Oamerikansk och osvensk

Jag har lyckats med konststycket att få förlängd pappaledighet från IMF. I och för sig har jag inte gjort mycket mer än att ansöka om det, men nu har jag i alla fall fått godkänt för hela 40 dagars ledighet istället för de normala 5 dagarna (vilka jag redan tagit). Detta må vara påvert i jämförelse med vad Sverige kan erbjuda sina pappor, men det gäller väl att vara glad för det man kan få. Så ett stort ”YES” borde vara på sin plats.

 

Man måste i vilket fall ta ut dessa dagar under barnets första sex månader, så det har varit bråda dagar att försöka planera in när detta ”under” ska kunna ske. Ser mycket fram emot detta, och jag tänker definitivt sträva efter att vara så oamerikansk som möjligt under mina lediga veckor, i alla fall om man tar Yahoo’s nya (och gravida) VD Marissa Mayer som måttstock: "My maternity leave will be a few weeks long, and I'll work throughout it.”

Minnes(ota)bygd

Det tog 40 minuter för mig och Isak att åka i vår hyrbil upp längs St. Croix-floden från Stillwater upp till Taylors Falls i östra Minnesota. I boken "Utvandrarna" tar det Karl-Oskar, Kristina och deras resesällskap från Ljuders socken i Småland tre dagar att vandra den sträckan till fots. Det är en av deras sista etapper innan de når fram till de nybyggartrakter som i berättelsen från och med slutet av sommaren 1850 blir deras hem. I verkligheten var de tiotusentals personer från Skåne, Småland, Hälsingland o.s.v. som verkligen gjorde denna resa, och som med inget annat än sina händer och enkla verktyg byggde sina hus på marken runt sjön Ki-Chi-Saga.

Byn/staden Stillwater vid St Croix-flodens strand.

Paddling på samma flod strax söder om Taylors Falls (där K-O och K hade sin postadress)...

Det är svårt att framför sig se dessa människors strävanden, trots att sjön ligger där den gör (lyssnande till namnet Chisago Lake), trots att de andra ortsnamnen stämmer, trots att det hus som Vilhelm Moberg använde som förlaga till den fiktiva familjen Nilssons hem står upprätt på sluttningen ner mot sjön, till och med med ett äppelträd bredvid (mina kunskaper räckte inte till för att säga om det är en Astrakan, men det skulle inte förvåna mig). Dagens raka, jämnt asfalterade vägar genom försiktigt böljande majsfält och skogsdungar, avbrutna av små samhällen (och ett och annat McDonald's) gör det svårt att förstå hur det kan ha varit; svårt att förstå vilket mod och vilken uthållighet som måste ha krävts av dessa nybyggare. Förra helgen när jag och Isak åkte förbi var det 33 grader varmt där, och bara de övergivna hockeyrinkplanken som står här och där i byarna vittnade om att man på denna plats faktiskt (också) hade och har fem månaders sträng vinter att uthärda. Nej, utan Mobergs berättarkraft hade det aldrig gått att fantisera fram bilden; men nu går det med ett nödrop.

Vattentornet i byn Lindström, en av tre orter längs huvudvägen som numera skär rakt igenom och delar upp det som en gång var Ki-Chi-Saga-sjön.

Vilhelm Moberg-statyn i Chisago City.

Karl-Oskar huset vid sjöns södra strand.

Solnedgång över gammal "svenskbygd".

Isak  vid talande väggmålning inne i Lindström

K-O och K. Men som ni kanske vet är ju detta bara en efterapning av statyn som står i Karlshamn.

Annars blev det inte mycket "rent" turistande för oss denna resa upp till Minnesota. Det var ju främst för att hälsa på Isaks bäste kompis Leo, som spenderar en del av sommaren hos sin mormor och morfar i Minneapolis, som vi åkte dit. Och vilken fröjd det var att se hur de firade Leos sexårsdag och lekte i dagarna tre i det charmiga, sekelgamla huset vid Lake of the Isles inne i denna blaffa till mellanvästermetropolis vid Mississippis strand, trots feber och annat (ref. till Pias förra inlägg).

