Gentrification Hills

Gentrification är ett intressant ord på engelska som i korthet innebär den process varmed mer bemedlade personer börjar köpa upp land och fastigheter i områden där mindre bemedlade bor, och gradvis ändrar den sociala sammansättningen i området. En sådan process kan verkligen sägas pågå i området där vi bor, Pimmit Hills i Fairfax Countys nordöstra hörn. Jag har sedan vi flyttade hit tänkt skriva något om området, men det har liksom stannat vid denna tanke. Tills idag - håll tillgodo.

Pimmit Hills är ett lite speciellt område. De drygt 1600 tomter som styckades av var nästan identiska i storlke, ca 1000 kvadratmeter, och bebyggdes i början av 1950-talet, just norr om den lilla floden/bäcken Pimmit Run. De var avsedda att ge boende av rimlig storlek och kostnad för krigsveteraner från andra världskriget och Koreakriget. Lite American Dream och socialpolitik samtidigt. För att hålla ner kostnaderna var husen enkla, och allt var standardiserat. De flesta byggdes till exakt samma storlek och mönster. Flertalet av dessa hus står kvar idag, om än med diverse icke-standardiserade tillbyggnader, vilket fortfarande ger en stark känsla av homogenitet, och området kontrasterar tydligt till andra områden runt omkring i suburbia. (Här länk till sida med områdets historia).

Standardhus från 50-talet om än med 70-talets obligatoriska extratillbyggnad baktill.



När området byggdes höggs alla träd ner, men på 60 år har en mängd ekar och andra träd hunnit ge området en klart grön profil. Eller färggrann på hösten.



Området blomstrade med mängder av barnfamiljer fram till och med mitten av 70-talet, men gick ner sig i och med de sämre ekonomiska tiderna och det faktum att medelklassen önskade lite mer rejäla hus. Socialt blev området fattigare, och med fler svarta och invandrare, en process som sedan accelererade under 80-talet. En renässans tog fart under 1990-talet, som en del av bättre ekonomiska tider, och den allmänna latiniseringen av många av de amerikanska storstädernas förorter tog fart även här. Och ju mer priserna steg i mer prestigefyllda områden av Washington DC:s förorter, desto mer intressant blev det för unga, välutbildade människor att söka fynd i välplacerade men lite nedgångna områden. I slutet av 90-talet, och framför allt under 00-talet blev det allt vanligare att nya köpare rev ner de gamla husen och ersatte dem med "moderna", lite vräkigare förortsbyggen (McMansions kallade). Gentrification, kort sagt.

Vårt hus intill ett av grannhusen efter en snöstorm förra vintern.

Enligt 2010 års folkräkning bor strax över 6000 människor i vårt område, och i stort sett på varje gata pågår ett bygg- eller rivningsprojekt. Vi själva bor som ni kanske förstått i ett av två "McMansions" på återvändsgatan Prout Place. Vårt hus är byggt 2008, med löjligt högt till taket och svårförståeligt nära till grannarnas mindre "originalhus". Men fortsatt dominerar de vita småhusen scenen. Denna relativa enhetlighet står i kontrast till den mångfald som området annars utstrålar, socialt och etniskt. Det finns ganska många latinos här, ofta folk med enkel bakgrund och ibland boende flera familjer i samma lilla hus under sin första tid i landet. De bor granne med unga "vita" par som jobbar i försvarsindustrin, som i sin tur bor granne med ett nybyggt jättehus som den indiska eller kinesiska familjen med IT-farsan just smällt upp. Våra närmaste grannar är i tur och ordning en boliviansk/argentinsk familj (som var de första latinos som flyttade hit på 80-talet), ett amerikansk/bangladeshiskt par med deras lilla dotter, en vit-amerikansk singelkvinna i medelålder, sedan en vit amerikansk arbetarklassfamilj (ägare av gatans största "truck"), vidare en kinesisk-amerikansk familj (som bor i det andra nybygget), sedan en amerikansk-japansk familj med deras bebbe i nästa lilla hus och så ett nygift argentinskt par just bredvid oss. En cool blandning.