Decemberhelg i Sverige

Jag måste erkänna - jag blev inte jetlaggad denna gång, med dubbel Atlantkorsning inom 72 timmar. Men sömnbrist blev det, så det kändes inte bättre än att vara laggad. Fortfarande idag onsdag känner jag mig liksom lite bakis. Visst var festen i Åstorp riktigt bra i lördags, men det torde inte vara alkoholintaget som spökar ännu. I alla fall.

Först sedan jag kommit tillbaka till USA har jag haft lite tid att fundera över det som också hände i Sverige i helgen. Vår "förste" självmordsbombare, tack och lov av mindre framgångsrik modell. Stockholm. Drottninggatan. Att det handlar om en bombare som växt upp i vårt öppna samhälle, med dess (trots allt) relativt goda nivå av tolerans och möjligheter, gör det hela mer svårbegripligt. Men terror handlar uppenbarligen mer om en perverterad syn på rättvisa bland personer som känner sig hemma i aggressiva ideologier, än om hjärntvätt och förtryck. Men vad betyder den lärdomen för vårt samhälle då? Intuitivt är det svårt att se att något bra kan komma ur det.

Det skedda i Sverige har uppmärksammats ganska mycket i flera amerikanska tidningar; här är de ganska "hooked on terrorist stories". Tja, de har ju lite mer erfarenhet än vi, om man säger så. Jag hade ingen direkt inblick i USA före 11 september 2001, men min bild är att den förändring av det amerikanska samhället som skett sedan dess för att minska terrorrisker överlag inte lett till brutala övertramp internt  även om det definitvt inte kommit utan bieffekter, inte minst externt. Tänk Abu Ghraib och Guantanamo. Klart är att polis och underrättelse- och säkerhetstjänst satsar mycket resurser på att stoppa potentiella terrorister. Det verkar ge resultat. Bara under året vi bott här har det här med jämna mellanrum kommit nyheter om hur tokar med ambitioner att genomföra eller stödja terroristdåd, ensamma eller i grupp, gripits av FBI efter lyckad infiltration. Så sent som i oktober plockade man in en jeppe som höll på med rekognocering för att bomba bl.a. "vår" linje av tunnelbanan här i DC-förorterna på Virginiasidan.

Jag tror att Sverige, liksom övriga öppna västländer som kan tänkas vara eller bli måltavlor för fanatiskt religiösa terroristers angrepp, har en mycket svår väg att vandra. Ett öppet samhälle måste hantera utsatthet utan att förlora sin öppenhet i processen; skriver Financial Times i sin ledare igår om "Stockholm's Bomb" (kan tyvärr inte länka till den). Konsekvensen är enligt skribenten att vi måste vara beredda att acceptera ett visst mått av risk, för skulle vi fullt ut vilja eliminera sådana risker kommer vi att undergräva öppenheten, denna vår styrka. Jo, det låter liksom rätt, men känns ändå på något sätt för teoretiskt. Öppenhet är inte något som är antingen av eller på, det är väl ändå mer som en glidande skala. Och jag har svårt att se att attityderna till öppenhet i Sverige inte ska ta skada av det som skedde i helgen. Vi glider nedåt på skalan för både öppenhet och tolerans. I min värld är det sorgligt.

Sjuk vård

När Isak fick sin arm gipsad på akuten fick han (och Pia) på någon timme träffa 5 personer som skötte olika administrativa spörsmål (registrering, betalning, blankett hit och dit) och 5 personer som stod för själva vårdinnehållet, varav en läkare. Hmm. Inte undra på att USA:s sjukvård kostar dubbelt så mycket som andel av BNP som svensk (och de är inte friskare). Nåväl, denna historia bara som ursäkt för att visa fotot här bredvid på vår stackars Isak (som hans mamma hittills bara lagt ut på Facebook).

Päron till morsa?

Vår lilla del av Northern Virginia suburbia, området heter Pimmit Hills, ser ökad trafik i december. Tydligen är vi här i denna lilla triangel mark inklämd mellan Beltway och motorvägen till Dulles Airport ovanligt tokiga med julbelysningar och dekorationer i trädgården. Så att åka en sväng på kvällarna och spana verkar vara lite folknöje framåt jul. Jag var förberedd, eftersom självaste riksbankschefen (som länge bodde i regionen) varnat mig för fenomenet efter att ha hört var vi bor. Nåväl, tur att vårt hus ligger på en återvändsgränd. Det har dock inte dämpat Pias ambitioner på ljusområdet. Snabb tillväxt är det minsta som kan sägas gälla, och vi är inte ens vid tredje advent. Oh well, det är en god bit kvar till den nivå som många andra håller, inte minst det hus på gatan bredvid som våra grannar kallar "Griswolds" (efter Chevy Chase's Päron till Farsa...). Måste säga att det ser mer "imponerande" ut i verkligheten, men nedan en bild från härom kvällen som ger en indikation. För övrigt tycker Agnes att det ser "underbart" ut. :-)

Inte vårt hus, men ett par päronkast bort.



