Downs and ups

Gårdagen började minst sagt skakigt för mig. Barnen skulle på öppet hus på skolan och Martin och jag skulle på årlig läkarundersökning på morgonen. Efter förkortad morgonprocedur (Martin och jag fick varken äta eller dricka) satt hela familjen i bilen på väg till läkarmottagningen. Vi var aningens sena men inte så att det gjorde mig stressad, vi skulle nog hinna precis i tid. Vad som däremot gjorde mig stressad var Elsas hysteriska skrikande. Med cirka fem minuter kvar till målet så stannar vi vid ett rött ljus. Vi står längst fram och jag står på gasen så fort det slår om till grönt. Jag hinner tänka att det var ju bra att jag inte stod bakom bilen i filen till höger om mig för den stod alldeles stilla så den hade kanske motorproblem eller nåt .... eller... jag tittar upp igen och hinner se att ljuset för mig som skulle rakt fram fortfarande var rött och att det var vänstersvängfilen som hade fått grönt .... men herregud hinner jag tänka innan jag hör och ser blåljusen från polisbilen i backspegeln. Precis som på film så stannar man snabbt i vägkanten och sitter lugnt kvar i bilen tills polisen kommer fram till en. "Mam, you ran the red light. I almost hit you!" Han hade varit på väg att göra en vänstersväng, men tack och lov så var han inte så snabb i startgroparna, annars hade han rammat oss i sidan. För att inte i onödan störa den tunga morgontrafiken så bad han mig att köra in på närmaste sidogata. Först tog han dock mitt körkort och bilens registreringsbevis. Väl inne på sidogatan sitter han en liten stund i sin bil och sedan kommer han fram och ger tillbaka mitt körkort och registreringsbeviset samt en gul lapp. Han  talar om för mig att detta kostar normalt sett $160, men tillade han "I can see you got your hands full" (Elsa skrek som besatt när han kom upp till bilen) så jag fick bara en varning. Jag var så skakad att jag knappt kunde köra därifrån. Det var ju väldigt tillmötesgående av honom att jag slapp betala böter, men jag lovar att den skuldkänslan jag har nu är betydligt tyngre än böter. Det faktum att jag hade blivit så distraherad av Elsas skrik att jag inte kunde läsa av trafiken rätt utan totalmissade ett rödljus och därmed försatte hela min familj i livsfara ... ja det går inte att tänka den tanken ut. När hon skrek lite senare i bilen på vägen hem från barnens skola så tvingade jag mig själv att slå dövörat till. Idag har jag helt undvikit att ta med henne i bilen. Det håller ungefär till imorgon bitti då jag måste ha med henne igen för att vara med på styrelsemöte på IMFFA (IMF Family Association, där jag numera är kassör). Ja, denna hemska händelse är tyvärr sann. Verkligen inget jag är stolt över, men jag vill ändå berätta om det, och det står för rubrikens första del.
Den andra delen är betydligt mysigare och syftar till Agnes och Isaks reaktion på att börja skolan igen. Speciellt var det underbart att när vi igår lämnade skolans öppet hus från Agnes (som inte för sitt liv ville börja på the Brooksfield Montessori School) höra "När är det imorgon? Jag vill att det ska vara imorgon nu!" Inte kändes det sämre när jag hämtade henne idag och kommentaren efter första hela dagen i skolan var "GRRRREAT!".