The final countdown

Ännu en mild, ja nästan varm, septemberkväll. Syrsornas sång dånar som vanligt över nejden när jag tar den sena kvällens promenad med Tage. Shorts, t-shirt, sandaler - samma uniform sedan början av maj. Men visst har det börjat bli klart mörkare på kvällen, och någon morgon har det nästan känts som om man kanske skulle ha en tröja på när man cyklar till jobbet. Den turen är klart kortare sedan vi flyttade till Arlington. Det går på 15 minuter.

Från North Taft Street, nerför backen på cykelvägen längs Lee Highway och sedan vidare längs Potomacfloden södra strand och den lätta dimman runt mörkgröna Roosevelt Island, där Teddy Roosevelts staty (som liknar Stalin) gömts undan. Upp på den supersmala cykelbanan över Roosevelt Bridge där trafiken dånar på ena sidan men man kan ju välja att titta ner i floden istället, på universitetsroddarnas båtar glidande bort mot Georgetown, eller också kasta en blick på något i en strid ström plan som kommer in från sydväst för inflygningen till Reagan-flygplatsen. Trampar sedan förbi Kennedy Center kisandes på dess vackra, vita, raka linjer och sedan tittar man bort från den saudiska ambassadblaffans fulhet, för att inte tala om de hiskeliga Watergatebyggnaderna lite längre upp längs flodstranden. Därefter genom tät morgontrafik runt George Washington University Hospital och andra delar av samma universitets campus på Foggy Bottom, och sedan fram till IMF som ligger där och ser allmänt brunfult fortaktigt ut mellan 19:e och 20:e gatan. Upp med ID-kortet för vakten och ner till den skrangliga cykelparkeringen på det första av de fyra parkeringsplanen.

Ja, alltså, det här är ett inlägg om ingenting speciellt. Se orden ovan som en spegling av de första droppar vemod som alltid bildas när man vet att tiden på ett ställe där man haft det bra börjar gå mot sitt slut. Av dessa droppar, och av ord som söker spegla dem, kan det säkert bli mer av. Nedräkningen har börjat.

Ett sjuherrans kalas

Ett målkalas, alltså. Isak gick in i knattefotbollens matchspel igår - Lightning mötte Pythons - som en av relativt få i sitt lag som både ville och kunde springa, kämpa och sparka bollen åt rätt håll. Resultatet där uppe på Taylor Elementary Schools septemberheta gräsmatta blev sju noteringar i målkolumnen för vår lille kille (men vem räknar, det är ju knattefotboll...). Kan dock konstatera att det väl är ungefär lika många som hans pappa väl gjorde i hela sin bollspelarkarriär. I alla fall, hela familjen var där och delade Isaks stolta ögonblick (även om Agnes demonstrativt hängde på lekplatsen och Elsa tog sig en liten lur i skuggan).

Förresten, någon som vet hur många mål Zlatan gjorde i sin första match? Knappast sju väl? Det trodde inte Isak.

The beginning of love?

Tja, vem vet egentligen, men det känns som om Isak skulle kunna bli en riktigt fotbollstokig kille. Inte att han nödvändigtvis har de perfekta genetiska anlagen för att bli bra, men han har passion i sig för att tävla (allra mest om han vinner) och har senaste året så smått börjat inleda en allmän kärleksaffär till bollsport/lagsport (han håller på Capitals i hockey, Redskins i amerikansk fotboll, HIF i fotboll och Sverige i handboll).

I förra veckan var han med på sin första träning med ett fotbollslag (Arlington Lightning) och stoltheten fullkomligt sken om honom över det nya matchstället. Det faktum att han pytsade in fem strutar i träningsliret gjorde inte saken sämre, förstås. Idag kompletterade vi i alla fall med första paret fotbollsskor samt benskydd. Träning på onsdag, sedan första "seriematchen" på lördag. Frågan är om inte hans föräldrar kommer att vara minst lika stolta och fotbollstokiga då.

Besökare med taggarna utåt

Sedan en dryg vecka går Agnes på ny skola: tredje klass i Brooksfield School i McLean, det vill säga samma skola som lillebror redan gått ett år i och nu börjat sitt Kindergarten-år. Mer om det någon annan gång. Nu dags att välkomna Agnes skolklassdjur, Spike, som kommit på helgbesök.

2 födelsedagar och 1 skolstart

Nej, det är ingen ny Mike Newell-film på gång och jag är ändå inte ett dugg lik Hugh Grant. Det handlar förstås bara om det normala innehållet under septembers inledning för familjen Holmberg i Washington. Nedan bilder från två av tre event - 37-åringen är ändå inte överdrivet snygg i pyjamas - kompenserar med extra foto på Elsa i storform istället.

