Definitioner

Isak i bilen lyssnades på en av favvoartisterna Bruno Mars: "Mamma, vad betyder 'sexy' som Bruno Mars sjunger?"
Jaha, hur svarar man på det på ett pedagogiskt sätt så där lite yrvaken på morgonkvisten, på väg till förskolan?
"Tja, man kan säga att det betyder snygg, fin och tuff. Men man kan bara använda det om man pratar om vuxna (mycket viktigt!)."
Tycker faktiskt själv att jag lyckades riktigt bra denna gången. Frågor av denna karaktären lär inte avta så man borde kanske själv ta sig en funderare och ha ett litet lager av bra svar. Bättre att förekomma än att förekommas!

En "höjdpunkts" märkliga topografi

Vi hade en fantastiskt bra semester i Kalifornien, späckad med aktiviteter, utflykter och spännande saker att se på och ett fantastiskt februariväder. Kanske det mest lyckade man skulle kunna ha vågat hoppas på för en vecka på drift för en småbarnsfamilj med spridda viljor, behov och önskemål. Jag skulle säga, med ett undantag, dock. Men våra barn verkar trots pappas negativism rörande överens om att just vårt besök på Disneyland-parken i Anaheim förra måndagen var själva höjdpunkten på vår vistelse i Kalifornien. Är de offer för manipulativ marknadsföring? För mycket Disney Channel hemma (när pappa förbjudit dem att se på gräsliga Cartoon Network)? Eller är det "sant"; kan de verkligen tycka att Disneyland var det bästa?

Isakito y el castillo de los sueños.

Jag vet inte, och vilken rätt har jag att ifrågasätta (och till vilken nytta)? Men att stå i oändliga köer för relativt medelmåttiga karuseller till brutalt överpris är svårt att känna någon större glädje över som vuxen. I alla fall den typ av vuxen som jag är. Och ingen öl finns det i denna del av det magiska kungariket heller förstås, om någon nu skulle undra. För barnen var det också ganska tufft att vänta emellanåt (även om det inte brydde sig om priserna). Därtill höll jag och Pia den dagen militäriskt benhårt på att inget tjat om spontanköp av ”souvenirer” (till dubbla priset mot de i Disneystore i närmaste köpcenter) var acceptabelt. Och det fungerade. Nästan i alla fall.

I väntans tider - vad hjälper bättre än en iPhone?

Förlåtande drag? Parkeringen och logistiken runt parken håller världsklass. Mat och dryck håller förvisso medelmåttig kvalitet som bäst men säljes åtminstone inte till högre överpris än på vilken turistgata som helst, och är garanterat billigare än på Champs Elysées eller kring Central Park. Långa köer håller också ner illamåendenivån hos fäder som inte kan bytas av i karusellerna av sina gravida hustrur. Och om man är lagd åt det brutalironiska hållet kan man också roas över mängden barnagråt på det som i reklamen kallas ”the happiest place on earth”. Slutligen, och också ärligen, kvällsparaden som de bjuder på var faktiskt bra underhållning för alla, och nog kunde man njuta av ett visst glitter i barnens ögon när några kostymerade favoritfigurer rullade eller dansade förbi oss på Main Street Disney. Eller när de fick en kram av en collegestudent i Pluto-kostym. Kanske är det sådant som ligger bakom deras bedömning? Vi vuxna kunde ju också trösta oss med att det tack och lov bara var en enda liten dag.

Ah, äntligen ett foto till hedersplatsen på spiselhällen. Eller inte.

Yngste kusin Simon har ju föreslagit att nästa kusin borde heta Pluto, så det här kan ju nästan ses som ett komplett foto på Holmbergsbarnen...

Dansa, du glättiga maräng!

Jaha, nu blev det visst ett  helt inlägg av det där besöket hos Disney i alla fall. Mer från resten av Kalifornienresan får därmed bestå någon dag till är jag rädd.

Oscar och kalla handen

Obligatoriskt turistfoto, taget från Griffith Observatory.

