Livet på botten

”I am a man of constant sorrow, I’ve seen trouble on my way”… Har man en gång blivit insnärjd av Coen-brödernas genialiska remake av Odysséen, alltså filmen ”O Brother Where Art Thou” från 2000, är det alltid lätt att börja nynna på temalåten som inleds som ovan. I filmen är det tre förrymda fångar i 30-talets depressions-USA som av en händelse spelar in låten på en radiostation. Låten blir till årets slagdänga och dem till tidens musiksensation, självklart också kopplat till den mystik som råder kring bandets okända identitet. Det snabbt påhittade namnet på denna pojkbandstrio, förnämligt anförd av George Clooney som Odysseus/Ulysses, är ”The Soggy Bottom Boys”. 

Med detta kulturella bagage är det kanske inte helt konstigt att jag hela tiden tänker att stadsdelen i Washington där jag nu aningen mer permanent slagit ner mina bopålar heter Soggy Bottom, och inte Foggy Bottom vilket ju är dess verkliga namn. Som namnet antyder har jag nu landat i mer låglänt terräng, närmare bestämt just ovanför Potomacflodens stora böj från öster till söder, och mellan det välkända och charmiga Georgetown och stadens centrala delar kring Vita Huset. Dimmigt är det dock överlag inte nu för tiden, men det är viktigt att komma ihåg att innan staden anlades fanns det inget annat än malariainfekterad träsk- och sumpmark i just dessa trakter. Soggy hade antagligen varit passande. Om Foggy-namnet härstammar från mikroklimatet vid floden i dessa tider, eller om det härrör från de rökiga utsläppen från det tidiga Washingtons industrier nere vid floden, ja därom tvistar de lärde. Idag är i vilket fall området centralt sammankopplat med just ”de lärde” genom närvaron av George Washington University, som sedan 1910 har sitt huvudcampus just här. Man får faktiskt i dessa terminsstartstider lite Lunda- eller Uppsalavibbar när man rör sig i kvarteret. Alla dessa unga studenter med sina drömmar, ambitioner och märkliga klädval, förtrollade av ungdomens sirensång…

Till jobbet kommer jag på bara en kvarts promenad längs Pennsylvania Avenue. Überlyxigt med så kort ”pendling” efter femton år i förorten. ”Penn”, som gatan kallas (och det har förstås inget med Odysseus drottning Penelope att göra), är inte så charmerande just här: ganska hårt trafikerad med först och främst schabrakiga kontorsbyggnader från de senaste 40 åren på varje sida. Därtill med omasfaltering just i dessa dagar. Men om man tar sidogatorna på universitetsområdet blir det som sagt mer ”liv” och mindre trafik. Till och med en del cykelbanor, och därtill mycket träd och grönt. Tyvärr har GWU dock inte förärats med ståtliga och anrika universitetsbyggnader à la Dead Poets Society, utan mest olika varianter av brutalistiska fyrkantiga höga byggnader i mörkrött tegel, men det är en liten stad i staden, väl värd en liten omväg för promenadpendlaren som stilla nynnar vidare på pojkbandsdängan: ”Maybe your friends think I’m just a stranger; My face, you’ll never see no more; But there is one promise that is given; I’ll meet you on God’s golden shore”…

PS. Tack för kommentarer till tidigare inlägg. Tyvärr har de flesta varit anonyma - detta är ju utanför Facebook-bubblan, och vill man ge sig tillkänna måste man aktivt skriva sitt namn. 

Litet trauma i förtid?

Snart har det gått fyra veckor sedan jag lämnade Sverige för ännu en utmaning här borta. Som alla Hollywoodbitna vet är det där med sequels, uppföljare, inte den lättaste konsten att lyckas med. Tur att det finns storverk som Aliens, Terminator 2 och Die Hard 2 (jodå!) som motbevisar den generella trenden av smärre besvikelser. Inte för att någon av dessa filmer har så mycket med min vardag här i Washington att göra, om nu någon skulle dristas att fantisera om det.

Den stora fördelen med att flytta ensam till en stad man tidigare bott i är att det inte är tomt på det sociala kontot. Snarare är jag närmast förbluffad och nästan lite rörd över hur den ena efter den andra gamla kontakten visat sig vara skinande blank och välfungerande när dammet svepts bort. Grillmiddag hos de gamla grannarna, mountainbikecykling med en vän från Guatemalatiden, häng med Agnes gamla klasskamratsföräldrar, luncher med tidigare kollegor från Danmark som nu finns här samt redan närmast otaliga fikor och ölhäng med trevliga gamla kollegor och jobbkontakter från alla världens hörn.

Men. Det finns ett stort men. Frånvaron av tjejen som funnits vid min sida i vått och torrt sedan vi för 25 år sedan blev ett par (exakt idag, hörni, wauw!), samt av våra älskade stora ungar, är det våta tyngdtäcket på min tillvaro. Det går hyggligt bra att mota undan känslan av ensamhet och självömkan för det mesta, men jag har svårt att undvika saknaden, inte minst på kvällarna i en mestadels tom lägenhet när tidsskillnaden gör videosamtal eller chattar olämpliga. Samtidigt har det slagit mig att flera av de ovannämnda vänner som här åter öppnat sina liv och hem för mig är lika halvtraumatiserade som jag. Flera av de jag hängt med är nämligen föräldrar till 18-åringar som just i dessa dagar har flyttat eller ska flytta till college. Ett par vänner ”behåller” barnen inom enbart någon timmes resa hemifrån (in-state tuition, dvs. terminskostnaderna för den som väljer ett universitet i hemdelstaten, är oftast mycket lägre). Några andra står parata att köra och lämna sina nu vuxna barn i Kentucky och Wisconsin i den kommande helgen. De verkar alla en smula desorienterade och präglade av en slags sorg. För mig är mina barns högst sannolika flytt hemifrån fortsatt något halvabstrakt, trots att jag själv just flyttat hemifrån. Men det kommer att ske en dag, och det är förstås bra och naturligt och självklart, men icke desto mindre en smula traumatiskt. Huruvida jag bara fått mitt lilla trauma i förtid eller om det blir en ”double whammy” återstår att se. Att det blir både en och två och tre uppföljare är redan så gott som säkert. 

Men imorgon kommer Pia hit, 25 år och en dag efter att hon med en månads indonesisk ryggsäcksluff i erfarenhetsbanken landade på Kastrup och där möttes av en ung man med bultande och bankande hjärta. ❤️

Från nationell skamfläck till huvudstadens stolthet

1968 fanns det ingen återvändo. Folk som trillade i Potomacfloden i Washington och nedströms råddes att omedelbart ta en stekrampsspruta. Politikerna tvingades till handling, men först och främst genom att allt badande och simmande i floden förbjöds detta år. 300 dollar i böter eller tio dagar i häkte väntade dem som blev fångade om de bröt mot lagen. Inte för att någon gjorde det frivilligt ändå. Floden luktade tydligen som den avloppskanal den de facto var. President London B. Johnson utnämnde floden till en ”national disgrace” när han fick reda på att sannolikheten var högre att få hepatit än fisk från den. Förbuden står sig till än idag, även om floden numera får användas för SUP, kajak, rodd etc. 

Vissa förståsigpåare menar att förbudet har försvagat incitamenten för politikerna att hitta lösningar på de problem som präglat vattendragets lokala hälsa. Trots en Clean Water Act från 1972 fortsatte Potomac att vara synonymt med osunt (trots att fem miljoner människor här får sitt dricksvatten, starkt klorerat, från floden). När vi bodde här sist ruskade folk på huvudet åt tanken att bada i floden. Än idag finns problem, framför med allt läckage av orenat avloppsvatten och då speciellt vid översvämningar och skyfall. Men tillräckligt mycket har uppenbarligen gjorts för att Potomacs hälsa ska ha förbättrats avsevärt. Som bekant kan man aldrig stiga ner i samma flod två gånger. Floden läker, fiskar återvänder. Så sent som 2011 fick floden betyget D i en stor undersökning, Potomac Reportcard (där A är ren och F är, tja, väldigt illa). År 2020 hade floden ett B-. Ändå blev jag förvånad, och glad, när jag upptäckte att det vid National Harbor, bara 13 kilometer fågelvägen söder om Sveriges ambassad vid Georgetown Waterfront, hålls regelbundna simträningar och tävlingar. Det generella badförbudet i Potomacfloden gäller alltså fortsatt, men man kan numera tydligen få enskilda undantag om mätningar av vattenkvalitet konsekvent visat på hög tjänlighet på en viss plats, samt förstås om vissa säkerhetskrav efterlevs. Man kan förstås inte låta folk simma så där hur som helst! Kom ihåg att USA är tvåhövdat: stora friheter på vissa områden  (tänk t.ex. på mitt förra inlägg) kombineras med höga förmynderikonster på andra. Så det ska finnas ett visst antal säkerhetspersonal i kajaker ute, det måste simmas på en utmärkt bana, alla måste skriva under en ansvarsfriskrivelse osv osv.

