Ny världsordning

Nja, jag menar kanske inte ute i den stora världen, men väl i den lilla, närmare bestämt i famljen Holmbergs vardagsliv. Barnen vet nästan inget annat än att mamma är hemma och fixar (och alltid finns tillhands), och pappa går till jobbet. Visst var jag borta tre dagar i veckan under sex månader av Guate-tiden, och jag jobbade ju heltid på Världsbanken i en månad i våras. Därtill har jag jobbat en del voluntärt, ungefär en dag i veckan, då jag försvinner iväg till "mitt jobb".

En av de första bilderna som jag gjorde i den här kursen. Jag hittar redan tonvis med möjligheter till förbättring med den, och nu kan jag till och med utföra dem. Det går så sakteliga framåt :-)

Men nu är det något helt annat. Det är jätte, jättekul att plugga igen. Jag har börjat läsa en ett-årig webbdesignutbildning. 100% via internet på Högskolan Väst. Utbildningen började med en riktig rivstart, för att sedan bara öka i tempo. Puh! Jag har en till två inlämningsuppgifter varje vecka, och eftersom jag laddar ner föreläsningarna kan jag välja själv när jag vill "gå på dem" och hur många gånger jag vill gå. Dessutom går det utmärkt att göra en paus mitt i, och sedan fortsätta när det passar mig. Jag var lite nervös över hur det skulle fungera att studera på detta, för mig helt nya, sätt över internet. Men det har överträffat alla mina förväntningar -på ett positivt sätt. Just nu har jag bland annat ett stort grupparbete med tre inlämningsuppgifter. Ja, vi har grupparbete, fast vi inte kan träffas fysiskt. Vi bestämmer i stället träff i ett elektroniskt mötesrum där vi kan kan prata på ganska obehindrat, och välja om vi även vill se varandra.

Som sagt, otroligt roligt, men väldigt, väldigt tidskrävande. Av de gångna fyra gångna helgerna sedan kursen började har jag suttit hemma och pluggat fyra (när de andra varit iväg på utflykter och annat kul). Nu har jag redan lämnat in måndagens inlämningsuppgift, och grupparbetet ska få "vila" i två dagar. Imorgon susar Martin och jag till det stora äpplet för lite vuxentid.

Jaha, det här var denna veckas alster. Återigen så kunde den hade blivit mycket bättre med ett par timmars extra arbete -men det får bero till förmån för NYC. Jag är i alla fall nöjd med att jag vet hur jag borde göra för att få den bättre.

Snabbtänkare och andra

I helgen hölls IMF:s och Världsbankens årsmöten, vilket för min del innebar långa dagar då jag fick äran (ja, typ) att ackompanjera delegationer från Riksbanken och Finansdepartementet till en oändlig rad möten. Det kanske låter som tortyr för många, och även om jag inte spontanälskar att jobba helg så var det oftare än inte mycket engagerande denna gång. Tyckte jag, alltså. För oss som är intresserad av internationell ekonomi och politik är det ju nästan lite väl spännande tider, med europeisk skuldoro som toppen på berget. Vidare är det förstås kul att få diskutera lite på egen hand med svenska toppbeslutshavare mellan mötena, men kanske framför allt få se dem "in action". Jag kan bara säga att jag är stolt över att representeras av Borg och Ingves i sådana här sammanhang; båda har blixtrande ekonomisk kompetens, vad man nu än tycker om de ekonomisk-politiska beslut de förespråkar. Mer bör kanske inte en opolitisk tjänsteman säga.