Nej, trots över en vecka i Kalifornien var det ingen som bjöd in oss tillresta svenskar till kvällens Oscarsgala, fastän Max von Sydow är nominerad och så därtill hon som spelar Lisbeth Salander i amrisarnas re-make av "Män som hatar kvinnor". Taskigt, tyckte vi, så vi struntade i hela spektaklet och flög hem till kyligare Virginia istället. Men Isak vet nu var de hittar statyetterna...

Och för övrigt finns fler LA-foton inlagda i uppdaterat inlägg nedan. Mer från övriga resan kommer när ork och tid så tillåter.

LA Non-Confidential

Gringo Challenge har äran att bloggas från The Golden State, där eder skribent med familj nu spenderat 48 mycket intensiva timmar i dess största stad. Och jag tillstår glatt att Los Angeles hittills överträffat mina förväntningar. Visst, det har storligen bidragit att vi har trevliga vänner att bo hos, snabbladda batterier hos och umgås med, men ändå har vi funnit en massa förlåtande drag hos denna 10-miljoners jätteblaffa till stad och ursprungligt hem till rap, skateboard och medicinskt marijuanabruk. Härliga stränder där barnen hånskrattande trotsat februaris existens jämte långhåriga surfare. Hyllningen till mångfald,dekadens och avslappnad västkustexhibitionism som är Venice Beach. Kolibrier och papegojblommor. Solnedgång från magnifika Griffith Observatory högt över stan i norr (typ på grannkullen till där världens mest kända versaler står och påminner om nöjesindustrins fortsatta betydelse). Valsafari på blå mjukböljig ocean som övertogs av lekfulla delfiner. Det faktum att vi kunde diska av Hollywood Boulevards oförklarligt hajpade stjärnor i asfalten, plus Beverly Hills, utan att spilla egentlig tid var också ett stort plus mitt i all huvudskakning. (Så småningom ska detta inlägg kompletteras med bilder från sådant som just nämnts här ovan, men paddan samarbetar inte till fullo på denna punkt.) Så lita på att familjen Holmberg haft det coolt i LA. Huruvida man vill se morgondagens planerade aktivitet i Walts kommerspark som grädde på moset eller som ett onödigt ont kommer inte att kunna ändra detta faktum.

Uppdatering: några foton från ett par korta intensiva dagar i LA.

Venice Beach! Vem bryr sig ifall kalendern säger att det är vinter på norra halvklotet? Ingen i LA i alla fall.

Skejtardrömmar föds? Venice Boardwalk.



Griffith Observatory, strax nordost om centrala Los Angeles. Bästa gratisnöjet!

Sjölejon vilande på boj i Long Beach Harbor. Djuret ovan har ett fult ärr efter att ha fastnat i en plastpåse som liten - föranledde intressant diskussion med barnen...

Livet i den långsammare filen

Ja, det har gått en hel månad sedan dess, men tänkte i alla fall skriva ner några rader från en söndagsutflykt till Lancaster County i sydvästra Pennsylvania. Målet med färden var att med egna sinnen få se lite mer av det som kallas Amish eller Dutch country. Amish-folket är en högst levande och tillsynesvis frodande kristen grupp (många skulle nog ändå kalla det sekt) som trycker på vikten av enkelt lantliv, standardiserad enkel klädsel och framför allt motvilja mot att ta till sig en rad moderniteter, såsom bilar, flyg, telefoner och el. Och så pratar de en gammal tysk dialekt med varandra, där mitt i Pennsylvania i USA under det 21:a århundradet.

Hej, min vintervagn.