Idag begick jag så min simpremiär i floden. Under rubriken HarborFest samlades ett hundratal begeistrade denna tidiga söndagsmorgon, varav en klar majoritet var triatleter, till simning på en rektangulär 1000-metersbana och en 400-metersbana. Vid säkerhetsbriefingen innan start slår det mig hur oändligt lyckligt lottade (läs bortskämda) vi triatleter (och andra hugade) är där hemma när det gäller möjlighet att bygga upp vana vid att simma i öppet vatten. Många av de jag träffade idag hade bara gjort en handfull OW-simningar i sitt liv, och då ofta i samband med lopp, Ett par jag pratade med gjorde sin första OW-simning någonsin, bara någon vecka innan en IronMan. 

Hur var det då? Tja, det är ju sötvatten och känslan var mer som i svenska insjöar (noll sikt) än som i havet, och det var väldigt snälla förhållanden utan vågor och skvalp. Lukt och smak var neutral (nej, jag drack inte, men man får vatten i munnen vid frisim, så är det bara), men vattnet kändes mjukare, lite som vatten med sköljmedel i, om ni förstår vad jag menar. Att simma ”bana” kändes först begränsande men sedan var det lite skönt att slippa använda en massa energi på att ”sikta” och orientera sig. 25 grader, så ingen simvåtdräkt. Tackar som frågar: jag simmade mitt längsta oavbrutna sim någonsin, 6400 meter, eller nära nog motsvarande halva sträckan från National Harbor upp till ambassaden. 

2025 ska Alexandria (en förort till DC på andra sidan floden) ha färdigställt ett översvämningssäkrat avloppssystem, och DC ska ha gjort detsamma till 2030. Om vi kommer tillbaka om tio år till kanske man kan simma hela vägen däremellan. Eller ännu tidigare? Det vore coolt. Redan idag är floden en magnet för invånarna - båtturer, picknick och promenader, solens glittrande strålar på vattnet bortom de mäktiga monumenten på The National Mall. Tiden med Potomacfloden som en av DCs verkliga stoltheter och glädjeämnen är kanske inte så långt borta. 

Guns n’ Roses

Att bo i Washington D.C. innebär på vissa sätt att man INTE upplever det typiska USA. Om du exempelvis gillar cowboyhattar och countrymusik är det här inte stället för dig - dessa kulturyttringar har jag inte skymtat sedan jag kom. Mer allvar ligger förmodligen i det att jag på två veckor i staden inte sett ett skjutvapen, förutom i hölstret på vandrande poliser på stan. 

Vapendebatten är het. Nationell amerikansk media är fylld av rapporter om vapenvåld på ett sätt som jag inte minns från ett årtionde sedan, vilket sannolikt är kopplat till att vapenrelaterad brottslighet vänt uppåt de senaste par åren efter en trettioårig nedgång, liksom att rätten att bära vapen blivit en än mer totemisk fråga ju mer polariserad den politiska debatten blivit här borta. De senaste dagarna har exempelvis bjudit på den (trots allt) halvlustiga nyheten att antalet amerikaner som försökt flyga med vapen (men som fastnat i säkerhetskontrollen) har fördubblats under det senaste året, och ligger nu på 6000 om året jämfört med cirka 1000 för ett årtionde sedan. 

Men en artikelserie i New York Times om det exploderande vapenvåldet i USA’s sjätte största stad Philadelphia har inget lustigt över sig. Över 1.400 personer har skjutits i staden i år, varav 320 har dött, vilket är mer än i Los Angeles och New York som är tre respektive sex gånger större. Direkt orsak: ”Everybody has a gun”, som den lokale välgörenhetsarbetaren intervjuad i artikelserien säger. De senaste två åren har antalet lagligt sålda handeldvapen i Pennsylvania fördubblats. Och för varje lagligt vapen finns en handfull illegala, ofta införda från stater mer mindre restriktiva lagar. I landet som helhet såldes ofattbara 40 miljoner handeldvapen under de senaste två åren. Och då fanns ju några redan innan dess.

New York, Kalifornien och Washington D.C. har några av landets tuffaste vapenlagar. Pennsylvania ligger ungefär i mitten, och staden Philadelphia har förstås liksom D.C. en massa socioekonomiska bekymmer som gör att den just nu är särskilt hårt drabbad. Inte oväntat finns i vilket fall en tydlig korrelation mellan hur liberala vapenlagarna är och hur många som dör av skjutvapen, enligt statistik från Gun Law Scorecard. Trots den raketaktiga stigningen är Philadelphia dock ”bara” landets elfte farligaste stad räknat till antalet mord per invånare (20 mord per 100.000 invånare), långt efter landets farligaste stad St. Louis (69) men väldigt långt framför trygga New York (3) och även framför Washington D.C. (17), som så sent som 1991 var landets farligaste stad med en mordfrekvens på 81. 

I Sverige låg vi på 1,1 mord per 100.000 invånare 2021 enligt BRÅ, varav mindre än hälften var skjutvapenrelaterade. Inte för att säga att Sverige inte har utmaningar att brottas med, men kanske i alla fall ett intrressant perspektiv att ta med in i den kommande svenska valdebatten med sitt fokus på kriminalitet och otrygghet?

Hur var det med den krystade rubriken då? Jo, bland annat eftersom jag inte kommit förbi National Rose Garden vid kongressen än ligger också antalet beskådade rosor också fortsatt väldigt lågt. Men jag hoppas kunna se långt fler rosor än vapen över tid.

Back, now at the pleasant scene of the crime

I början av 2013 lämnade vi Washington. Nio och ett halvt år senare är jag tillbaka för att bo och arbeta här igen. Om det ska bloggas regelbundet framöver vet jag inte, men avsaknaden av min familj skapar själsliga och tidsmässiga hål som måste fyllas med något. Låt detta således vara ett försök i terapeutiskt småförfattande.

Basfakta: 2010-2013 jobbade jag på det nordisk-baltiska styrelsekontoret på Internationella Valutafonden, IMF. Nu har jag påbörjat ett kontrakt med samma längd, titel och hemvist förutom att det är på systerorganisationen Världsbanken. Efter sju arbetsdagar med oändliga mängder byråkratiskt formulärifyllande, sjukförsäkringsval, garageregistrering av cykeln samt covidtest och struliga IT-lösningar är jag dock inte så sugen på att skriva något om jobbet.  

Roligare att skriva om något ”trivsamt”. Mina första tio dagar här i DC har nämligen haft sin bas i ett lånat townhouse i området Mount Pleasant. Området är lite udda, trevligt men lite schizofrent. Som kan utläsas av namnet ligger området på en höjd ovanför de mest centrala delarna av stan (där jag också jobbar). Mount Pleasant var en av de första förorterna som anlades efter Washingtons grundande i slutet av 1700-talet. Efter knappt hundra år som en liten avskild men växande by halvt gömd i en krök av den frodiga Rock Creek Park kom spårvagnens ankomst att radikalt sätta fart på utvecklingen i området, som således växte och blev en integrerad del av staden. Men när bilen blev medelklassens egendom  och nya förorter byggdes upp längre och längre ut hamnade Mt Pleasant på mellanhand, och blev snabbt en segregerad svart enklav mellan de vita förorterna och centrum. Från 1950-talet blev området också hem åt många salvadoraner i en av de första större vågorna av inflyttning av latinos längs östkusten. Från 1980-talet började en gradvis gentrifiering av området, vars ståtliga radhus, trädfyllda gator och närhet till stan drog till sig ett klientel med lite mer pengar igen.

Idag är Mount Pleasant befolkning ungefär en tredjedel vita, en tredjedel svarta och en tredjedel latinos. Områdets hjärta, Mt Pleasant Street, är ett slitet sammelsurium med gamla byggnader som huserar spanskspråkiga småbutiker, igenbommade antikvariat, lite för många liquor stores, hipsterkaféer med åtta sorters veganglass, centralamerikanska taquerias och en malplacerad 7/11-butik, kring vilken en större grupp hemlösa hänger. Åt väster, där jag bor, ligger kvarter efter kvarter av de ofta uppiffade radhusen framför vilka de politiskt progressiva vita medelklassägarna älskar att sätta upp skyltar som deklarerar deras värderingar. Här och där står små privata minibibliotek uppsatta, där det är fritt fram att låna - eller lämna- en bok. Det är väldigt mycket D.C. Åt öster ligger ordentliga men lite själlösa flerfamiljshus, många av dem med subventionerat boende för låginkomsttagare. Vissa kvarter bor det mest svarta i, och i vissa mest latinos. När jag gick därigenom i helgen fick jag världens Guatemala-vibbar: små runda kvinnor kommer ut från Sagrada Corazón-skolan bärande på statyetter av jungfru Maria över axeln och med en påse tamales i den andra, grupper av män i olika åldrar som hänger i gathörn och ordboxas på släpig centralamerikansk spanska. Många högtalare som står och skräller: reggaeton förstås. Självklart pratar jag spanska i matbutiken. Området är således väldigt annorlunda mot det Vellinge jag nyss lämnat, men det känns tryggt och lugnt. Samtidigt jag får på huvudgatan en känsla av att alla bor här tillsammans men ändå inte. De vita medelklasshipstersarna befolkar restaurangernas uteserveringar, studenterna (varav många är Asian American) fyller kaféerna, latinos och afroamerikaner är på gathörnen och i de små parkerna, men man rör sig sävligt  i separata grupper. Den klibbiga augustihettan gör sitt för att sänka tempot. Allt detta bara 20 minuters bussresa från Vita Huset och de stela kontorskvarteren i downtown.