Nu får det vara färdigskrivet för denna gång. Ja' tyar ente mer.

Höga trösklar

Vilken vecka! I onsdags fyllde Elsa en månad, vilket vi inte firade med tårta, men väl med ett hälsobesök. Kvällen innan hade barnen kommit i säng väldigt sent då Isak och Martin inte landade förrän klockan 20.30 efter sin Minnesota-färd. Således tog vi det lite lugnare denna morgon, vad gjorde väl det om Agnes och Isak kom lite senare till camp den dagen. Elsas doktorstid var vi dock tvugna att passa. Innan vi stressade ut genom dörren skulle vi bara kolla lite på Agnes öron, då de återigen hade svullnat lite. När jag undersöker öronen närmare så ser jag inte längre de små plopparna som ska sitta på baksidan för att hålla örhänget på plats. Den vänstra lyckas jag efter en del "grävande" få ut, men den högra var omöjlig. Jaha, vad göra? Agnes fick följa med till läkaren, och det kändes rätt så bra att bestämma att inte heller Isak skulle gå på camp den dagen då han ju faktiskt fortfarande var lite hostig och hade haft feber dagen innan (dock inte längre, så det var inte aktuellt att han skulle undersökas när vi var hos doktorn utan han hängde i väntrummet medan jag var inne med flickorna). Först kan jag säga att allt var utmärkt med Elsa, och att om det skulle anmärkas på något så hade hon gått upp i vikt lite för bra då vågen nu visade 4750g (men då det enkom kommer från amning så är det ok). När doktorn såg Agnes öron så blev hon lite mer bekymrad. Hon försökte med pincett men lyckades inte bättre än vad jag hade gjort, utan rekommenderade en tur till akuten för att operera bort det. Således, Martin fick snabbt packa ihop på kontoret och sedan jobba hemifrån den eftermiddagen då Isak vid det laget hade blivit mycket sämre och behövde komma hem och sova. Elsa, Agnes och jag installerade oss i väntrummet på George Washington University Hospital, där vi sedermera tillbringade de närmaste fyra timmarna (trots att man betalar DYRT för vården här så får man vackert vänta)! När vi äntligen blev omhändertagna så kunde en skicklig läkare ganska snabbt lirka ut örhänget. Detta gjorde hon utan bedövning och med hjälp av en jättepincett. Hjälp, vad modig Agnes var som stod ut med detta! Under tiden hade Isak sovit bort hela eftermiddagen och var rejält hängig. Stigande feber och noll aptit. Han klagade några gånger över lite ont i örat, ja kanske till med att det gjorde lite ont i båda öronen, men det förklarade vi med kombinationen förkylning och flygning dagen innan. Det går snart över tänkte vi. Så fel vi hade! Nästa dag var han fortfarande som en urlakad trasa (inte så konstigt med tanke på att han inte ätit ordentligt på flera dagar). Febern hade kommit och gått i fem dagar vid det laget. Kanske dags att även han fick ta en tur till doktorn denna dag. Martin ringde till jobbet och anmälde en sjukdag, så jag slapp tack och lov att själv sköta alla turer till doktorn och camp runtsläpandes på lilla Elsa. (Lucila har semester denna veckan.) Så Martin tog Isak till doktorn där hon snabbt konstaterade att han hade dubbelsidig öroninflammation, samt lunginflammation! Hon tillade att de flesta barn hade varit storgråtande med trumhinnor som såg ut sådär.... Usch, vad man känner sig usel som förälder. Men det var inte så lätt att gissa hur dålig han verkligen var när han själv inte verkade så besvärad. Han går nu på en dunderkur penicillin för att få bort alla elaka bacilluskor innan det bär av till Sverige i nästa vecka. Efter dessa dagar kan vi konstatera att båda de stora barnen har rejält höga smärttrösklar!

