Tom hand mot attityd

Vi tycker att (de stora) barnen blivit aningens jobbiga på sistone. Alltså, barn är barn och ska få vara det, och det mesta med dem går ju i vågor, men det har blivit någon slags topp (eller dal?) just nu. Isak har blivit klart flängigare och skränigare hemma, inte minst vid matbordet där han nu nästan omöjligen kan sitta stilla en hel måltid. Agnes svajar vilt mellan kaxigt översitteri i bästa pre-teen-stil till att igen och igen tigga och be om att vi inte ska lämna henne ensam i sängen om kvällen. Att hon fortsatt kommer till oss varje natt är det ingen förändring på. Tillsammans har de utvecklat selektiv hörsel till närmast perfektion, inte minst när de är mitt inne i någon lek. För det gör de mycket - leker ihop alltså. Det vill säga, ända tills de börjar bråka. Och det börjar bli mer "allvarliga" bråk nu, med hårda ord som allt oftare också får fysiska efterföljder. Det är små nyp och knytnävsboxar mest hela tiden, känns det som. Och vi föräldrar, ja, vi är väl inte i perfekt balans vi heller (och vi är mer än lovligt trötta på att höra våra egna tjatiga röster). Bad karma, liksom.

Så gott så väl, kanske ni tänker: det är väl ganska naturligt att barnen reagerar lite på att de får mindre uppmärksamhet än vad de är vana vid. Jo, visst, en Elsa har kommit, en flytt har gått bort från kompisarna i det välkända området, och så sommarlov utan alla kompisar och aktiviteter som skolan bjuder. Det har varit mycket för dem, helt klart. För oss alla. Vi inser det, och försöker fixa lite extra roliga grejer för dem (hej curling?). I alla fall så ska jag och Isak iväg på 4-dagars minisemester ihop från och med lördag (inlägg kommer om det senare...), och så har vi till mycket jubel lyckats ordna så att de kan åka hem till Sommarsverige ett par veckor före mamma, pappa och bebis. Farmor och farfar ska agera resesällskap på resan österut över Atlanten, och barnen ser väldigt mycket fram emot att få komma till härliga Skåne med ridläger, kusiner, Vellinge, Åstorp och ja, semesterkänslan!

Därtill har Pia satt dem på Summer Camp denna vecka - förutom kommuner och skolor så finns det en massa organisationer och klubbar som fixar akviteter à la fritids för sommarlovsbarn. Till rejäla priser, ska sägas, men vad göra. Men i alla fall, i valet av aktivitet  denna vecka skulle man kanske kunna se ännu en ledtråd till ökad "jobbighet" - de går nämligen på Karateskola hela veckan. Någon sådan koppling gör inte jag - snarare är det tvärtom; de är lite mer harmoniska (och slutkörda) på kvällen när de kommer hem och pratar om Sensei och dojo. Men visst ser de lite farligare ut... :)

Vitt bälte men attityd ändå!