Kill your darlings

När jag för snart tio år sedan uppsummerade några av de bästa sakerna med att bo i USA fanns åtminstone en ganska eklektisk punkt med: "right turn on red", det vill säga rätten att svänga höger vid ett rödljus så länge det inte explicit är förbjudet på det stället (och ingen kommer på den korsande gatan förstås). Så himla smidigt när man kör bil, inte minst då rödljusen här ofta är eoner långa.

Således borde jag kanske ha känt frustration eller sorg när jag i veckan fick veta att lagstiftarna i DC (alltså de för distriktet, inte obstruktionisterna i den federala kongressen) lagt fram ett lagförslag om att förbjuda denna "frihet" här i stan. Så var dock inte fallet. Allt handlar om perspektiv. Det som är bra för bilister är förstås inte nödvändigtvis bra för andra trafikanter, speciellt de mer oskyddade varianterna. Att kunna köra mot rött ökar riskerna.

I en WhatsApp-grupp för landsvägscyklister som jag kommit med i ekar det ännu av sommarens protester för säkrare förhållanden för cyklister och fotgängare i DC. En rad demonstrationer hölls efter att tre cyklister dödats i stan i juli. I augusti dog två personer till, båda på cykelbanor av svängande bilar. En av dem, en tvåbarnsmamma i 40-årsåldern, var en personlig bekant till en av mina gamla kollegor.

RTOR blev liksom i övriga landet lagligt i DC i slutet av 70-talet, bland annat med argumentet att det skulle minska bensinförbrukningen i en tid då priserna stigit mycket. Det senare kan verkligen också sägas gälla idag, men stadsmiljön är i snabb ändring här, och prioriteringarna ser annorlunda ut idag. Det går förstås inte att jämföra DC med verkliga cykelstäder som Amsterdam, Köpenhamn eller Malmö, men det görs verkligen tydliga ändringar för att göra staden mer cykelvänlig. Grönmålade cykelstråk upptar nu delar av många gator kors och tvärs i DCs rutnät, till och med mittstråket på Pennsylvania Avenue hela vägen mellan Kongresshuset och Vita Huset. Inte snyggt men det blir i alla fall tydligt. 2018 kom borgmästaren med en nollvision för antalet döda i trafiken. 

Protesterna har alltså snabbt gett utslag: ett enhälligt trafikutskott röstade i tisdags för att ändra lagen och ta bort RTOR. Att förbjuda RTOR är också lättare när staden New York redan gått före och gjort just detta. Men i DC går man går ännu längre. Det förslås nämligen också att cyklister och elsparkcyklister ska kunna behandla stoppskyltar som väjningspliktsskyltar och rödljus som stoppskyltar, något som här kallas "the Idaho stop" (inget pris för den som gissar rätt på var i USA idén testades först…). Om Idaho-stoppet förväntas göra cykelåkning säkrare vet jag inte, men dels avkriminaliserar det något som typ alla redan gör, dels blir det onekligen lite smidigare för cyklisten. De nya reglerna förväntas träda i kraft i slutet av oktober. 

Självklart är det extra lätt för mig att acceptera dessa förändringar nu - jag har ingen bil och såväl cyklar som går flitigt i stan. Men jag hoppas att jag även utan denna livsstilsändring skulle kunna se poängen i att denna min gamla favorit avpolletteras här. Oskyddade trafikanter måste komma först. Ibland måste man ”kill your darlings” och gå vidare. Dessutom finns ju möjligheten att "njuta" av RTOR i resten av nationen kvar. Åtminstone ett tag till, och då självklart ansvarigt. 

Till de sälla jaktmarkerna

Den 22 mars 2062. Det är en onsdag, och det är dagen då jag ska dö. I alla fall rent statistiskt, varandes man, svensk och född när jag nu är född, allt enligt en hemsida framtagen av institutet World Data Lab, baserat på demografidata från min arbetsgivare, Världsbanken. Det känns i alla fall helt ok med nästan fyrtio år kvar. Kan hinna med ganska många glas fint vin och goda skratt till dess. 

Idag träffade jag Somalias nyvalde president Hassan Sheikh Mohamud på ett möte. Han var i Washington för att bl.a. för styrelsemedlemmar i Världsbanken förklara sina reformplaner. Han passade också på att tydliggöra de akuta hjälpbehov som landet nu står inför efter den femte misslyckade skörden i rad på Afrikas horn, detta samtidigt som globala spannmålsmarknader knakar som följd av kriget i Ukraina. 