Utvandring då och nu

Som tillägg till Martins förra inlägg kan jag kommentera att jag läste den charmanta Moberg-serien för snart två år sedan och har varit sugen på att åka till svensktrakterna alltsedan dess (men jag få ju skylla mig själv att jag inte har drivit igenom det). I samma veva som jag läste om utvandrarnas strapatser så fick vi brev från Skatteverket som löd något i stil med "ni har nu utvandrat". De som har läst böckerna kan säkert förstå hur hela jag skrek 'NEJ, vi har INTE utvandrat, vi bor bara utomlands i några år!'. På Kristina och Karl-Oskars tid var utvandring något som var på livstid. I bästa fall kunde de få några brev om året från dem därhemma. När de bestämde sig för att bege sig från Sverige så hade de ingen aning om vart de skulle hamna eller hur det skulle gå. Det är verkligen flera universum från vår verklighet där vi kan hålla koll på allt som händer hemma från nyheter, TV-program och väder, och till och med se dem som vi pratar med via Skype. Något som vi för övrigt kan göra obegränsat då det inte ens kostar något. Därtill kan vi sedan cirka ett år tillbaka skypa varifrån som helst via våra mobiltelefoner.
Det som är lika då som nu, är att utvandrarnas barn blev amerikaner vid födseln. Så och vår lilla Elsa. Hon har nu fått sitt amerikanska födselbevis och imorgon ska vi påbörja processen för att anskaffa hennes första amerikanska pass. Om allt vill sig väl (biljetter är redan köpta) så anländer hon sitt andra fosterland för första gången den 13:e augusti.

Mobergland

"Kristina steg av skjutsen och såg sig omkring åt alla håll: Hon stod således vid sjön med det underliga namnet Ki-Chi-Saga. Det skyblå vattnet med solskenets gullblänk över böljorna, grönskans överflödande rikedom kring stränderna, ängsslättens alla blomster och gräs, alla de lummiga lövträden, ekarna och sockerlönnarna, fågelhoparna som flög i luften och simmade på sjön - detta var en syn som upplivade sinnet. Detta var ett gott land. ...

- Ett grant ställe du har hittat, Kal Oska. Här ä nästan lika härlitt ve sjön som hemma i Duvemåla."

Jepp, vänner, på lördag morgon drar jag och Isak till Minnesota Teretårry!

Tom hand mot attityd

Vi tycker att (de stora) barnen blivit aningens jobbiga på sistone. Alltså, barn är barn och ska få vara det, och det mesta med dem går ju i vågor, men det har blivit någon slags topp (eller dal?) just nu. Isak har blivit klart flängigare och skränigare hemma, inte minst vid matbordet där han nu nästan omöjligen kan sitta stilla en hel måltid. Agnes svajar vilt mellan kaxigt översitteri i bästa pre-teen-stil till att igen och igen tigga och be om att vi inte ska lämna henne ensam i sängen om kvällen. Att hon fortsatt kommer till oss varje natt är det ingen förändring på. Tillsammans har de utvecklat selektiv hörsel till närmast perfektion, inte minst när de är mitt inne i någon lek. För det gör de mycket - leker ihop alltså. Det vill säga, ända tills de börjar bråka. Och det börjar bli mer "allvarliga" bråk nu, med hårda ord som allt oftare också får fysiska efterföljder. Det är små nyp och knytnävsboxar mest hela tiden, känns det som. Och vi föräldrar, ja, vi är väl inte i perfekt balans vi heller (och vi är mer än lovligt trötta på att höra våra egna tjatiga röster). Bad karma, liksom.

Så gott så väl, kanske ni tänker: det är väl ganska naturligt att barnen reagerar lite på att de får mindre uppmärksamhet än vad de är vana vid. Jo, visst, en Elsa har kommit, en flytt har gått bort från kompisarna i det välkända området, och så sommarlov utan alla kompisar och aktiviteter som skolan bjuder. Det har varit mycket för dem, helt klart. För oss alla. Vi inser det, och försöker fixa lite extra roliga grejer för dem (hej curling?). I alla fall så ska jag och Isak iväg på 4-dagars minisemester ihop från och med lördag (inlägg kommer om det senare...), och så har vi till mycket jubel lyckats ordna så att de kan åka hem till Sommarsverige ett par veckor före mamma, pappa och bebis. Farmor och farfar ska agera resesällskap på resan österut över Atlanten, och barnen ser väldigt mycket fram emot att få komma till härliga Skåne med ridläger, kusiner, Vellinge, Åstorp och ja, semesterkänslan!

