But why D.C.?

Alltså, ibland är man trögare än annars. Det tog mig över 7 månaders boende att över huvud taget börja fundera på varför huvudstaden här heter som den gör. Alltså inte Washington-delen - den gubbens namn är ju överallt, men det där med District of Columbia. Alltså, svaret verkar inte vara så långsökt och de flesta av er skulle säkert kunna räkna ut det istället för att direkt kasta sig in och börja läsa på Wikipedia, som jag gjorde. I alla fall så var 1700-talets andra hälft en period med starkt neoklassicistiskt inflytande, dvs. man diggade gamla Rom i höjdarkretsar. Bland annat i poesin användes ofta latiniserade pseudonymer för att beskriva sina kära hemländer under denna tid. I de brittiska kolonierna i Nordamerika kom namnet Columbia i schwung som synonym till både Amerika och sedan till USA. Ursrpunget och betydelsen är förstås inget annat än "Columbus land". Namnet Amerika har ju egentligen samma typ av ursrprung, som en derivering av namnet på Christoffers upptäckarkollega Amerigo Vespucci.

Distriktets egen flagga!

Människor och bilar i massor

Jaha, idag har folk tvångsevakuerats från en av öarna i Outer Banks-kedjan. Här har vi det fortfarande kavlugnt och mycket varmt (27 grader kl. 9 på morgonen). Med tanke på det trafikkaos som förutspås (i dagens the Post tror man på värre än föregående år) så verkar det mer och mer troligt att vi håller oss hemmavid i helgen. Ska nog bli bra det med, speciellt om prognosen håller och vi får njuta av behagliga temperaturer runt 25 grader. Barnens badkvot verkar dessutom ganska mättad för säsongen.
Igår, på Martins födelsedag, åkte vi spontant ut till ett stort vattenland ca 20 minuters bilfärd härifrån. Det var varmt, och vi tänkte att det kunde vara kul att passa på en vardag, nu innan de snart stänger för hösten. Vi gick aldrig in... efter att ha köat ungefär en kvart så gav vi upp och åkte till vår "hemma-pool". Det var fler än vi som tyckte att det var en perfekt aktivitet en av sommarlovets sista dagar. Här är mycket folket åt vilket håll man än vänder sig!

Tälta med Earl?

Kommande helg är långhelg i USA - Labor Day infaller första måndagen i september. Innebär massivt tryck på vägnätet då många många en sista gång för säsongen vill komma ut till de härliga stränderna här på Ostkusten. Vi har haft tankar åt det hållet själva - kanske rentutav tältande i nationalparken Assateague Island på gränsen mellan Virginia, Maryland och Atlanten. Vildhästar och strand - låter schysst.

Men det ser ut att kunna bli en mer upplevelserik början på helgen än vad de flesta sannolikt önskar. Orkanen Earl har lagom till denna helg börjat ta fart nere i Karibien och är beräknad att sedan svänga upp längs kuststaterna. Outer Banks i North Carolina, vårt resmål för bara några veckor sedan (se den röda prick som jag lagt in på kartan nedan), ser ut att ligga värst i skottlinjen, även om en formell orkanvarning ännu inte är utfärdad för området. Precis till fredag kväll väntas detta maffiga lågtryck sedan ligga någonstans strax utanför Maryland eller Delaware, med regn och vind piskande hotellbeströdda stränder. Vår smarta plan för att undvika helgtrafiken, dvs att åka tidigt lördag morgon istället för fredag kväll, riskerar att kopieras av långt fler än väntat. Alternativplaner får börja smidas. Vi har ju badat rätt mycket i sommar ändå, eller?

Bilden ovan är hämtad från National Hurricane Center i Floridas hemsida.

Snart 35 år och äter med haklapp...

Till och med här borta lyckades vi med att ordna en liten kräftskiva. Inte ens speciellt svårt när IKEA erbjuder både kräftor, västerbottenost, samt haklappar och lyktor. Så i lördags hade vi en härlig kväll i glada svenskars samvaro, och sörplade kräftor samt lite OP, sjöng för Martin och åt hemgjord princesstårta. Jättemysigt!

Media kids

På min barndoms stora burk-TV byttes mellan de få kanalerna framme bredvid skärmen, men det var sällan något barnanpassat att kolla på. De timmar det visades något förutom testbilden, det vill säga... En medierevolution i mitt tidiga liv var annars när jag fick eget rum och en liten radio där. Upp till tretton och Traxx. Wow. Arkadspelen, typ Pacman, på båtarna till Danmark var inget jag någonsin fick spela men det var spännande att bara liksom kolla och känna på spakar och så. Och det var en stor händelse om man någonsin skulle ringa med riktnummer (fast varför skulle jag ringa någon över huvud taget; jag hade ju cykel).

Våra barn kommer aldrig att förstå, liksom vi väl inte kunde förstå våra föräldrars helt TV-fria unga barndom. För mina kids tar barnprogrammen aldrig slut på TV, och när föräldrarna försöker sätta gränser kan de smyga iväg och sätta igång en dator och lattja med något program (både Isak och Agnes har kört hårt på "lär dig läsa-sajten" Starfall.com på sistone - i alla fall något uppbyggande). Och var man än är, så fungerar det alltid för dem att låna (med eller utan tillstånd) mor eller fars iPhone. Med total och självklar oberördhet låter Isak fingrarna hoppa över skärmen för att få arga fåglar hämnas elaka grisar, eller duttar så gott han kan (dvs. ganska bra) i något annat litet spel. Annars kan både Isak och Agnes ägna lång tid (om de får) att ladda ner otaliga gamla Tom&Jerry, Piff&Puff eller Kalle Anka via Youtube till mobilerna. För dem är Skype med video det normala fjärrkommunikationssättet.

