Dinosaurierna regerar, typ

Sedan ett biblioteksbesök för en handfull dagar sen vill Isak varje kväll läsa samma bok: Tyrannosaurus Drip. Storyn är en variant på H.C. Andersens fula ankunge - och med riktigt bra rim - författare är Julia Donaldson, mamma till i vår familj starkt omtyckta Gruffalon, men det är ju en annan historia. Vi kan inte säga att Isak varit en helt dino-tokig pojke, men visst händer det då och då att han leker T-Rex, och båda barnen kan definitvt namnen på fler arter än vad jag någonsin varit intresserad av att lära mig.

Apropå dinosaurier - i sommar har jag nämligen varit på två konserter - båda med reptilvarningslampor blinkande. Nåväl, den första, med mexikanska Maná, var väl rätt så high tech och så, lät riktigt bra, men gruppen känns ändå rätt mycket som Latinamerikas U2: släpp en skiva vart tredje år som låter som de tidigare (fast utan hits) och gör en turné för att suga ur musten på allt det gamla (som ju är rätt bra). 52-årig sångaren Fher med Michael Bolton-hår - ja, det är väl lite förhistoriskt. Pipet i öronen på natten efter kändes som när man hände på discodansställen, dock. Ungt, liksom.

Bröderna Wilson vid tiden för genombrottet, ca 1961. Eller inte.

Nåväl, i musiktermer är Maná ändå inget mot de andra gubbsen som jag beskådade från en picknickfilt på Wolf Trap center för ett par veckor sedan. En kollega lurade med mig, i familjens frånvaro, på konsert med äkta dinosaurier: The Beach Boys. De ursrprungsmedlemmar som finns kvar i bandet är väl uppåt 70, scenshowen är ingen show, bara stelbenta gubbar vid var sitt instrument. Efter ett inledande set om 6 avrivna låtar skämtade Brian Wilson om att de skulle ta en paus - det var nap time. Nåväl, utan några förväntningar kan man inte bli besviken, och det var rätt kul att sitta och dricka ett sexpack, spana in folk i alla åldrar sjunga, skratta, dansa och torrsurfa till rader av gamla hitar... Och så många halvavlagda hawaii-skjortor har jag nog aldrig sett på en gång. Men jag kände mig liksom inte yngre.