Fyra nyanser av brunt

Guatemala City är verkligen ingen vacker stad. Men där finns åtminstone ursäkten att det är en stad med hundratusentals fattiga. Och färgrik är den, och med visst mått av karaktär (om än dålig sådan). Norra Virginia, förorterna till Washington D.C., lär vara ekonomiskt välblommande territorium, men hela dess karaktär är funktionalitetsbrun, det som man ser när man far längs dess trombosfyllda vener och artärer. Och det är vrålfult. Jag tror främst att det är all denna j-a okärlekslöst använda betong i olika nyanser av brunt och grått som gör mig tokig. Inte ens solen kan ändra intrycket, icke-färgerna sticker bara mer i ögonen. Nej, bara stort mörker hjälper för sådan fulhet. Vägar, vägar, vägar, överallt mer vägar, och därtill raderna av fastigheter längs med vägarna, av vilka 90 procent har ett negativt estetiskt mervärde. Det gör liksom ont att titta på allt sådant efter ett tag. Köpcenter på köpcenter. Parkeringsplatser. Betong, betong, betong. Och så bilar. Eviga strömmar och stopp av fordon, de tar aldrig slut. Lägger ett avgasbrunt damm över hela nejden.

Nej, inget speciellt har hänt mig/oss, och det är definitivt inte ruttet väder som gör att jag skriver det här. Solen har snarare varit generös i helgen, 14 grader varmt blev det idag och våren spritter nu igång på allvar. Det är härligt. Ja, lovad vare våren, för med lövsprickningen kommer väl totalvolymen hopplöshetsbruna synintryck att skäras ner någon smula när man tvingas ut och åka. I övrigt är det väl bara att hoppas på att tiden lär en att ignorera denna bedövande fulhet. Kanske ska man stirra mer på den blå himmeln, glädjas över trafikljusens sprittande färgglädje eller frodas i den hypnotiserande rödljusströmmen som flyter längs Beltway på kvällarna när transport är nödvändig. Och låtsas som att de parker som finns utspridda här och var verkligen kan kallas natur.

Mitt jobb är jättebra och spännande. Och D.C. har verkligen mycket schysst att erbjuda, kulturellt och så. Men vi är en hyggligt okulturell barnfamilj, och som sådan är vi så fort vi vill åka utanför vårt lilla hyggligt karaktärsrika (och mindre brunkonformistiska) bostadsområde förvisad till den förortens fördärvande transportmiljö. Det tär lite. Inget för ett längre stycke liv. Även om risken för jordbävningar och tsunamis är försvinnande liten.

Skönt, nu fick jag det ur mig. :)