Tälta med Earl?

Kommande helg är långhelg i USA - Labor Day infaller första måndagen i september. Innebär massivt tryck på vägnätet då många många en sista gång för säsongen vill komma ut till de härliga stränderna här på Ostkusten. Vi har haft tankar åt det hållet själva - kanske rentutav tältande i nationalparken Assateague Island på gränsen mellan Virginia, Maryland och Atlanten. Vildhästar och strand - låter schysst.

Men det ser ut att kunna bli en mer upplevelserik början på helgen än vad de flesta sannolikt önskar. Orkanen Earl har lagom till denna helg börjat ta fart nere i Karibien och är beräknad att sedan svänga upp längs kuststaterna. Outer Banks i North Carolina, vårt resmål för bara några veckor sedan (se den röda prick som jag lagt in på kartan nedan), ser ut att ligga värst i skottlinjen, även om en formell orkanvarning ännu inte är utfärdad för området. Precis till fredag kväll väntas detta maffiga lågtryck sedan ligga någonstans strax utanför Maryland eller Delaware, med regn och vind piskande hotellbeströdda stränder. Vår smarta plan för att undvika helgtrafiken, dvs att åka tidigt lördag morgon istället för fredag kväll, riskerar att kopieras av långt fler än väntat. Alternativplaner får börja smidas. Vi har ju badat rätt mycket i sommar ändå, eller?

Bilden ovan är hämtad från National Hurricane Center i Floridas hemsida.

Snart 35 år och äter med haklapp...

Till och med här borta lyckades vi med att ordna en liten kräftskiva. Inte ens speciellt svårt när IKEA erbjuder både kräftor, västerbottenost, samt haklappar och lyktor. Så i lördags hade vi en härlig kväll i glada svenskars samvaro, och sörplade kräftor samt lite OP, sjöng för Martin och åt hemgjord princesstårta. Jättemysigt!

Media kids

På min barndoms stora burk-TV byttes mellan de få kanalerna framme bredvid skärmen, men det var sällan något barnanpassat att kolla på. De timmar det visades något förutom testbilden, det vill säga... En medierevolution i mitt tidiga liv var annars när jag fick eget rum och en liten radio där. Upp till tretton och Traxx. Wow. Arkadspelen, typ Pacman, på båtarna till Danmark var inget jag någonsin fick spela men det var spännande att bara liksom kolla och känna på spakar och så. Och det var en stor händelse om man någonsin skulle ringa med riktnummer (fast varför skulle jag ringa någon över huvud taget; jag hade ju cykel).

Våra barn kommer aldrig att förstå, liksom vi väl inte kunde förstå våra föräldrars helt TV-fria unga barndom. För mina kids tar barnprogrammen aldrig slut på TV, och när föräldrarna försöker sätta gränser kan de smyga iväg och sätta igång en dator och lattja med något program (både Isak och Agnes har kört hårt på "lär dig läsa-sajten" Starfall.com på sistone - i alla fall något uppbyggande). Och var man än är, så fungerar det alltid för dem att låna (med eller utan tillstånd) mor eller fars iPhone. Med total och självklar oberördhet låter Isak fingrarna hoppa över skärmen för att få arga fåglar hämnas elaka grisar, eller duttar så gott han kan (dvs. ganska bra) i något annat litet spel. Annars kan både Isak och Agnes ägna lång tid (om de får) att ladda ner otaliga gamla Tom&Jerry, Piff&Puff eller Kalle Anka via Youtube till mobilerna. För dem är Skype med video det normala fjärrkommunikationssättet.

Jag vet att det bara är början. Jag menar, jag behöver ju fortfarande inte skicka dem ett sms när det är dags för middag, mitt bankkort har ännu inte krediterats för att betala skulder för våldsintensiva rollspel på nätet och det är fortfarande IRL (in real life) som de träffar sina vänner. Men digitala media är ändå redan en så självklar del av deras liv att vi som föräldrar måste förhålla oss till deras förhållningssätt till dessa. Bara att hänga på...

Saktfärdigt

Idag kom vi äntligen till skott och lyckades utföra det som har stått på att-göra-listan ett bra tag . Närmare bestämt att köpa en ny TV. För två månader sedan slutade vår förra TV att fungera. Efter initialt velande så sökte jag upp en TV-reparatör. Den var ju dock "bara" 3 1/2 år gammal. Fick efter några dagar besked om att det skulle kosta mellan $6-800 att laga den. Minst. Bara att ge upp. Sen blev det liksom inte av att skaffa en ny - vi vuxna tittar ju nästan aldrig ändå. Onekligen var det lite trist att vara utan TV just under pågående fotbolls-VM, men annars är ju TV mest barnens intresse. Ett mycket stort sådant, ska erkännas. De är helt tokiga i sina barnprogram och lät sig inte hindras av att vår gick sönder - så ofta de fick (eller kunde) ockuperade barnen istället Lucilas rum och TV (och även vi spanade väl på någon fotbollsmatch där, ska erkännas). Ja, incitamenten för att skaffa en ny fanns väl därför inte riktigt där. Till slut insåg vi att vi inte kan ha barnen hängande i hennes "enda" privata sfär vareviga dag. Så till handling. Släng och köp ny. Platt och stort, som sig bör. Någon massa TV-tittande lär det inte bli för min och Martins del, tror jag. Men kanske lite Wii som stått och dammat till sig, och kanske rentav kan det bli en mysig filmkväll redan denna veckan!

