisbilen i backspegeln. Precis som på film så stannar man snabbt i vägkanten och sitter lugnt kvar i bilen tills polisen kommer fram till en. "Mam, you ran the red light. I almost hit you!" Han hade varit på väg att göra en vänstersväng, men tack och lov så var han inte så snabb i startgroparna, annars hade han rammat oss i sidan. För att inte i onödan störa den tunga morgontrafiken så bad han mig att köra in på närmaste sidogata. Först tog han dock mitt körkort och bilens registreringsbevis. Väl inne på sidogatan sitter han en liten stund i sin bil och sedan kommer han fram och ger tillbaka mitt körkort och registreringsbeviset samt en gul lapp. Han  talar om för mig att detta kostar normalt sett $160, men tillade han "I can see you got your hands full" (Elsa skrek som besatt när han kom upp till bilen) så jag fick bara en varning. Jag var så skakad att jag knappt kunde köra därifrån. Det var ju väldigt tillmötesgående av honom att jag slapp betala böter, men jag lovar att den skuldkänslan jag har nu är betydligt tyngre än böter. Det faktum att jag hade blivit så distraherad av Elsas skrik att jag inte kunde läsa av trafiken rätt utan totalmissade ett rödljus och därmed försatte hela min familj i livsfara ... ja det går inte att tänka den tanken ut. När hon skrek lite senare i bilen på vägen hem från barnens skola så tvingade jag mig själv att slå dövörat till. Idag har jag helt undvikit att ta med henne i bilen. Det håller ungefär till imorgon bitti då jag måste ha med henne igen för att vara med på styrelsemöte på IMFFA (IMF Family Association, där jag numera är kassör). Ja, denna hemska händelse är tyvärr sann. Verkligen inget jag är stolt över, men jag vill ändå berätta om det, och det står för rubrikens första del.
Den andra delen är betydligt mysigare och syftar till Agnes och Isaks reaktion på att börja skolan igen. Speciellt var det underbart att när vi igår lämnade skolans öppet hus från Agnes (som inte för sitt liv ville börja på the Brooksfield Montessori School) höra "När är det imorgon? Jag vill att det ska vara imorgon nu!" Inte kändes det sämre när jag hämtade henne idag och kommentaren efter första hela dagen i skolan var "GRRRREAT!".

Rent under

Washingtons tunnelbana verkar inte vara något vidare populär bland huvudstadsborna. Kraftiga prishöjningar pga allmänna budgetproblem, en svår dödsolycka för tre år sedan, skakiga kaklådor till vagnar med hög beläggning och en kvasistalinistisk, enhetlig betongdesign på alla stationer - nej OK, det blir kanske inte högsta charmpris. Men något som slår mig, speciellt efter besök i Europa, är hur relativt rent det är i vagnar och på perronger. Därtill ingen grafitti eller äckliga spottloskor och snushögar i gångarna, som det är överallt i Stockholm.

Varför denna skillnad? Det totala mat- och dryckförbudet som funnits sedan Metron här i DC invigdes för 40 år sedan må verka extremt, men det fungerar. Rökning på stationer? Bara glöm det. Och dessa regler verkar i stort accepteras och efterlevas. Inga fimpar välkomnar dig på perrongen, ingen spilld öl av brakfull slyngling på lördagskvällen, ingen som torkar av Big Mac-fingrar på sätena. Låter lockande, eller hur? Jag har dock en känsla av att folk skulle ignorera dylika regler om de föreslogs hemma, det skulle väl sägas vara för extremt, ett fascistiskt angrepp på stadsbornas integritet och rättigheter. Mot deras frihet?

Och det är kanske här det börjar bli intressant. Amerikaner accepterar ju dylikt. Ja, de lyder överlag auktoriteter och konstiga anmodningar utan knot, de köar och uthärdar, de uthärdar krångliga byråkratiska processer som får begreppet bysantinsk att vara en underdrift. Jo, men marginalskatt på 55% eller moms på 25% ? Skulle inte tro det, lilla vän... Glöm därtill inte att de har konstitutionens stöd för alla sina puffror i hemmen. Så det är annorlunda, det där med friheterna vi söker.

Längre än så orkar jag nog inte ta analysen denna onsdagskväll. Sanningen att säga så är jag ute på tunt underlag. Brutalsegregationen av Washington gör att jag efter 2 1/2 år absolut inget vet om metrostationernas charm bortom "säkra" Northwest, Norra Virginia och Bethesda. Men det är en annan historia.

Sommaravslut

Även om värmen lär bestå ett tag till så innebär amerikanernas Labor Day, första måndagen i september, ett slags inofficiell sista sommardag. I flertalet countys förstärks uppbrottskänslan av att skolorna börjar dagen efter.

Vi passade i alla fall på att i dagens 28 grader med extrem luftfuktighet njuta av helgdagen och hänga en sista gång vid poolen (som förstås hade sin sista öppetdag för säsongen) med några vänner. Ljumma vindar svalkade lilla Elsa som som vanligt hade många beundrare. Agnes tog knappt någon paus från vattnet på 5 timmar (förutom när hon blev tvingad) och blev på kuppen lite väl solbränd på kinderna trots insmörjning och mestadels molnigt. Isak visade ytterligare prov på sin alltmer extrema tävlingsinstinkt när det blev typ vattenpolo mellan kids och vuxna. Killen tar inte förluster eller missar så bra, om vi säger så. Helt slut är vi allihop ikväll i vilket fall, något en ambitiös "rentrée sociale" efter våra Sverigeveckor med dubbla middagsbjudningar under helgen också kan ha bidragit till en smula.