Det är i alla fall ett ganska populärt utflyktsmål att åka runt på deras gårdar och köpa handsydda filtar (s.k. quilts), nybakade pajer, frukt, grönt och ägg och sådant. Och att spana in deras vagnar och hästar på vägarna runt i området förstås. Av det förra fick vi inget se, eftersom vi åkte på utflykt en söndag. Jaha, vilodagen helgas, det borde man ju kunnat räkna ut. Men vi fick under en trevlig guidad busstur med icke-Amish (där Tage fick följa med!) se många människor i häst och vagn, oftast i ganska snajdiga heltäckta vinterversioner, på väg från gudstjänsten (som inte hålls i någon kyrka utan vilken varje hushåll i församligen måste vara värd för enligt ett rullande schema). Och vi besökte ett Amish-museum med en liten tillhörande gård också - att spana in lite grisar, kor, får och getter är nästan alltid en höjdare för stadsbarn. Sedan tog vi vår bensinslukande Honda och gasade på längs motorvägen söderut mot Washingtons förorter till det bredbands- och kabel-TV-anknutna huset, uppvärmt till bekväm temperatur av el- och gasaggregat. Något som inte kändes helt lika självklart just den kvällen.

Klassisk rockpose

Nordanvinden har svept ner ordentligt över oss i helgen, och påmint oss att det faktiskt kan bli ganska vintrigt här också, även om det på nederbördsfronten mest är lite snöfyk som ligger ute vid husknutarna. Vi har haft en helg modell lugnare, som igår började med diverse presentinköp inför vår kommande resa och till ett gäng födelsedagskalas som radat upp sig här i februari. Ja, den där lågkonjunkturen syns inte på köpcentrumens parkeringsplatser i DC-förorterna i alla fall.

Idag var det meningen att två kalas skulle avklaras, men det blev till slut bara Isak som fick gå på kalas med musiktema (hos en privat version av kommunala musikskolan som heter "Bach to Rock"). Agnes däremot har däckats i någon slags influensa, med 99 procents horisontalläge det senaste dygnet. Inte roligt, men vi måste också vara glada över att det varit så sällan vi hamnat i den sitsen - överlag har sjukdagarna i familjen Holmberg varit mycket få här i Amerikatt (sorry, men Emil i Lönneberga är på TV: n just nu). I alla fall missade hon ett kalas idag och så kommer ett födelsedagsfirande med tjejkompisarna väl att förgås imorgon, vilket svider extra mycket då det vankades bio på eftermiddagen. Nåväl, nu gäller det att A blir frisk och vi andra håller måttet - på fredag bär det av västerut!


Bruce Dickinson eller James Hetfield  har väl aldrig haft stickad tröja och ballong i handen på scen, men men, I är cool ändå.



Vardagsförändrare, halleluja

För två år sedan tog vi steget in i smartphone-användandets förlovade värld, efter att ha vandrat i Guates 3G-öken. And I'm lovin' it! Väderappen, konstant mejltillgång, GPS:en och löparappen, Facebook och Angry Birds. Och det är bara början. Och vad bryr jag mig om att min fru spenderar oskäligt mycket tid med mobilsoduko i sängkammaren när jag kan koppla bort med Economist i fantastisk poddversion. 

Vi är en del av en stolt rörelse: vid rödljusen i DC-förorten kan man ofta se både förare och passagerare med djupt nedböjda huvuden och ivriga tummar; i tunnelbaneperrongens dunkelhet lyses rader av pendlares anleten (och sinnen, får förmodas) upp av ett mjukt fosforescerande sken. 

Ja, sannerligen mina vänner, är detta inte vår stolta nutids tydligaste markör?

Gnagaren och "vintern"

OK, en dag försent, men vadå? Många kanske kommer ihåg 90-talskomedin Groundhog Day med Bill Murray och Andie MacDowell, numera en välförtjänt klassiker. I alla fall, denna dag infaller den 2 februari, varje år, och själva konceptet är väl samma som det vi använder i bondepraktikan hemmavid: om vädret denna dag är si eller så kommer vädret framgent att vara zi eller zå. När det gäller Groundhog day, en tradition sedan mitten av 1800-talet i Pennsylvania, så har man alltså skruvat till det hela med att blanda in en stackars oskyldig gnagare. Principen är att djuret, om det kommer ut den 2 februari till solljus, ska bli skrämd av sin egen skugga och då springa in i sin håla igen. Och då kommer vintern att vara sex veckor till - ja, logiken är väl uppenbar. Eller inte. Nåväl, om det är molnigt den 2 februari kan våren vara runt hörnet. Det hela har förstås blivit ett jippo utan like, och Groundhog Day-festivaler firas lite varstans, men mest i Pennsylvania. I staden Punxsutawney har man till och med en levande gnagare, Phil, som likt bläckfisken Paul under förra fotbolls-VM inför ett jättemedieuppbåd ska förutspå vad som komma skall. Men genom att viska i örat på en utvald människa om han blev rädd eller inte. Nåväl, i år spådde Phil att det skulle bli sex veckor vinter till. Eller som Washington Post skriver - "six more weeks of whatever".