Nord och Syd

Ja, vi är väl många som minns Patrick Swayze m.fl. från "Nord och Syd" för ett ohemult stort antal år sedan, och kanske vet ni att Virginia, vår hemstat, och allt söder om dessa blev de konfedererade sydstaterna för 149 år sedan. Men efter besök i de klassiska nordstaterna tidigare i sommar var det dags för att åka lite mer in i sydstaterna under sista sommarsemesterveckan i år. Stränderna vid Outer Banks, Nordcarolina, en minst 10 mil lång smal landremsa en bra bit utanför den egentliga kusten i denna delstat, var vårt mål. Måste säga att dessa var riktigt imponerande; breda, vita, vackra, och tillsynes utan ände. De väldiga sanddynerna bakom stranden som ska skydda när höstorkanerna söker sig upp längs kusten är i och förr sig artificiella, de är en del av arvet från några av Roosevelts "New Deal"-insatser som gav nödvändiga jobb till dröser av arbetslösa under 30-talet. Men vackra ändå. Och fast man instinktivt tycker att det är vansinnigt så kunde även vi njuta av att ta vår 4-hjulsdrift ner på några av de superstora sandstränderna, finna vår plats och smälla upp parasoll med mera några meter från Atlantens vilda vågor. Visst, vi var ju amatörer (vår 8-sitsiga Honda är ett relativt litet fordon, fick vi lära); de riktiga amrisarna kom med stora "trucks" med extra påhäng på dragkroken där världens största kylbacker och ett gäng fiskespån bars fram; därtill med partytält, bord, stolar och grill med och så vidare med i lasten. Ni kanske kan inbilla er själva. En kulturell upplevelse - This is America!

Mötet mellan vågor från öster och sydväst vid Cape Hatteras var absolut slående, en höjdare. Det kändes som om man hade kunnat stå i timmar och stirra på detta scenario från den mjuka sandstranden - måste i någon grad likna det som man hört om vad som väntar söder om Kap Horn, fast i liten skala. Hade man varit fiskeintresserad hade det varit ett än större Mecka, det är uppenbart. Jag och Tage bevittnade landandet av en 1½-meters haj från stranden just vid den yttersta udden (ta det lugnt - den hakades loss och slängdes i igen efter fotografering). Klart är att vi kände att 4-5 timmars bilfärd till dessa något mindre exploaterade stränder är något vi gärna gör igen - klart charmigare än vad vi hittills sett i Maryland och Virginia. Och därtill hundvänligt, ett nog så viktigt kriterium för oss nuförtiden. Lille Tage diggade att gräva hål i bilens skugga men är grymt vattenrädd, stackarn. Bara ofrivilliga bad för honom... Annars har han nu tappat hälften av sina mjölktänder på någon vecka, växer som ogräs, charmar många och påstås av diverse "expertutlåtande" innehålla en stor del Sankt Bernard. Ja jisses.

Blötdjur

Jag önskar att jag hade haft en undervattenskamera för att kunna visa Isaks busiga leende när han sprattlar fram under ytan i den pool någon kilometer hemifrån där vi haft vårt "vattenhål" denna svettiga sommar. Alltså, jag vet att de inte är några skönsimmare, mina barn, men jag tycker att det är oerhört coolt att båda barnen känner sig obehindrade i det blötare elementet. Isak slog oss med häpnad härom veckan. Utan  extern uppmuntran tog han fyra längder i direkt rad över en 10-metersbassäng, fram och tillbaka. Jag upprepar, utan någon paus. Ner med huvudet (med simglasögon förstås), sprattla sprattla sprattla, upp och andas och sedan på det igen. Alltså, jag tycker att det är rätt coolt för en 3½-åring. Strömhoppen från 1½-meterstrampolinen (för att sedan simma upp och in till kanten själv) är redan vardagsmat.

Vi har ju passerat ett antal hotell/motell-pooler under semestern, och Isak är ständigt totalt orädd och simmar alltid tvärs över bassänger oberoende av djup. Lite nervös är jag väl fortfarande för honom då uthålligheten väl inte räcker för vad som helst, men det har inte behövts några nödingripanden ännu. Nackdelen av att ha växt upp som han gjort, med Guatemala och sommar-Washington, är väl då att han har lite svårt för vattentemperaturer under 23 grader. Men det är en annan femma. Agnes är den lilla sjöjungfrun, i sitt rätta element när hon dyker och simmar under ytan. Att dyka och hämta saker på botten är en baggis för henne. Reguljärt ytsim går väl an med blandat teknikval, men det är under ytan hon verkligen trivs.

Givet deras vattenvilja trodde jag kanske att National Acquarium inne i DC skulle vara en fullträff. Men uppenbarligen är några stillaliggande minikrokodiler i terrarium och hajar under en meter stora inte tillräckligt för att imponera på barn som sett delfiner hoppa invid båten och som själva klappat alligatorer. Nåväl, sån't händer.

Hunddagar

Tillbaka i Washington betyder tillbaka till ett tufft klimat. Riktigt varma och fuktiga dagar kallas för "dog days", och i sommar har det varit tufft för både hundar och andra. Bläddrar igenom några veckogamla ex av Washington Post och hittar artikel om hur farlig hettan faktiskt är. Fram till och med 26 juli i år hade vi här haft 42 dagar med över 90 grader Fahrenheit (32,2 gr C) och en handfull över 100 gr F (37.8 gr C). Väl i linje med den hittills varmaste registrerade sommaren här (1980) och flera grader varmare än normalt. 27 värmerelaterade dödsfall är registrerade hittills i sommar i DC-området, men läkare signalerar att olika lokala rättsmedecinalregler ofta gör att det är stor total underrapportering då dödsfall mer ofta kopplas till andra bidragande orsaker eller symptom. "Nature's stealth killer" säger the Post och jämför med andra väderfenomens relativa farlighet. Ändå är man ju här rätt vana, och nästan alla har luftkonditionering (tack och lov). 

I en annan artikel läser jag att det dör i genomsnitt 13 personer på DC-regionens vägar per 2-veckorsperiod. Bra att ha som perspektiv. 

Nåväl, vi har i alla fall förståelse för att vår hundvalp inte riktigt gillar långpromenader. Jag ska i alla fall nu lämna vårt svala hus för en svettig stund på altanen med en kall kvällspilsner lyssnande till det nästan öronbedövande tropiska syrsspelet i buskagen. Den stora nattliga tystnaden vid sjön i norra Maine känns redan fjärran.

Fyra älgar och ett utedass

Tillbaka från 1½ veckas blandad roadtrip och rustik skogssemester i New England - samlingsnamnet på de sex delstaterna norr och nordost om New York. Mycket har vi bara njutit av att ha "vanlig" sommartemperatur, men det finns självklart mycket att se där uppe och naturen är jättevacker - klart nordiskliknande men liksom på en mer begränsad yta. Vuxna, barn och hund har fått uppleva underbart lugn i en knapp vecka vid en lagom liten (och tack och lov relativt myggfri) sjö i norra Maine; Pia och jag fick om inte annat där återupptäcka vår tinnitus, Agnes har fångat grodor och visat att social kompetens även biter bortom ära och redlighet, Isak har slutligen nått vandringens genombrott, och vår valp levde älgspårarliv och fortsatte växa som ogräs. Sedan lite axplock i de andra staterna, med besöket i Boston det mest metropola, utsikten från Mount Washington i New Hampshire den dimmigaste; vår drive-by av ett majestätiskt hotellkomplex i Bretton Woods det mest nördiga och besöket i hippiefästet Brattleboro i Vermont det mest bisarra. Synd att allt det här ligger så långt från DC, annars hade vi nog åkt tillbaka oftare, om inte bara för att återigen besöka en av Agnes bästa kompisar från Guatemala; Sarah. Hon bor nu i New Hampshires huvudstad av alla ställen, inte direkt en het metropol. Någon som vet vad den heter? Se längst ner...

Såsom varje roadtrip har vägen sina berättelser och hjältar - det blev en 300 mil. Barnen är luttrade, tuffa och duktiga (och A frågade inte mer än en 40-50 ggr totalt om vi var framme snart). I nöd hjälpte Lady GaGa storligen - att höra tjejen skråla med i tvivelaktiga låttexter med iPod i öronen ger också visst nöje för oss andra. Tage är en strålande bilhund, och det har inte varit alltför svårt att hitta hundanpassat boende. Viss motelltrötthet har dock infunnit sig för alla.
Så slutligen titlarna på historier från våra sex delstatsbesök i New England som aldrig kommer att skrivas i sin helhet:
Connecticut - Lopporna i sunk-New Haven (feat. Tage Tuggelito)
Rhode Island  - Biffiga strandmonster och mördarmygg
Massachussetts - Sockerstinn kurragömma på Harvard - ett lustspel
New Hampshire - Jakten på den försvunna state liquor outlet
Maine - Moderna människan utan mobiltäckning - en kärlekshistoria? (även om hela inläggets titel antagligen är bättre)
Vermont - Förbjuden frukt i Hippietown
Men nu låter vi några bilder ersätta ännu större ordsvada.

Små djur nära, och stora djur långt borta (kan ni se den?)

Och just det, Concord, NH, var det! 40.000 invånare. Här State Capitol.