Ännu en mild, ja nästan varm, septemberkväll. Syrsornas sång dånar som vanligt över nejden när jag tar den sena kvällens promenad med Tage. Shorts, t-shirt, sandaler - samma uniform sedan början av maj. Men visst har det börjat bli klart mörkare på kvällen, och någon morgon har det nästan känts som om man kanske skulle ha en tröja på när man cyklar till jobbet. Den turen är klart kortare sedan vi flyttade till Arlington. Det går på 15 minuter.
Från North Taft Street, nerför backen på cykelvägen längs Lee Highway och sedan vidare längs Potomacfloden södra strand och den lätta dimman runt mörkgröna Roosevelt Island, där Teddy Roosevelts staty (som liknar Stalin) gömts undan. Upp på den supersmala cykelbanan över Roosevelt Bridge där trafiken dånar på ena sidan men man kan ju välja att titta ner i floden istället, på universitetsroddarnas båtar glidande bort mot Georgetown, eller också kasta en blick på något i en strid ström plan som kommer in från sydväst för inflygningen till Reagan-flygplatsen. Trampar sedan förbi Kennedy Center kisandes på dess vackra, vita, raka linjer och sedan tittar man bort från den saudiska ambassadblaffans fulhet, för att inte tala om de hiskeliga Watergatebyggnaderna lite längre upp längs flodstranden. Därefter genom tät morgontrafik runt George Washington University Hospital och andra delar av samma universitets campus på Foggy Bottom, och sedan fram till IMF som ligger där och ser allmänt brunfult fortaktigt ut mellan 19:e och 20:e gatan. Upp med ID-kortet för vakten och ner till den skrangliga cykelparkeringen på det första av de fyra parkeringsplanen.
Från North Taft Street, nerför backen på cykelvägen längs Lee Highway och sedan vidare längs Potomacfloden södra strand och den lätta dimman runt mörkgröna Roosevelt Island, där Teddy Roosevelts staty (som liknar Stalin) gömts undan. Upp på den supersmala cykelbanan över Roosevelt Bridge där trafiken dånar på ena sidan men man kan ju välja att titta ner i floden istället, på universitetsroddarnas båtar glidande bort mot Georgetown, eller också kasta en blick på något i en strid ström plan som kommer in från sydväst för inflygningen till Reagan-flygplatsen. Trampar sedan förbi Kennedy Center kisandes på dess vackra, vita, raka linjer och sedan tittar man bort från den saudiska ambassadblaffans fulhet, för att inte tala om de hiskeliga Watergatebyggnaderna lite längre upp längs flodstranden. Därefter genom tät morgontrafik runt George Washington University Hospital och andra delar av samma universitets campus på Foggy Bottom, och sedan fram till IMF som ligger där och ser allmänt brunfult fortaktigt ut mellan 19:e och 20:e gatan. Upp med ID-kortet för vakten och ner till den skrangliga cykelparkeringen på det första av de fyra parkeringsplanen.
Ja, alltså, det här är ett inlägg om ingenting speciellt. Se orden ovan som en spegling av de första droppar vemod som alltid bildas när man vet att tiden på ett ställe där man haft det bra börjar gå mot sitt slut. Av dessa droppar, och av ord som söker spegla dem, kan det säkert bli mer av. Nedräkningen har börjat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar