Showdown and shutdown

Ibland kommer det över en, hur annorlunda det här landet faktiskt är jämfört med Europa. Jag menar, var annars skulle man komma på idén att stänga ner hela regeringen med alla dess myndigheter? Det är nämligen vad som kommer att hända om Obamaadministrationen och den av republikanerna dominerade kongressen inte kommer överens om hur staten ska finansieras innan den 8 april (här en färsk artikel om detta i NYT). Denna deadline har redan skjutits upp en gång, och kan väl bli det en gång till, men någon slags uppgörelse måste till förr snarare än senare. Frågan är om det sker innan eller efter större delen av den federala regeringen har tvingats stänga. Visst, FBI och motsvarande Tullen och Luftfartsverket får väl fortsätta med någon slags nödfinansiering, men det mesta andra ska då stänga. Konsekvenserna är svåröverblickbara.

Låter det extremt? Ja, det är det; det är vansinnigt. Jag skulle se det som signifikativt för en djup politisk kris, ett stort moras i det amerikanska systemet. Men det hände faktiskt 1996, när en annan demokratisk president ”drabbades” på samma sätt när han inte kom överens med en republikansk-dominerad kongress. Det blev rätt mycket kaos då, och landets väljare valde att straffa republikanerna och inte demokraterna vid följande val. Man förstår då att viss tvekan finns hos de förstnämnda idag att ta till detta vapen, men i sin nedskärningsiver kan de ändå komma att vilja ta detta steg för att tvinga Obama på knä.

Men läget är extremt också på ett annat sätt. USA, med världens största ekonomi, har tillsammans med Japan, Irland och Grekland världens sämsta offentliga finanser efter åratal av grov misskötsel. Bush och Obama är båda stora syndare. Och så finanskrisen förstås, men någon gång måste man ju börja städa upp i röran. Det årliga budgetunderskotten på federal- och delstatsnivå är gigantiskt, mer än 10 % av BNP, och några trovärdiga planer på att komma i balans finns inte. Senaste året har underskottet dessutom till allt större del finansierats av Federal Reserves, dvs. centralbankens, stödköp (dvs. man har tryckt oändligt med dollar för att köpa statsobligationer). Inte så sunt i längden, känns det som. Statsskulden katapulteras i år över 100 procent av BNP. Pensions-, vård- och sjukförsäkringssystemen tillhör de mest underfinansierade i världen, en oerhörd utmaning på lite sikt. Jag läser mina IMF-rapporter och börjar på allvar tro att USA:s ekonomiska problem snart (och igen) kan få världsekonomin att darra igen. Efter en finanskris kommer en offentlig finanskris - scenariot är inte okänt. En government shutdown är förstås inte svaret; i detta finns föga produktivt, det är ideologi och inte ekonomi som styr där. Men något extremt kommer att hända, behöver hända, i politiken eller ekonomin. Eller i båda. Håll i hatten.