Vidare är jag inte alls säker på ifall jag borde göra det jag nu ändå kommer att göra. Det är nämligen att be dem som är intresserade klicka på länken nedan. Eftersom jag, till skillnad från exempelvis herrarna som nämns ovan, tar ganska god tid på mig för att (i bästa fall) bli klok på något, har jag ett tag funderat på att börja skriva lite texter, främst om ekonomi. För att ordna tankarna, och ibland tvinga fram dem, helt enkelt. Oh well, det är väl ingen stor sak. Ikväll är första försöket. Och jag tänker i alla fall inte dränka Gringo Challenge-bloggen med för mycket ekonomi och politik. Berätta gärna vad ni tycker, speciellt om ni tycker att det ger er något. :)
http://thinkotherwiser.blogspot.com/

Slutligen ett par foton, inkl. ett suddigt sådant, på Italiens och Greklands finansministrar, vilket jag tog när jag fick en tillfällig insikt om att jag i någon mån lever genom ett spännande ekonomiskt-historiskt skeende.

Friheten framför allt

Nördpappan försöker skämta när barnen äter glass med hallon till efterrätt:

- Agnes, vet du att i Finland, där Helmi (kompis från förra året i skolan) bor nu, så har de en president, en sådan som Barack Obama, som heter Halonen...
- Nähä, säger Agnes, skrattande, "vilket knasnamn, Hallonen".

Pappa pedagog tar vid:

- Men du vet väl att i Sverige så har vi ingen president, vi har en kung.

Agnes, helt plötsligt gravallvarlig:

- Men pappa, då har vi ju ingen FREEDOM.

Stackars Agnes förstod inte varför jag började skratta. Dels var jag överraskad, dels var det komiskt hur vördnadsfullt vår dotter uttalade detta sista ord. Mer pedagogiska mamma pratade om demokrati, och vi betonade att visst har vi frihet i Sverige också.

Men en andreklassare i världens (fortfarande) mäktigaste nation har alltså redan lärt sig att monarki inte är (fullt) kompatibelt med frihet. Tänk, jag tror att Vickan kanske innerst inne också känner så ibland...

Heaven number seven

Jag gissar att Agnes är en ganska normal 7-åring, i så måtto att måttfullhet inte är något att förvänta sig. För måttful är hon normalt sett inte (med undantag från godis - barnet är oförmöget att äta upp lördagens godispåse). Nåväl, det jag menar är att när hon haft det kul är hon inte sen att ropa ut att detta var "the best day ever". Baksidan är naturligtvis melodramatiska "worst days ever" med "ni älskar inte mig" och så vidare, men strunt nu i det. För i lördags hade hon förstås en ny bästadag. Och varför inte ha det när man fyller sju?  

Morgon med mössa

Originalplanen med nöjespark regnade bort, så det fick bli lite improviserat. Agnes villkor var lag (nåja, sådär ungefär i alla fall). Härlig mysfödelsedagsmorgon med paket i sängen, nystekta plättar och pannkakor till frukost, och sedan gott om tid att leka med nya leksaker (ack, denna plast...). Tidigt på eftermiddagen hämtade vi upp några tjejkompisar, först för bio med jättepopcorn (jepp, smurfkvoten är nu fylld för en tid framöver), och sedan för en helkväll hemma med tjejerna (och lillebror förstås). Det blev allt från discodans och raider på studsmattan till egendesignade hemgjorda pizzor, mer lek, chokladprinsesstårta (hrrmm...) och slutligen "sleepover". Volymen var hög, tempot mördande, och glädjen stor.



Madison, Agnes, Isak, Torrie och Sara

3 kilometer och 10 år bort

Det är ofrånkomligt att man tänker på det. Från mitt kontor har jag fritt synfält de cirka tre kilometrarna ner till Pentagons tunga väggar, där borta på andra sidan Potomac-floden. Enskilda fönster går enkelt att urskilja härifrån. På söndag är det 10 år sedan ett av de kapade flygplanen slog ner där och dödade 125 människor i byggnaden, förutom alla passagerare och personal på American Airlines-planet. Hade man suttit där jag sitter nu och tittat ut hade man hunnit se planet komma, klockan 09.43 på morgonen, kunnat se det krascha in i byggnaden, kunnat se elden och röken stiga upp. Det känns overkligt. Och samtidigt ändå inte, fortfarande idag flyger nämligen ett hundratal flygplan per dag just över Potomacfloden utanför Pentagon på sin inflygning till Reagan National Airport. Och det känns på alla sätt oändligt mycket närmare och mer påtagligt än andra världspolitiska händelser som skett på någon annan plats jag besökt.