Jag vet att det bara är början. Jag menar, jag behöver ju fortfarande inte skicka dem ett sms när det är dags för middag, mitt bankkort har ännu inte krediterats för att betala skulder för våldsintensiva rollspel på nätet och det är fortfarande IRL (in real life) som de träffar sina vänner. Men digitala media är ändå redan en så självklar del av deras liv att vi som föräldrar måste förhålla oss till deras förhållningssätt till dessa. Bara att hänga på...

Saktfärdigt

Idag kom vi äntligen till skott och lyckades utföra det som har stått på att-göra-listan ett bra tag . Närmare bestämt att köpa en ny TV. För två månader sedan slutade vår förra TV att fungera. Efter initialt velande så sökte jag upp en TV-reparatör. Den var ju dock "bara" 3 1/2 år gammal. Fick efter några dagar besked om att det skulle kosta mellan $6-800 att laga den. Minst. Bara att ge upp. Sen blev det liksom inte av att skaffa en ny - vi vuxna tittar ju nästan aldrig ändå. Onekligen var det lite trist att vara utan TV just under pågående fotbolls-VM, men annars är ju TV mest barnens intresse. Ett mycket stort sådant, ska erkännas. De är helt tokiga i sina barnprogram och lät sig inte hindras av att vår gick sönder - så ofta de fick (eller kunde) ockuperade barnen istället Lucilas rum och TV (och även vi spanade väl på någon fotbollsmatch där, ska erkännas). Ja, incitamenten för att skaffa en ny fanns väl därför inte riktigt där. Till slut insåg vi att vi inte kan ha barnen hängande i hennes "enda" privata sfär vareviga dag. Så till handling. Släng och köp ny. Platt och stort, som sig bör. Någon massa TV-tittande lär det inte bli för min och Martins del, tror jag. Men kanske lite Wii som stått och dammat till sig, och kanske rentav kan det bli en mysig filmkväll redan denna veckan!

Nord och Syd

Ja, vi är väl många som minns Patrick Swayze m.fl. från "Nord och Syd" för ett ohemult stort antal år sedan, och kanske vet ni att Virginia, vår hemstat, och allt söder om dessa blev de konfedererade sydstaterna för 149 år sedan. Men efter besök i de klassiska nordstaterna tidigare i sommar var det dags för att åka lite mer in i sydstaterna under sista sommarsemesterveckan i år. Stränderna vid Outer Banks, Nordcarolina, en minst 10 mil lång smal landremsa en bra bit utanför den egentliga kusten i denna delstat, var vårt mål. Måste säga att dessa var riktigt imponerande; breda, vita, vackra, och tillsynes utan ände. De väldiga sanddynerna bakom stranden som ska skydda när höstorkanerna söker sig upp längs kusten är i och förr sig artificiella, de är en del av arvet från några av Roosevelts "New Deal"-insatser som gav nödvändiga jobb till dröser av arbetslösa under 30-talet. Men vackra ändå. Och fast man instinktivt tycker att det är vansinnigt så kunde även vi njuta av att ta vår 4-hjulsdrift ner på några av de superstora sandstränderna, finna vår plats och smälla upp parasoll med mera några meter från Atlantens vilda vågor. Visst, vi var ju amatörer (vår 8-sitsiga Honda är ett relativt litet fordon, fick vi lära); de riktiga amrisarna kom med stora "trucks" med extra påhäng på dragkroken där världens största kylbacker och ett gäng fiskespån bars fram; därtill med partytält, bord, stolar och grill med och så vidare med i lasten. Ni kanske kan inbilla er själva. En kulturell upplevelse - This is America!

Mötet mellan vågor från öster och sydväst vid Cape Hatteras var absolut slående, en höjdare. Det kändes som om man hade kunnat stå i timmar och stirra på detta scenario från den mjuka sandstranden - måste i någon grad likna det som man hört om vad som väntar söder om Kap Horn, fast i liten skala. Hade man varit fiskeintresserad hade det varit ett än större Mecka, det är uppenbart. Jag och Tage bevittnade landandet av en 1½-meters haj från stranden just vid den yttersta udden (ta det lugnt - den hakades loss och slängdes i igen efter fotografering). Klart är att vi kände att 4-5 timmars bilfärd till dessa något mindre exploaterade stränder är något vi gärna gör igen - klart charmigare än vad vi hittills sett i Maryland och Virginia. Och därtill hundvänligt, ett nog så viktigt kriterium för oss nuförtiden. Lille Tage diggade att gräva hål i bilens skugga men är grymt vattenrädd, stackarn. Bara ofrivilliga bad för honom... Annars har han nu tappat hälften av sina mjölktänder på någon vecka, växer som ogräs, charmar många och påstås av diverse "expertutlåtande" innehålla en stor del Sankt Bernard. Ja jisses.