Uppiggande pånyttfödelse

Man skulle ju kunna tro att Maryland Renaissance Festival skulle vara mer utvecklat än Visby Medeltidsvecka, men faktum är att det hela var ganska barockt, men inte en enda smula rokoko.

OK, slut med försök till besserwisser-lustighet. MRF utanför Annapolis var mitt och storbarnens utflyktsmål i söndags tillsammans med ett gäng vänner. Tornerspel, svärdslukare, ormtjusare, akrobater, labyrinter, billig men välsmakande öl,  pilbågsskytte, elefantridning, träsvärd och allsköns tingeltangel; och så framför allt, en herrans massa folk. Men inte bara den vanliga sladdriga-shorts-och-sladdrig-t-shirt-standardamerikanerna, utan en hel massa av den lustiga minoritet som kallas entusiaster. Folk som klätt ut (upp?) sig i allt från fulla riddarrustningar via mystiska Gandalf-inspirerade trollkarlsdräkter, Ludvig XIV-peruker och kråsade kragar till Braveheart-brövlare i typ sönderklippta potatissäckar - helt enkelt vad nu än som matcha en romantiserad, hollywoodiserad föreställning av något riktigt gammalt.  Många män hade gått all in på Pirates of the Caribbean-temat, och många kvinnor hade korsetter som tvingade fram mycket mer brösthud i dagen än vad som var klädsamt (och normalt sedligt vid barntillåtna evenemang här i staterna). Tack och lov fanns det också gott om plats under lövträden för civilklädda fluktare som oss. I vilket fall; ett allmänt spektakel, men inte krystat à la Disney utan ett slags burleskt kitchspektakel med en genuin feeling. Ja, vi gillade det faktiskt allihop och hade en riktigt kul dag.

Vågar inte lägga ut fotot jag tog på framsidan

Front-de-Boeuf möter Jack Sparrow

Hon fick välja vilken synd hon var skyldig till själv...

Hur jag än vänder mig har jag snabeln fram, svansen bak och tjoande gringos på ryggen.

Vissa lägger ner mer kraft än andra. Ond kraft.

Hårdklädda män med mycket ansiktsbehåring smäller ihop.

Agnes bakom sin kompis Sara.

Riddar Vilgot

Downs and ups

Gårdagen började minst sagt skakigt för mig. Barnen skulle på öppet hus på skolan och Martin och jag skulle på årlig läkarundersökning på morgonen. Efter förkortad morgonprocedur (Martin och jag fick varken äta eller dricka) satt hela familjen i bilen på väg till läkarmottagningen. Vi var aningens sena men inte så att det gjorde mig stressad, vi skulle nog hinna precis i tid. Vad som däremot gjorde mig stressad var Elsas hysteriska skrikande. Med cirka fem minuter kvar till målet så stannar vi vid ett rött ljus. Vi står längst fram och jag står på gasen så fort det slår om till grönt. Jag hinner tänka att det var ju bra att jag inte stod bakom bilen i filen till höger om mig för den stod alldeles stilla så den hade kanske motorproblem eller nåt .... eller... jag tittar upp igen och hinner se att ljuset för mig som skulle rakt fram fortfarande var rött och att det var vänstersvängfilen som hade fått grönt .... men herregud hinner jag tänka innan jag hör och ser blåljusen från polisbilen i backspegeln. Precis som på film så stannar man snabbt i vägkanten och sitter lugnt kvar i bilen tills polisen kommer fram till en. "Mam, you ran the red light. I almost hit you!" Han hade varit på väg att göra en vänstersväng, men tack och lov så var han inte så snabb i startgroparna, annars hade han rammat oss i sidan. För att inte i onödan störa den tunga morgontrafiken så bad han mig att köra in på närmaste sidogata. Först tog han dock mitt körkort och bilens registreringsbevis. Väl inne på sidogatan sitter han en liten stund i sin bil och sedan kommer han fram och ger tillbaka mitt körkort och registreringsbeviset samt en gul lapp. Han  talar om för mig att detta kostar normalt sett $160, men tillade han "I can see you got your hands full" (Elsa skrek som besatt när han kom upp till bilen) så jag fick bara en varning. Jag var så skakad att jag knappt kunde köra därifrån. Det var ju väldigt tillmötesgående av honom att jag slapp betala böter, men jag lovar att den skuldkänslan jag har nu är betydligt tyngre än böter. Det faktum att jag hade blivit så distraherad av Elsas skrik att jag inte kunde läsa av trafiken rätt utan totalmissade ett rödljus och därmed försatte hela min familj i livsfara ... ja det går inte att tänka den tanken ut. När hon skrek lite senare i bilen på vägen hem från barnens skola så tvingade jag mig själv att slå dövörat till. Idag har jag helt undvikit att ta med henne i bilen. Det håller ungefär till imorgon bitti då jag måste ha med henne igen för att vara med på styrelsemöte på IMFFA (IMF Family Association, där jag numera är kassör). Ja, denna hemska händelse är tyvärr sann. Verkligen inget jag är stolt över, men jag vill ändå berätta om det, och det står för rubrikens första del.
Den andra delen är betydligt mysigare och syftar till Agnes och Isaks reaktion på att börja skolan igen. Speciellt var det underbart att när vi igår lämnade skolans öppet hus från Agnes (som inte för sitt liv ville börja på the Brooksfield Montessori School) höra "När är det imorgon? Jag vill att det ska vara imorgon nu!" Inte kändes det sämre när jag hämtade henne idag och kommentaren efter första hela dagen i skolan var "GRRRREAT!".

