En "höjdpunkts" märkliga topografi

Vi hade en fantastiskt bra semester i Kalifornien, späckad med aktiviteter, utflykter och spännande saker att se på och ett fantastiskt februariväder. Kanske det mest lyckade man skulle kunna ha vågat hoppas på för en vecka på drift för en småbarnsfamilj med spridda viljor, behov och önskemål. Jag skulle säga, med ett undantag, dock. Men våra barn verkar trots pappas negativism rörande överens om att just vårt besök på Disneyland-parken i Anaheim förra måndagen var själva höjdpunkten på vår vistelse i Kalifornien. Är de offer för manipulativ marknadsföring? För mycket Disney Channel hemma (när pappa förbjudit dem att se på gräsliga Cartoon Network)? Eller är det "sant"; kan de verkligen tycka att Disneyland var det bästa?

Isakito y el castillo de los sueños.

Jag vet inte, och vilken rätt har jag att ifrågasätta (och till vilken nytta)? Men att stå i oändliga köer för relativt medelmåttiga karuseller till brutalt överpris är svårt att känna någon större glädje över som vuxen. I alla fall den typ av vuxen som jag är. Och ingen öl finns det i denna del av det magiska kungariket heller förstås, om någon nu skulle undra. För barnen var det också ganska tufft att vänta emellanåt (även om det inte brydde sig om priserna). Därtill höll jag och Pia den dagen militäriskt benhårt på att inget tjat om spontanköp av ”souvenirer” (till dubbla priset mot de i Disneystore i närmaste köpcenter) var acceptabelt. Och det fungerade. Nästan i alla fall.

I väntans tider - vad hjälper bättre än en iPhone?

Förlåtande drag? Parkeringen och logistiken runt parken håller världsklass. Mat och dryck håller förvisso medelmåttig kvalitet som bäst men säljes åtminstone inte till högre överpris än på vilken turistgata som helst, och är garanterat billigare än på Champs Elysées eller kring Central Park. Långa köer håller också ner illamåendenivån hos fäder som inte kan bytas av i karusellerna av sina gravida hustrur. Och om man är lagd åt det brutalironiska hållet kan man också roas över mängden barnagråt på det som i reklamen kallas ”the happiest place on earth”. Slutligen, och också ärligen, kvällsparaden som de bjuder på var faktiskt bra underhållning för alla, och nog kunde man njuta av ett visst glitter i barnens ögon när några kostymerade favoritfigurer rullade eller dansade förbi oss på Main Street Disney. Eller när de fick en kram av en collegestudent i Pluto-kostym. Kanske är det sådant som ligger bakom deras bedömning? Vi vuxna kunde ju också trösta oss med att det tack och lov bara var en enda liten dag.

Ah, äntligen ett foto till hedersplatsen på spiselhällen. Eller inte.

Yngste kusin Simon har ju föreslagit att nästa kusin borde heta Pluto, så det här kan ju nästan ses som ett komplett foto på Holmbergsbarnen...

Dansa, du glättiga maräng!

Jaha, nu blev det visst ett  helt inlägg av det där besöket hos Disney i alla fall. Mer från resten av Kalifornienresan får därmed bestå någon dag till är jag rädd.