3 kilometer och 10 år bort

Det är ofrånkomligt att man tänker på det. Från mitt kontor har jag fritt synfält de cirka tre kilometrarna ner till Pentagons tunga väggar, där borta på andra sidan Potomac-floden. Enskilda fönster går enkelt att urskilja härifrån. På söndag är det 10 år sedan ett av de kapade flygplanen slog ner där och dödade 125 människor i byggnaden, förutom alla passagerare och personal på American Airlines-planet. Hade man suttit där jag sitter nu och tittat ut hade man hunnit se planet komma, klockan 09.43 på morgonen, kunnat se det krascha in i byggnaden, kunnat se elden och röken stiga upp. Det känns overkligt. Och samtidigt ändå inte, fortfarande idag flyger nämligen ett hundratal flygplan per dag just över Potomacfloden utanför Pentagon på sin inflygning till Reagan National Airport. Och det känns på alla sätt oändligt mycket närmare och mer påtagligt än andra världspolitiska händelser som skett på någon annan plats jag besökt.

I just dessa stunder för tio år sedan satt jag framför en TV på plan 8 på Finansdepartementet i Stockholm, med CNN påslaget. Jag jobbade med internationell ekonomisk bevakning, och hade i Reuters nyhetsflöde plockat upp att ett flygplan kraschat in i ett av tvillingtornen. Det andra kom när vi satt där, och det är de bilderna som finns kvar på näthinnan. Pentagon-kraschen bara minuter senare blev på något sätt en bisak; kom så att säga i skymyndan. Så var det förstås inte för de som bodde och arbetade här i DC då. På IMF:s intranät har de idag lagt ut en artikel där det beskrivs vad som hände på och runt fonden i samband med 9/11. Mindre än en timme efter att planet slagit in i Pentagon blev all personal hemförlovad. Chock var allmäntillståndet, vilket snart förbyttes i sorg, i minnesceremonier, pengainsamlingar och så vidare. Vid en personalsamling den 13 september sade fondens dåvarande vicechef Anne Krueger:

"“The attack was not an attack on only a few buildings, or a few places, or even only on one country. It was an attack on all civilization and all humanity. And we who work in an international organization, and who believe in the ideals of international cooperation and the ability to get along with each other, work out differences, and have mutual respect, can only be horrified by this event and share our sorrow together.”

Ni kommer säkert alla att hinna se någon dokumentär eller reportage om detta 11:e september skymta förbi denna eller nästa vecka. Tid har gått, sår läker, vi tar av oss skorna vid säkerhetskontrollen inför alla flygningar utan att grymta alltför mycket. Minnet av dagen för ett decennium sedan är ännu väldigt starkt.