Det blir en pojke

Ja, att det är en liten pojke som jag har i magen verkar det inte vara någon som tvivlar på. Alla, och jag menar ALLA tittar på min mage och säger självsäkert att det är en äkta pojkmage. Vi umgås ju med folk från världens alla hörn, men det verkar vara en ganska samstämd uppfattning om hur en "pojk"- respektive "flickmage" ser ut. Roligast var i lördags när den filippinske farfarn bad mig gå lite fram och tillbaka för att han skulle kunna sia om bebisen. Det räckte inte med en vända utan jag fick ta ett extra varv för att han skulle vara säker. Även han kom fram till att det är en pojke, och det utan tvekan!

Jag brukar påpeka lite försiktigt att min mage såg ungefär likadan ut vid båda mina tidigare graviditeter. Jag gick upp aningens mer när jag väntade Agnes, men det tror jag beror mer på att jag hade mer tid till att äta och lata mig (plus att jag hade sådan förskräcklig värk av foglossning att den enda fysiska aktiviteten jag kunde företa mig var cykling och simning) än vad jag har haft möjlighet till under de två följande. Nåja, det är snart upp till bevis. Nu är det mindre än två veckor kvar till BFD så Sillen kan göra sig tillkänna vilken dag som helst. Eller så går jag över tiden. Det kan faktiskt också hända och enligt mina, högst ovetenskapligt grundade, efterfrågningar i bekantskapen så har många kompisar gått över tiden med trean. Med tanke på allt som gärna ska hinnas med innan vi sätter oss ner med baby blues så har jag egentligen inget emot om det dröjer. Jag mår utmärkt, men det är förstås väldigt tungt och jag känner mig ungefär lika smidig som ett kylskåp. Skönt att inte behöva besluta om det också. Det blir när det blir.

Flotation device - early summer style!