I just dessa stunder för tio år sedan satt jag framför en TV på plan 8 på Finansdepartementet i Stockholm, med CNN påslaget. Jag jobbade med internationell ekonomisk bevakning, och hade i Reuters nyhetsflöde plockat upp att ett flygplan kraschat in i ett av tvillingtornen. Det andra kom när vi satt där, och det är de bilderna som finns kvar på näthinnan. Pentagon-kraschen bara minuter senare blev på något sätt en bisak; kom så att säga i skymyndan. Så var det förstås inte för de som bodde och arbetade här i DC då. På IMF:s intranät har de idag lagt ut en artikel där det beskrivs vad som hände på och runt fonden i samband med 9/11. Mindre än en timme efter att planet slagit in i Pentagon blev all personal hemförlovad. Chock var allmäntillståndet, vilket snart förbyttes i sorg, i minnesceremonier, pengainsamlingar och så vidare. Vid en personalsamling den 13 september sade fondens dåvarande vicechef Anne Krueger:

"“The attack was not an attack on only a few buildings, or a few places, or even only on one country. It was an attack on all civilization and all humanity. And we who work in an international organization, and who believe in the ideals of international cooperation and the ability to get along with each other, work out differences, and have mutual respect, can only be horrified by this event and share our sorrow together.”

Ni kommer säkert alla att hinna se någon dokumentär eller reportage om detta 11:e september skymta förbi denna eller nästa vecka. Tid har gått, sår läker, vi tar av oss skorna vid säkerhetskontrollen inför alla flygningar utan att grymta alltför mycket. Minnet av dagen för ett decennium sedan är ännu väldigt starkt.

Naturmamman ger mer

Mother Nature har varit generös med överraskningar på sistone. Nu i veckan har vi uppenbarligen slagit något slags regnrekord i vår region, the Mid-Atlantic. Förvisso kan det vara vanlig mediehajp det där med att rekord skulle ha slagits, men nog har det öst ner - riktigt tungt regn timme efter timme, dag efter dag, sedan i slutet av förra helgen. Enligt National Weather Service så har vi fått mer än 250 mm den senaste veckan, vilket de facto är de senaste 4 dygnen (se kartan nedan). Så för en gångs skull har det verkligen känts motiverat med alla "Flash Flood Warnings" som de gått ut med i TV, radio och på nätet. Floder och bifloder har stigit supersnabbt, vägar och källare översvämmats; minst 3 personer drunknade i Washingtonområdet igår när de drogs med av snabbt stigande vatten, till fots eller i sina bilar. Här länk till artikel i the Post.

Och vad händer när det börjar bli svårt för skolbussarna att komma fram överallt? Jo, då stänger alla skolor i hela countyt, förstås. Isak och Agnes är därmed hemma idag, trots att terminen knappt hunnit börja. Det värsta ska dock vara över snart, i termer av regn, men planerna för A:s födelsedag måste ändras. Det var meningen att vi skulle åka till en nöjespark i Pennsylvania imorgon, men de har tydligen stängt på grund av översvämning (tydligen är NY, PA och NJ ännu värre drabbade än vi). Borta bra men hemma bäst?

Måste också notera att en spansk kollega på IMF blev pappa den 27 augusti mitt under värsta orkanstormar. Den söta lilla flickans namn blev Irene...

Uppdatering: Läste på Naturvårdsverkets hemsida att genomsnittlig ÅRLIG nederbördsmängd i Sverige är 600-800 mm. Sätter lite perspektiv på det hela. Wow.