Fyraårsdag

Isak vaknade förstås först på sin födelsedag, och var tvungen att dra sina föräldrar ur sängen med den friska armen och få dem att fixa sedvanligt firande på sängen. Sång, paket, lite frukost, ljus, kramar och pussar. Isak var mest fokuserad på paketen; ingen överraskning. Agnes, utom sig av avundsjuka under sista förberedelerna, gled sedan snabbt in i storasysterrollen och hjälpte storsint (?) till med att öppna de paket som hennes delvis gipsade lillebror inte fick upp med en gång. De två tågen från Lucila gled snabbt upp i popularitetstopp, inte minst i kombination med lite extra tågräls från Vellingekusinerna. Att mina och Pias bokpaket inte skulle vinna jubel var väl väntat, men att den alldeles egna kikaren (som ersättning för pappas, vilken varit en favvo-leksak under sommar och höst) inte var i fokus mer än några sekunder var lite mer oväntat. Men det är klart, hur lätt är det att titta i kikare med en hand egentligen...

Efter en lugn förmiddag hemma denna söndag, åkte vi sedan på barnjulfest på IMF, och därefter till glöggfest hos glada svenskvänner inne i DC. Åtminstone det förra var väl en rätt kul födelsedagsgrej, och Isaks stora stund blev när han fick ansiktsmålning à la Batman. Så fick han lite revansch för förra veckans födelsedagskalas när han "bara" fick vara Spiderman.

Alla är vi bäst på något!

Martin håller på och nattar Agnes, och efter sagan ber Agnes "Pappa, kan du ge mig en kram?". "Ja, gärna det" svarar M, "men du vet att din mamma är bäst på att kramas".
A tröstar "men pappa, du är bäst på att skrika".

Uppdatering:
I ett av barnens favvo-program på TV just nu, ett dans och musikprogram som heter The Fresh Beat Band (på Nickolodeon), heter de två grabbarna i bandet "Twist" och "Shout". Jag behöver väl inte ens säga att Isak alltid vill "va" Twist och att pappa ska vara Shout. Hmm. Ett mönster...

Southpaw swings

Isak har såsom rapporterats alltså ofrivilligt blivit vänsterhänt. Southpaw, som det heter på boxarspråk, liksom Rocky Balboa. Med högra armen i gips och mitella är det vänstran som gäller för allt. Och han har varit väldigt obekymrad över det hela. Han verkar för det första inte ha ont. Vidare, när Agnes har läxor vill han också göra sina övningar i någon bokstavs- eller sifferbok. Håller fast med gipshanden och kluddar på med sin ovana vänsterhand. Det går bättre dag för dag. Datormusen hanterade han lugnt med vänstran från dag 1, faktiskt. Och så vidare. I övrigt fysisk aktivitet rullar livet på. Fotboll har på sistone börjat vinna över pojkens hjärta, och här låter han inte sitt armbrott hindra vare sig intensivt löpande, skott eller nickträning på gräsmattan. Förutom att klättra fortsätter han att vara precis så fysiskt intensiv som varje (snart) 4-åring ska vara.

På födelsedagskalaset i söndags blev det ju också tvunget att svinga med vänster arm mot Spiderman-piñatan. Mamma hade dock denna dag förbjudit det godis som normalt finns i piñatan för att undvika krockar och frustration i godisjakten som utbryter när figuren går sönder. Istället var det en skattkarta som kom ut, som ledde till en hederlig gammal fiskedamm. Lugnare så.

Nästa vecka blir det besök hos ortoped eftersom brottet var nära armbågen, därefter sannolikt helgipsad arm i flera veckor till. Lite hjärtskärande är det att se honom med gips, men ändå mindre när man märker hur lite han faktiskt bryr sig. Får han därtill välja färg själv på det "permanenta" gipset, som vi hört ska vara möjligt, är det till slut kanske inte mer än lite synd om lillkillen.

Mammaledighet

USA anses av många som ett av de mest framgångsrika och välutvecklade länder i världen, inte minst av amerikanarna själva. På några områden är det dock så att man kan gråta.
Jag hade hört rykten om Isaks förskolelärare skulle vara gravid. Visste dock inte så mycket om när, och det syntes verkligen inget på henne. Därför fick jag minst sagt en en smärre chock när jag igår morse lämnade Isak och fick veta att nu är hon på mammaledighet. (Kommuikationen från ledningen till föräldrarna är oxå en sorglig historia(!), dock av annat slag.) Drog mig till minnes att hon var borta en hel vecka i slutet av september. Sjuk trodde vi såklart, men det visade sig att hon hade fött barn. En pytteliten pojke på cirka 1 kg (han var bara 5.5 månader). Hon har sedan inte velat säga något då det var osäkert om han skulle överleva. Han har dock tagit sig väl och väger nu cirka 3 kg. Denna veckan ska han komma hem från sjukhuset och hon ska vara hemma med honom i sex veckor. Sex veckor!!! Det är bara inte klokt.