Rent under

Washingtons tunnelbana verkar inte vara något vidare populär bland huvudstadsborna. Kraftiga prishöjningar pga allmänna budgetproblem, en svår dödsolycka för tre år sedan, skakiga kaklådor till vagnar med hög beläggning och en kvasistalinistisk, enhetlig betongdesign på alla stationer - nej OK, det blir kanske inte högsta charmpris. Men något som slår mig, speciellt efter besök i Europa, är hur relativt rent det är i vagnar och på perronger. Därtill ingen grafitti eller äckliga spottloskor och snushögar i gångarna, som det är överallt i Stockholm.

Varför denna skillnad? Det totala mat- och dryckförbudet som funnits sedan Metron här i DC invigdes för 40 år sedan må verka extremt, men det fungerar. Rökning på stationer? Bara glöm det. Och dessa regler verkar i stort accepteras och efterlevas. Inga fimpar välkomnar dig på perrongen, ingen spilld öl av brakfull slyngling på lördagskvällen, ingen som torkar av Big Mac-fingrar på sätena. Låter lockande, eller hur? Jag har dock en känsla av att folk skulle ignorera dylika regler om de föreslogs hemma, det skulle väl sägas vara för extremt, ett fascistiskt angrepp på stadsbornas integritet och rättigheter. Mot deras frihet?

Och det är kanske här det börjar bli intressant. Amerikaner accepterar ju dylikt. Ja, de lyder överlag auktoriteter och konstiga anmodningar utan knot, de köar och uthärdar, de uthärdar krångliga byråkratiska processer som får begreppet bysantinsk att vara en underdrift. Jo, men marginalskatt på 55% eller moms på 25% ? Skulle inte tro det, lilla vän... Glöm därtill inte att de har konstitutionens stöd för alla sina puffror i hemmen. Så det är annorlunda, det där med friheterna vi söker.

Längre än så orkar jag nog inte ta analysen denna onsdagskväll. Sanningen att säga så är jag ute på tunt underlag. Brutalsegregationen av Washington gör att jag efter 2 1/2 år absolut inget vet om metrostationernas charm bortom "säkra" Northwest, Norra Virginia och Bethesda. Men det är en annan historia.

Sommaravslut

Även om värmen lär bestå ett tag till så innebär amerikanernas Labor Day, första måndagen i september, ett slags inofficiell sista sommardag. I flertalet countys förstärks uppbrottskänslan av att skolorna börjar dagen efter.

Vi passade i alla fall på att i dagens 28 grader med extrem luftfuktighet njuta av helgdagen och hänga en sista gång vid poolen (som förstås hade sin sista öppetdag för säsongen) med några vänner. Ljumma vindar svalkade lilla Elsa som som vanligt hade många beundrare. Agnes tog knappt någon paus från vattnet på 5 timmar (förutom när hon blev tvingad) och blev på kuppen lite väl solbränd på kinderna trots insmörjning och mestadels molnigt. Isak visade ytterligare prov på sin alltmer extrema tävlingsinstinkt när det blev typ vattenpolo mellan kids och vuxna. Killen tar inte förluster eller missar så bra, om vi säger så. Helt slut är vi allihop ikväll i vilket fall, något en ambitiös "rentrée sociale" efter våra Sverigeveckor med dubbla middagsbjudningar under helgen också kan ha bidragit till en smula.

Imorgon är i alla fall en helt annan dag: "vardag" lär fenomenet vara känt som... ;)