Hade jag varit en genomsnittlig somalisk man boende i Somalia, född 1975, hade jag haft cirka 25 år kvar att leva nu. ”Inte så pjåkigt att bli 72 år” kan man lite slarvigt tänka, och det är säkerligen mycket bättre än utsikterna för bara några årtionden sedan. Samtidigt är den förväntade livslängden för en just idag nyfödd pojke i Mogadishu bara 61 år. Hur går det ihop? Ja, det där med förväntad livslängd är lite skumt, men man måste tänka på att det är ett genomsnitt. Förklaringen stavas barnadödlighet. I länder där den är hög, som i Somalia, drar detta ner genomsnittlig förväntad livslängd vid födseln. Uttryckt annorlunda: om man väl ”klarar” den farliga barndomen i dessa länder kan man leva ”ganska länge” (men fortsatt 14 år kortare för Somalia-Martin än för Sverige-Martin).

Världsbanksstatistiken och dessa ”prognoser” tar garanterat inte in risken för en omfattande svältkatastrof i Somalia nu, men bygger enbart på senaste tillgängliga befolkningsstatistik. Det kan alltså bli värre. Fler korta liv.  Vi vet nämligen att det är de små barnen som är mest utsatta för risken att dö när maten tryter. Känns nästan lite förmätet att sitta med fyrtio år av vinnjutning och skratt kvar på kontot. Men det är den världen vi lever i. 

Plikt, rätt och underhållning

När jag skriver det här är det den 10 september 2022 hemma i Sverige, på dagen 18 år sedan jag och Pia blev föräldrar för första gången. Jag har redan haft privilegiet att prata med och gratulera min vuxna dotter på hennes födelsedag, även om det är ett minst sagt uselt substitut till den bamsiga pappakram hon förtjänar. Den får vänta. Om du som läser detta är det minsta samhällsintresserad (och i Svea rike boende) är det högst sannolikt att du redan räknat att Agnes, med sina 18 år plus en dag på valdagen, kommer att vara en av de yngsta personerna att välja hur land, regioner och kommuner ska styras de närmsta åren nu på söndag. Hon har länge varit medveten, stolt och glad över detta privilegium, och den dagen är det alla er tur att ta ansvar och dela glädjen med min dotter. Således uppmuntrade: gå och rösta!

Själv gjorde jag just detta redan för två veckor sedan nere på Sveriges coola ambassad i House of Sweden, belägen vid Potomacflodens strand nere vid Georgetown Waterfront. Jag gissar att jag borde vara topp-15 bland svenska medborgare som bor närmst ambassaden. Med  ca 600 meter till vallokalen var det inte direkt någon ansträngande resa som krävdes för att att jag skulle kunna utnyttja min rätt och göra min plikt denna gång. Lite lättare än för utbytesstudenter i Michigan (hej systerson Joel!). 

Att valet är stora nyheter i Sverige gör dock inte att så direkt är fallet här. New York Times senaste artikel om Sverige är en vecka gammal och handlar om att man i juni hittade en av fågelinfluensa smittad sköldpadda på en strand i vårt avlånga land! Inte en endaste artikel om valet. CNN då? En blänkare från förra fredagen nämner att Santiago Calatravas arkitektoniska mästerverk i Sveriges tredje största stad, alltså Turning Torso, fått två skruvade kusintorn i Kina. Fascinerande i sig, men alltså inget om valet där heller. 

Nu i dagarna domineras förstås de amerikanska mediekanalerna fullständigt av en viss 96-årings chockerande död på ett slott i ett regnigt Skottland, så någon ”bättring” innan söndag är nog inte att vänta. Tänk vad de går miste om: Annie Lööfs historiska och unika blockförflyttning av Centerpartiet (30 år efter att Radikale Venstre senast gjorde precis samma sväng i Danmark). Jimmy från Sölvesborg som pressar 20-procentsgränsen, tillsynesvis totalt obesvärad av att hans trupper ständigt decimerar sig själva då unkna skelett livligt vandrar ut ur garderoberna. Gamle gymnasten Ulf Kristersson som prekärt balanserar mellan att bli den svagaste statsministern sedan Ola Ullsten och någon som partiet snart helst glömmer bort att de valde till partiledare (hej Bosse Lundgren och Anna Kinberg Batra!). Den första kvinnliga statsministern, som på blott ett år blivit vår egen Angela Merkel, och som liksom alla S-ledare excellerar i konsten att vara i opposition mot de orättvisor som råder trots det egna partiets långa regeringsinnehav med fokus på att bekämpa orättvisor. Därtill ett miljöparti som verkar ha bestämt sig för att absolut inte dra någon som helst nytta av att medvetenheten i deras kärnfråga (och mänsklighetens största ödesfråga, klimatet) är större än någonsin, och en kristdemokrat som hellre har upphetsade monologer om falukorv än om värderingar. 