Dinosaurierna regerar, typ

Sedan ett biblioteksbesök för en handfull dagar sen vill Isak varje kväll läsa samma bok: Tyrannosaurus Drip. Storyn är en variant på H.C. Andersens fula ankunge - och med riktigt bra rim - författare är Julia Donaldson, mamma till i vår familj starkt omtyckta Gruffalon, men det är ju en annan historia. Vi kan inte säga att Isak varit en helt dino-tokig pojke, men visst händer det då och då att han leker T-Rex, och båda barnen kan definitvt namnen på fler arter än vad jag någonsin varit intresserad av att lära mig.

Apropå dinosaurier - i sommar har jag nämligen varit på två konserter - båda med reptilvarningslampor blinkande. Nåväl, den första, med mexikanska Maná, var väl rätt så high tech och så, lät riktigt bra, men gruppen känns ändå rätt mycket som Latinamerikas U2: släpp en skiva vart tredje år som låter som de tidigare (fast utan hits) och gör en turné för att suga ur musten på allt det gamla (som ju är rätt bra). 52-årig sångaren Fher med Michael Bolton-hår - ja, det är väl lite förhistoriskt. Pipet i öronen på natten efter kändes som när man hände på discodansställen, dock. Ungt, liksom.

Bröderna Wilson vid tiden för genombrottet, ca 1961. Eller inte.

Nåväl, i musiktermer är Maná ändå inget mot de andra gubbsen som jag beskådade från en picknickfilt på Wolf Trap center för ett par veckor sedan. En kollega lurade med mig, i familjens frånvaro, på konsert med äkta dinosaurier: The Beach Boys. De ursrprungsmedlemmar som finns kvar i bandet är väl uppåt 70, scenshowen är ingen show, bara stelbenta gubbar vid var sitt instrument. Efter ett inledande set om 6 avrivna låtar skämtade Brian Wilson om att de skulle ta en paus - det var nap time. Nåväl, utan några förväntningar kan man inte bli besviken, och det var rätt kul att sitta och dricka ett sexpack, spana in folk i alla åldrar sjunga, skratta, dansa och torrsurfa till rader av gamla hitar... Och så många halvavlagda hawaii-skjortor har jag nog aldrig sett på en gång. Men jag kände mig liksom inte yngre.

Vardag igen

Jaha, så var det dags för vardag igen. Efter ett långt och härligt sommarlov, med många fina minnen från ett ljuvligt sommarsverige (nåja, det var faktiskt ganska regnigt, om sanningen ska fram). Agnes och Isak var sååå nöjda med sina veckor i Sverige, med höjdpunkter som parkteater, båtåkande, ridläger, tennisläger, cykling och all spontan lek med kära kusiner och svenska kompisar.

Det blev säsongsfinal i poolen här i helgen med vattenpolo och gemensamt fika (det skulle varit en stor BBQ, men den störtregnade bort!). Då den gångna helgen var en långhelg här i USA, så hann vi även med en utflykt till hamnstaden Annapolis och övriga familjen var på en friluftsutflykt till en park med en liten sjö några timmars körning norrut (jag stannade hemma med mina inlämningsuppgifter).

Så igår var det då alltså tid för Agnes att början tvåan. Hon har en ny lärare, Ms Lopez, som ska guida henne vidare under året. (Här bryts klasserna upp varje år och får nya lärare). Agnes kom hem igår, nöjd och glad, men som vanligt fullständigt förtegen om vad som skett under dagen.

Nytt för i år är att barnen får lov att cykla till skolan. Ett cykelställ är införskaffat, men igår var det då ingen trängsel.... endast en cykel till förutom Agnes'. Förhoppningsvis ändras detta när fler har hunnit införskaffa lås till sina cyklar -och solen skiner (jänkarna trotsar minsann inga väder, som kan vara lite obekväma att vistas ute i!)

Stolt andreklickare med rätt att cykla!