Därtill har Pia satt dem på Summer Camp denna vecka - förutom kommuner och skolor så finns det en massa organisationer och klubbar som fixar akviteter à la fritids för sommarlovsbarn. Till rejäla priser, ska sägas, men vad göra. Men i alla fall, i valet av aktivitet  denna vecka skulle man kanske kunna se ännu en ledtråd till ökad "jobbighet" - de går nämligen på Karateskola hela veckan. Någon sådan koppling gör inte jag - snarare är det tvärtom; de är lite mer harmoniska (och slutkörda) på kvällen när de kommer hem och pratar om Sensei och dojo. Men visst ser de lite farligare ut... :)

Vitt bälte men attityd ändå!

 

Born in the USA - 4th of July version

Lilla E har nu, liksom president Obama och över 300 miljoner andra själar, ett amerikanskt födselbevis. Och eftersom vårt värdland ännu håller geografi över blod så innebär detta att hon är amerikansk statsmedborgare. Känns lite konstigt, men så är det. I vilket fall var det hårt tryck från resten av barnaskaran på att 4th of July, den amerikanska frihetsdagen, skulle firas ordentligt. Storasyster A överraskade oss med att kunna sjunga stora delar av "the Star-Spangled Banner" i bästa Whitney Houston-stil, så hennes sympatier är inte att tvivla på efter 2½ års indoktrinering i amerikansk skola.

Temafrukost

Inne på the National Mall har man årligen på denna dag ett av årets största fyrverkerier när skymningen fallit. Vi översåg spektaklet (med svenska vänner som också fått barn här i USA) från taket på IMF-byggnaden några kvarter norrut. För att få plats var man tvungen att vara ute i relativt god tid, något som innebar rejält med svett (och dricka!) eftersom kvicksilvret stigit till över 36 grader denna dag och inte hade haft vett att falla mer än ett par grader vid kvällningen.



Present som dock inte bär helt sanningsenligt budskap

Nöjd med naglarna

Vita Huset i grönska och kongresskupolen sedd från IMF:s tak

Så, slutligen, till dig E - från farbror Springsteen.

Elsa och Derechosaurusen

UPPDATERAT MED FLER FOTON
Elsas första hem är ett hus på North Taft Street i Arlington, Virginia, där flyttlådorna fortsatt spelar en central roll i inredningen. Ja, det var ju aldrig optimalt att flytta just när en ny familjemedlem skulle komma, men det låg bortom vår kontroll. Och man kan ju så här i efterhand säga att det ju var förhållandevis generöst av henne att vänta med ankomsten tills flytten var gjord.
Nu är det så att min fru lovat skriva, rita och berätta om Elsas hem och hur vi hittade det, så det ska jag inte göra. Däremot ska jag berätta att det inte varit helt lätt att bo här de första veckorna. Alldeles oavsett flyttlådorna. Det artar sig nämligen till en rekordsommar i DC-regionen, och rekord i vädersammanhang är sällan något bra. Här betyder det bara en sak - it's hot and humid. Svenska värmerekord kan slänga sig i väggen mest varje dag. Och nej, ett hus från 50-talet klarar tyvärr inte av sådan värme så väl. Förvisso finns luftkonditionering, men dess kraft räcker tyvärr bara till nedervåningen under sådana förhållanden. På ovanvåningen blev det redan en dag efter Elsas hemkomst över trettio grader (med 35 grader ute), trots att AC:n gick för fullt. Halv evakuering: Elsa och modern fick sova på kontoret på nedervåningen medan jag och de andra barnen campade i bäddsoffan i TV-rummet. Det som tycker att det låter mysigt kan ju komma hit och provligga vår bäddsoffa innan de uttalar sig. Nåväl, efter kort men intensiv förhandling med mäklaren som hjälpte till med vårt kontrakt installerades två extra AC-fönsteraggregat i sovrummen (Pias "vi betalar bara halv hyra om vi bara kan använda halva huset"-argument bet). Allt gott och väl, i alla fall med öronproppar för de känsliga...

