Back, now at the pleasant scene of the crime

I början av 2013 lämnade vi Washington. Nio och ett halvt år senare är jag tillbaka för att bo och arbeta här igen. Om det ska bloggas regelbundet framöver vet jag inte, men avsaknaden av min familj skapar själsliga och tidsmässiga hål som måste fyllas med något. Låt detta således vara ett försök i terapeutiskt småförfattande.

Basfakta: 2010-2013 jobbade jag på det nordisk-baltiska styrelsekontoret på Internationella Valutafonden, IMF. Nu har jag påbörjat ett kontrakt med samma längd, titel och hemvist förutom att det är på systerorganisationen Världsbanken. Efter sju arbetsdagar med oändliga mängder byråkratiskt formulärifyllande, sjukförsäkringsval, garageregistrering av cykeln samt covidtest och struliga IT-lösningar är jag dock inte så sugen på att skriva något om jobbet.  

Roligare att skriva om något ”trivsamt”. Mina första tio dagar här i DC har nämligen haft sin bas i ett lånat townhouse i området Mount Pleasant. Området är lite udda, trevligt men lite schizofrent. Som kan utläsas av namnet ligger området på en höjd ovanför de mest centrala delarna av stan (där jag också jobbar). Mount Pleasant var en av de första förorterna som anlades efter Washingtons grundande i slutet av 1700-talet. Efter knappt hundra år som en liten avskild men växande by halvt gömd i en krök av den frodiga Rock Creek Park kom spårvagnens ankomst att radikalt sätta fart på utvecklingen i området, som således växte och blev en integrerad del av staden. Men när bilen blev medelklassens egendom  och nya förorter byggdes upp längre och längre ut hamnade Mt Pleasant på mellanhand, och blev snabbt en segregerad svart enklav mellan de vita förorterna och centrum. Från 1950-talet blev området också hem åt många salvadoraner i en av de första större vågorna av inflyttning av latinos längs östkusten. Från 1980-talet började en gradvis gentrifiering av området, vars ståtliga radhus, trädfyllda gator och närhet till stan drog till sig ett klientel med lite mer pengar igen.

Idag är Mount Pleasant befolkning ungefär en tredjedel vita, en tredjedel svarta och en tredjedel latinos. Områdets hjärta, Mt Pleasant Street, är ett slitet sammelsurium med gamla byggnader som huserar spanskspråkiga småbutiker, igenbommade antikvariat, lite för många liquor stores, hipsterkaféer med åtta sorters veganglass, centralamerikanska taquerias och en malplacerad 7/11-butik, kring vilken en större grupp hemlösa hänger. Åt väster, där jag bor, ligger kvarter efter kvarter av de ofta uppiffade radhusen framför vilka de politiskt progressiva vita medelklassägarna älskar att sätta upp skyltar som deklarerar deras värderingar. Här och där står små privata minibibliotek uppsatta, där det är fritt fram att låna - eller lämna- en bok. Det är väldigt mycket D.C. Åt öster ligger ordentliga men lite själlösa flerfamiljshus, många av dem med subventionerat boende för låginkomsttagare. Vissa kvarter bor det mest svarta i, och i vissa mest latinos. När jag gick därigenom i helgen fick jag världens Guatemala-vibbar: små runda kvinnor kommer ut från Sagrada Corazón-skolan bärande på statyetter av jungfru Maria över axeln och med en påse tamales i den andra, grupper av män i olika åldrar som hänger i gathörn och ordboxas på släpig centralamerikansk spanska. Många högtalare som står och skräller: reggaeton förstås. Självklart pratar jag spanska i matbutiken. Området är således väldigt annorlunda mot det Vellinge jag nyss lämnat, men det känns tryggt och lugnt. Samtidigt jag får på huvudgatan en känsla av att alla bor här tillsammans men ändå inte. De vita medelklasshipstersarna befolkar restaurangernas uteserveringar, studenterna (varav många är Asian American) fyller kaféerna, latinos och afroamerikaner är på gathörnen och i de små parkerna, men man rör sig sävligt  i separata grupper. Den klibbiga augustihettan gör sitt för att sänka tempot. Allt detta bara 20 minuters bussresa från Vita Huset och de stela kontorskvarteren i downtown.