Imorgon är i alla fall en helt annan dag: "vardag" lär fenomenet vara känt som... ;)

Borta bra men hemma bäst

Men vad är egentligen hemma?
"Wherever I lay my hat." är ett citat som jag känner ligger nära till hands för att svara på den frågan. Skåne har under många år varit en romantisk dröm för mig och Martin då vi endast har varit där på semester de senaste tolv åren. Men det är där vi kommer ifrån, och där är väldigt vackert när man kommer dit på sommaren med de ljuvliga böljande fälten, pileträden och de härliga sandstränderna. Och lägg därtill familj och vänner!
Vi hade en lugn och skön semester i år. Tack vare Elsa så minimerade vi farandet och koncentrerade oss på att vara tillsammans med familjen. Det blev sköna dagar både i Vellinge och Åstorp med omnejd, samt Chateau Säljö i Karlskrona skärgård, och ett par dagar i Vimmerby.
Hur som helst så är det också skönt att vara tillbaka här med Tage, Lucila och alla våra saker. Det är ännu rejält varmt här så vi passar på att njuta de sista dagarna som poolen är öppen innan det är dags för höstterminens allvar och skolstart i nästa vecka.
Tack alla för en fin sommar tillsammans!

Svart på vitt

Med detta dokument i sin hand blir det så mycket mer konkret att våra år i Washington inte var en tillfällig "Gringo Challenge", utan att detta är en utmaning som kommer att följa oss i våra liv i många år framgent, vart det än tar oss. Eller ska vi säga "Gringa", Elsa?

Gräset på andra sidan

Vi har förstått att det varit en ovanligt regnig och kall sommar i Sverige fram till för några dagar sedan, något man inte kan säga om amerikansk sommar modell 2012. Juli månad i Washington var den näst varmaste sedan mätningar började göras, och rent ärligt så är det inte heller så härligt. Bara någon dag efter det att Elsa föddes (18 juni, det minns ni väl?) så steg kvicksilvret över 90 grader Fahrenheit (32 grader), och har med ytterst få undantag fortsatt att toppa den nivån. Varje dag. Den högsta temperatur vi haft var 106 grader F, eller 41 grader C. Som numera daglig cyklare så kan jag meddela att fartvind slutar att vara skön någonstans strax under 40 grader - därutöver känns det mest som när man sticker näsan för nära en öppen varmluftsugn. Hög luftfuktighet hjälper inte, kan nämnas, och även om jag nästan skäms över att säga det så har jag faktiskt föredragit att spendera denna sommar inomhus. Det gör Tage och Elsa också, för den delen.

Gräset då? Jo, trots värmen är det fortfarande lite grönt här i DC-regionen tack vare det myckna åskandet. Sådan "tur" har de inte haft i andra delar av den nordamerikanska kontinenten, som nu upplever en av de värsta torkperioderna i mannaminne. Ja, faktiskt är det så illa att mer än hälften av USA:s kommuner (counties) är deklarerade som "katastrofområden", och tre fjärdedelar av landets yta bedöms lida av någon grad av torka. Många jämför denna med sommaren 1934, vilken fördjupade den dåvarande pågående depressionen och ledde till stort lidande.

Hett hjärta

Ja, det är ju inte så att ekonomin nu ser strålande ut direkt, men de ekonomiska effekterna blir säkert mindre denna gång - jordbruket spelar förstås en mycket mindre roll nuförtiden. Inte så att dessa effekter är helt oviktiga, inte ens för er som läser denna blogg långt bortifrån. USA är normalt en av världens största exportörer av vete och majs, så bröd- och köttpriser världen över kan mycket väl komma att stiga mer än vad de redan gjort denna sommar. Och vem vet, kanske kan det spela president Obamas motståndare i valet i höst i händerna att "allt" verkar gå illa för tillfället. Obama kan förstås då alltid försöka överföra fokus på de amerikanska framgångarna i OS. Vi som tvingas se Londonfesten via NBC har i alla fall intrycket av att de vinner typ allt. Och jag vet inte om det är tack vare Elsa eller medial indoktrinering men lite medryckande är det...

Oamerikansk och osvensk

Jag har lyckats med konststycket att få förlängd pappaledighet från IMF. I och för sig har jag inte gjort mycket mer än att ansöka om det, men nu har jag i alla fall fått godkänt för hela 40 dagars ledighet istället för de normala 5 dagarna (vilka jag redan tagit). Detta må vara påvert i jämförelse med vad Sverige kan erbjuda sina pappor, men det gäller väl att vara glad för det man kan få. Så ett stort ”YES” borde vara på sin plats.

 

Man måste i vilket fall ta ut dessa dagar under barnets första sex månader, så det har varit bråda dagar att försöka planera in när detta ”under” ska kunna ske. Ser mycket fram emot detta, och jag tänker definitivt sträva efter att vara så oamerikansk som möjligt under mina lediga veckor, i alla fall om man tar Yahoo’s nya (och gravida) VD Marissa Mayer som måttstock: "My maternity leave will be a few weeks long, and I'll work throughout it.”