...trodde vi. Det var innan den av rekordvärmen genererade tokåskstormen drog över DC i fredags kväll. Efter att kvicksilvret på seneftermiddagen stigit upp till 104 grader Fahrenheit (precis 40,0 gr C) på Reagan National Airport så drog en historisk kanonad av åskexplosioner, kombinerat med vindstötar med orkankraft, ösregn och hagel, överraskande fram över nära nog halva landet. Den nådde sin kulmen nästan direkt över huvudstadsregionen, strax efter att mörkret fallit. En "derecho", som vi fått lära oss att denna typ av åskfenomen heter. Resultat: över 1,3 miljoner hushåll bara i DC-området utan el (uppemot halva befolkningen), massor av nedfallna träd och (förstås, tyvärr) en handfull döda (länk till ett Washington Post-reportage här). Oss fångade den mitt i en filmkväll hemma. I efterhand har vi förstått att vi borde gått ner i källaren - istället satt vi kvar i sofforna när strömmen gått och förundrades över regnpisket och de tiotals blixtar som varje sekund slet sönder himlen. Tre hus längre ner på gatan föll ett träd över huset. Serious stuff, alltså. Men även om vi inte insåg den faran så förstod vi att det kunde komma att dröja lite innan vi kunde få strömmen tillbaka.

När gryningen kom var status oförändrad, så jag åkte iväg och köpte ispåsar till kyl och frys. Vi åt glass och nybakta donuts till frukost - populärt i vissa kvarter. Sedan lite katastrofsightseeing under morgonpromenad med Tage. Då var det OK, nästan lite spännande. Men med fluffig hund, 12-dagars bebis och fuktig värme stigande till över 35 grader kändes lördagen sedan snabbt rätt desperat. Alla vänner vi hörde av oss till (innan mobilbatterierna tog slut) var utan ström. Hotellrum fanns inga. Poolerna var stängda. Folk köade i timmar för att få parkering på shoppingcentren, och det kändes inte som ett alternativ för oss med Elsa och Tage. Men vi hade vatten hemma - ungarna fick stoja med vattenslang bakom huset. Framemot kvällen hade vi rätt långt gångna planer på något slags evakuering med bil norrut, för "här kunde vi bara inte stanna". Det var då över 31 grader på nedervåningen. Vi åkte in till mitt kontor och lät ungarna se på film. Sedan fick husets halvmuggiga källare bli en välkommet sval natttillflyktsort för hela familjen (tyvärr togs inga foton av denna halvspontana camping - vi såg inte det "roliga" i det då).

Vi behövde aldrig fly den värme som vi nu lärt frukta. Just när en sista måltid inför flykt börjat tillredas söndag förmiddag, 37 timmar efter att stormen drog förbi, så blinkade strömmen på hemma hos oss. (Kan nämna att det inte hann gå fem sekunder innan Isak frågade om han fick spela TV-spel). Det verkar då som vi haft relativ "tur" - hundratusentals hushåll väntar fortfarande nu måndag kväll, tre dygn senare, på att få strömmen åter. Med väderprognosen pekande på ännu fler dagar med värme i 35-graderstrakten är det inte att undra på att "state of emergency" utropats. Och i pressen pågår tävlingar om vem som kan hitta på det bästa namnet på stormen.Vad sägs om "the derechonator" eller "the derechosaurus"?

Hur gick allt det här för Elsa då? Jo, kanske var hon aningen mer svettig, men hon fortsatte att äta/dricka bra och mycket. Och hon har sovit som en dröm, var hon än tvingats ligga bredvid sin mor. Ingen lättstörd typ, alltså. :)