Phil in action!

Detta inlägg blott för att sona mina historiska synder såsom förespråkare av fördomen att USA innehåller mindre riktig kultur än en liter yoghurt. För vad är inte Groundhog Day om äkta amerikansk kultur. Faktum är att just Pennsylvania nyligen bjöd oss på mer speciell kultur - för ett par veckor sedan gjorde vi ett besök i mycket speciella Amish country (för er med filmminne, tänk 80-talsrullen "Vittne till Mord" med Harrison Ford). Men det får vi rapportera om lite senare.

Lite lök på laxen

Jaha, hur många tecken i skyn behöver man? Inte nog med att vi måste smälta att vi olustigt nog blir utkastade från vårt hem här i Falls Church inom alltför kort och mot vår vilja. Nu har också våra hyresgäster i Nacka olustigt sagt upp hyreskontraktet i förtid. 2012 verkar verkligen leverera ett skumpigt år för oss. Så om ni har några andra dåliga nyheter att leverera eller surdeg som kan lämpas i våra knän så är det väl bäst att skicka över dem med en gång, nu när vi ändå har ångan uppe. Bring'em on!

Snöormssafari

Yes, Pia och Martin har fortfarande sina 20 år gamla skidor!

Det sägs att man aldrig kan bada i samma flod även om man går i vid samma ställe. Och då borde det ju vara lika sant att man inte kan åka skidor två gånger på samma berg, åtminstone om det gått en sommar emellan, eftersom det inte är samma snö. Hur det nu än är med det, så var mycket sig likt för familjen Holmberg när vi körde favorit i repris på 2011-vinterns fjälltur: det var boende just invid backen, det var kälkåkning, brasa, varm choklad, skridskoåkning, badhusbad, UNO-spel och Ben&Jerry's-orgier.

I dagarna fyra var det åter Okemo Mountain Resort i lilla byn Ludlow, Vermont, som vi tog vår tillflykt till. Och det var nog klokt, för det har visat sig att de alternativ klart närmre DC som vi tidigare kontemplerade knappt haft någon snö i år, och just de senaste dagarna har de haft över 10 plusgrader. Ja, det har förstås varit en mild vinter även mer norrut i östra USA, och det var först med tjugo minuter kvar på en 8½-timmars bilresa som vi fick se snö på marken. Vi började bli lite skeptiska. Men sedan dök den upp, snön, och det fanns klart tillräckligt av den för våra behov. Och att det var mildare på berget än förra året gjorde egentligen inte mycket (även om berget kunde fått slippa den där vändan "freezing rain" samma dag som vi kom).

Hur som helst, visst förändrades upplevelsen en smula av att barnen blivit ett år äldre. De kunde ta lite egna repor i barnbacken utan att vi måste hänga med i varje vända, och överlag blev det verkligen mycket mer svängande för dem båda detta år än när de primiäråkte utförs för ett år sedan. Klart att det låg en del snöormar och lurade i backarna, men det såg för det mesta ganska stabilt ut. Jag menar, vi är ju sydstatare ändå. För övrigt kunde Pia inte stänga sina skidbyxor i år och ville gärna ha hjälp att spänna sina pjäxor, också det intressanta nyheter. Jag lovar, hon tog det också lugnare än någonsin i backen.

För övrigt kan nämnas att Agnes skrev sin första låttext i bilen på vägen hemåt (till en poplåt fick vi veta). På engelska förstås; handlar om kärlek - och död. Jo, hon har nog allt ett lite tungsint drag mitt i allt sitt ytliga lättsinne.