Ja, vänner, det må vara deras förlust här borta att de inte förstår att uppskatta dylika finesser. På söndag blir det i alla fall svensk valvaka hemma i mitt lilla amerikanska hem. 

In the air tonight

Phil Collins sologenombrottslåt från 1981 handlade om något helt annat, men det är verkligen något som är annorlunda i luften i DC 2022 jämfört med 2012. Orsaken till detta heter ”Initiative 71”, ett lagstiftningsförslag som i november 2014 fick stöd av närmare två tredjedelar av röstande DC-bor i en folkomröstning. Det jag pratar om är naturligtvis den omisskännliga, sötkvalmiga doften av rökt marijuana, för vilket personligt rekreationsbruk alltså blev lagligt genom sjuttioettan. Inte för att jag vandrade så värst mycket i DC sist det begav sig, men den senaste månaden har detta doftintryck slagit sig fram förbluffande ofta. Därav detta inlägg. 

Legaliseringen i DC kom relativt tidigt, men det är ett större skifte som skett i USA under det senaste årtiondet. Dels handlar denna förändringsvåg om större social acceptans, men också mycket om att försöka komma tillrätta med baksidan av hård repressionspolitik i form av överfyllda fängelser och social stigmatisering kopplad till fällande domar. Idag är weed lagligt för rekreationsbruk i 19 delstater plus DC. Lagligt betyder dock inte fritt. Lagen baserad på Initiative 71 säger till exempel att det är lagligt att inneha 2 ounces (56 gram) marijuana (och upp till sex plantor), men försäljning är inte tillåten. Dock har man rätt att skänka bort upp till 28 gram, vilket naturligtvis lett till att en marknad uppstått där man exempelvis köper en t-shirt och får marijuanan som en ”gåva” på köpet. Detta enligt framgooglad information - jag har själv ingen aning och inget intresse. Men för den som undrar behövs tydligen cirka ett gram till en joint, så upp till 28 kan man alltså frikostigt skänka bort. Hyggligt liberalt. Marknadspriset för denna mängd ska vara mellan 160 och 350 dollar beroende på plats och kvalitet, återigen om nu någon av er undrar. I DC är därtill innehav och användning bara lagligt om man är över 21 år (yngre som påkoms av ordningsmakten får dock inget straff utöver beslag av sitt rusningsmedel), och får enbart användas i privatbostäder. Användning är därtill explicit förbjuden i parker eller på federalt ägd mark (vilket 25 procent av DC består av). Således en relativ frihet, vilket är rimligt. Hur prioriterad efterlevnaden av reglerna är av rättsvårdande myndigheter vet jag dock inte. Doftintrycken på stan indikerar att det verkar finnas relativt stort rådrum, men jag har faktiskt sett polis ”ingripa” vid en mycket distinkt osande picknick i Hains Point-parken nere vid floden. Om det nu var rökan och inte annat och ”mer olagligt” poliserna var ute efter…

Personligen tror jag att en ökad grad av tillåtelse av rekreationsbruk av vissa droger är rätt väg att gå. Att underminera finansieringskällor för organiserad brottslighet samt öka brukarsäkerheten är de huvudargument som fäller avgörandet för mig. Därtill verkar legalisering av just marijuana, som här i USA länge varit socialt accepterat och vars negativa hälsoeffekter av många bedöms vara relativt lindriga, vara ett rimligt steg när man ska balansera personlig frihet och samhällets ansvar. Men jag skulle ljuga om jag sa att det är något jag vet mycket om. De amerikanska delstaternas experiment, liksom de i mer tillåtande regimer i många andra länder, kommer dock med säkerhet att ge oss mer fakta och mindre ryggmärgsreaktionsupprördhet i frågan om effekterna av legalisering. Och det är obetingat bra. 

PS. Ett långt inlägg ska definitivt tolkas som att jag nu återigen har mer egentid än vad jag kanske helt skulle önska. Det var härligt att ha Pia på besök i en vecka och jag längtar till höstlovet då hela flocken kommer hit. Ändå är det lite märkligt att en lägenhet kan kännas så tom trots att antalet möbler och växter i den växte exponentiellt i förra veckan…