Sedan jag tog sonen till bowlinghallen för första gången, för sisådär en vecka sedan, har det inte gått en dag (och oftast mycket mindre) utan att han frågat när vi kan åka dit igen. Sådan uthållig motivation har han bara tidigare visat för TV eller TV-spel, och det är förstås positivt. Samtidigt måste jag erkänna att jag inte själv blir heltaggad av att mitt på ljusa dagen gå in i en sliten, mörk hall fylld med buller och frityrdoft, och samtidigt betala oväntat många
dolares för nöjet att bära gamla utnötta och stinkande glidarskor.
Så jag slirar på svaret när han frågar, och frågar, och frågar (och tjatar vidare): "Vi får se.", "Jag vet inte riktigt". Och så känner jag mig som en dålig förälder. Och funderar på att det hade varit riktigt bra att bo nära någon i släkten som ju haft det där som en hobby tidigare i livet och kanske kunde gilla att "bonda" lite över en och annan spärr eller strike. Men det är komplicerat. Precis som mycken annan livsplanering, som nu pågår i ohälsosamma mängder.
 |
| Släpper på alla spärrar... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar